SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1937  
KOV l. KÅV, n.; best. -et (ko´fvet (med) öp(pet) o Weste).
Ordformer
(kof 17631807. kåf c. 17301807)
Etymologi
[sv. dial. kov, kåv, kåva, kvävning, hosta, andtäppa, lungsot; jfr fnor. kóf, kvóf, rök, ånga, nor. kōv, rägn- l. snöby, uppdämning; sammanhörande med KVAV, sbst.; jfr KOVEN, KOVNA, ävensom fsv. kova, kväva]
(†) kvävning; andnöd, andtäppa; i sht i best. form. Swedberg Ordab. (c. 1730). Weste (1807; anfört ss. populärto. ss. landskapsord). — jfr BRÖST-KOV.
Spoiler title
Spoiler content