KORRODERA kor1ωde4ra, äv. -od- l. -åd-, i Sveal. äv. -e3ra2 (kårrodèra Dalin); v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING; jfr KORROSION.
Ordformer
(förr äv. skrivet co-)
Etymologi
[jfr t. korrodieren, eng. corrode, fr. corroder; av lat. corrodere, söndergnaga, av com (se KON-) o. rodere, gnaga (jfr ERODERA)]
1) (gm mekanisk påvärkan) gnaga sönder; numera bl. geol. i fråga om invärkan på bärggrunden vid förflyttning av gm erosion avnött material: söndersmula, sönderdela; nästan bl. i p. pf. Andersson(1845). GeolFF 1896, s. 601.
2) (i fackspr., numera knappast br.; se dock a, b, c) fräta, angripa (gm frätning), sönderfräta. Hiärne Förb. 28(1706). 2NF(1911). — särsk.
a) metall. i fråga om (sönder)frätning av metaller (gm rostning, ärgning osv.) i pass. l. (med subj.-växling) i aktivum: angripas; rosta, ärga. Bly .. Corroderas och solveras något af ättika. Wallerius Min. 291(1747). Tennet korroderar. TT 1932, Bergsv. s. 59.
c) (mindre br.) med. i fråga om sönderfrätning av kroppsdel gm var l. dyl.: fräta sönder, etsa (se d. o. 1 a). Tranæus Medewij 16(1690). Löwegren Oftalm. 72(1923).
