1) (†) i uttr. krabb bändning, för att beteckna en tvär l. hård böjning av ett skeppståg. Platen Glascock 1: 230(1836).
2) om sjögång: kännetecknad av korta, höga o. toppiga vågor; särsk. i uttr. krabb sjö; äv. om våg: kort o. hög. Bladh (o. Hornstedt) 59(1799). Nordsjöns krabba vatten. Lindqvist Dagsl. 3: 211(1904). Sjöarna stiga mörka och krabba med väldiga, vita skumhättor. Ahlman HavHimm. 23(1916). I hård landvind blir sjön krabbare. Engström Penn. 155(1927).
