KRAMLA kram3la2, sbst.1, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
(i fackspr.) i två räta vinklar (l. u-formigt) böjt järn (fatthake) som användes för sammanfogning av bjälkar, stenar o. d., för fasthållande av stockar vid skrädning m. m. Platt kramla, vars skänklar ligga i samma plan, motsatt: vinkelkramla. Spegel (1712). Kramlorna begagnas för att sammanhålla 2 eller flera stenar i ett skikt. Rothstein Byggn. 395 (1859). 2NF (1911). — jfr JÄRN-, PLATT-, VINKEL-KRAMLA.
