SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1937  
KRABBA krab3a2, sbst.1, om djur f. l. r., om person m.||ig., om sak r. l. f.; best. -an; pl. -or (OrdnLilleTull. 1638, s. A 4 b osv.) ((†) -er VinkällRSthm 1559, Asteropherus 18 (1609)); förr äv. (i bet. 1, 3) KRABBE, sbst.1, m. l. r.; best. -en; pl. -ar (Hildebrand MagNat. 203 (1650), Œdman Bahusl. 24 (1746)); förr äv. KRABB, sbst.3, m.?
Ordformer
(krabba 1538 osv. krabbe 15361835. krab 1579. krab- (i ssgr) 16501730. krabb- (i ssgr) 1536 osv.)
Etymologi
[fsv. krabbe, krabba, motsv. d. krabbe, isl. o. fnor. krabbi, nor. dial. krabbe, mnt. krabbe, holl. krab, t. krabbe, feng. crabba, eng. crab; rotbesläktat med KRAFSA, KRAVLA. — Jfr KRÄFTA]
1) art l. individ av den till kräftdjuren hörande avdelningen Brachyura; särsk. om arten Carcinus moenas Lin., ”vanlig krabba”; äv. koll. l. ss. ämnesnamn l. om maträtt som (till väsentlig del) består av krabba; förr äv. om vanlig kräfta, flodkräfta. GlSyr. 37: 16 (1536). J kiöckit till Crabber gamalt renstvinn — 2 quart. VinkällRSthm 1559. Krabbor .., Som tagas i färska Siör och Åår. Bondepract. C 7 a (1662). Krabbor .. kokas med vatten och salt. Sjöberg Singstock 192 (1832). Gratinerad krabba. Hagdahl Kok. 390 (1879). Walin Födoämn. 75 (1906). — jfr GRÅ-, HAVS-, JÄTTE-, LAND-, STRAND-, SÖTVATTENS-, ULLHANDS-KRABBA m. fl. — särsk. [jfr t. krabben fangen] (i sjömansspr., vard.) bildl. (jfr 2) i uttr. fånga krabbor, vid rodd slinta med årorna mot vattnet (o. därigm falla baklänges i båten). (Sjömännen) voro alla mindre nyktra och fångade krabbor med årorna litet emellan. Annerstedt Bild. 17 (1879). Smith 138 (1916).
2) bildl., om person; i sht med nedsättande bet. Törneros Brev 1: 390 (1826; uppl. 1925). Skynda, gamla krabba, är du galen? Björck Dikt. 136 (1866). — jfr BOND-KRABBA. — särsk. (i sjömansspr., vard.) om person som med förkärlek håller sig på land (o. icke passar l. duger till sjöman), ”landkrabba”. O, adjö och farväl, / Alla krabbor i land! / Nu tar sjön mig om hand. Sehlstedt 4: 156 (1871). Lundegård DrMarg. 2: 127 (1906). jfr LAND-KRABBA.
3) (†) i sg. best., benämning på stjärnbilden Kräftan. Krabban regerar brystet. BOlavi 180 a (1578). Rajalin Nav. 125 (1728).
4) i överförd anv. av 1.
a) (i vissa trakter) vävn. krabbliknande mönsterfigur på vissa allmogevävnader. ”Krabban” (på den bohuslänska ryan är) ljust högröd och gråblå. TextBildv. 29 (1925). Sylwan Ryor 122 (1934).
b) [jfr motsv. anv. i dan. o. t.] byggn. i den gotiska byggnadsstilen: bladformig prydnad på de sneda kanterna av gavlar, torn, spiror m. m. Upmark Lübke 416 (1872). Laurin Konsth. 132 (1900).
Ssgr (till 1): A: KRABB-FISKE.
-FOT. (†) = -KLO. Schroderus Dict. 142 (c. 1635). ApotT 1698, s. 13.
-FÅNGST.
-KLO. (krabb- 1739 osv. krabbe- 1639) Schroderus Comenius 172 (1639).
-SALTARE. [sv. dial. krabbsaltare, person som har dåligt näringsfång, oduglig person] (i vissa trakter, vard.) krake, stackare; äv. (skämts.): krabat, ”byting”. Jag (har) varit en ”krabbsaltare” till helsan. JLRuneberg (1843) hos Strömborg Runebg IV. 1: 470. Vi andra är bara stympare och krabbsaltare emot honom. Hedberg Ridån 382 (1888). Hal-dör, era krabbsaltare, hal-dör! Nå, sträck på repet då! Lieberath PojkHornb. 32 (1929).
-SKAL. (krabb- 1730 osv. krabbe- 1650) Hildebrand MagNat. 149 (1650).
-SPINDEL. zool. spindel av familjen Thomisidæ (Laterigradæ), vars arter i sina rörelser påminna om krabbor. Thorell Zool. 2: 390 (1865). Krabbspindlarne löpa framåt, bakåt och åt sidorna. Rebau NatH 1: 677 (1879).
-STEN, sbst.1 (sbst.2, se sp. 2595). (krabb- 1680. krabbe- 16231650) (†) kräftsten. L. Paulinus Gothus Pest. 103 a (1623). Hiärne Suurbr. 104 (1680).
-TASKA, f. l. r. (krabb- 1838 osv. krabbe- 17461759) [jfr d. taskekrabbe, t. taschenkrebs] zool. den stora, tiotandade krabban Cancer pagurus Lin.; jfr TASK-KRÄFTA. Kalm VgBah. 28 (1746). (Stuxberg o.) Floderus 3: 437 (1904). särsk. (numera bl. tillf.) bildl., i skämtsam l. nedsättande anv., om person. Knorring Ståndsp. 2: 27 (1838).
-TINA, r. l. f. jfr HUMMER-TINA. SkrGbgJub. 19: 238 (1923).
-ÄTARE, m. l. r. zool. sälarten Lobodon carcinophaga (vilkens föda i sht utgöres av krabbor). Antarctic 1: 79 (1904). Ymer 1909, s. 138.
B (†): KRABBE-GRÄS. bot. örten Stellaria media (Lin.) Cyr., våtarv. Lindestolpe FlWiksb. 3 (1716).
-GÅNG. [sv. dial. krabbgång] kräftgång; särsk. bildl., i uttr. det går krabbegång, det går illa l. på tok o. d. LLaurentii Nyåhrspr. C 1 b (1618). Leuchowius Zader 255 (1620).
-KLO, -SKAL, se A.
-STEN, sbst.1 (sbst.2, se sp. 2595), -TASKA, se A.
Spoiler title
Spoiler content