publicerad: 1938
KROPP krop4, sbst.1, r. l. m.; best. -en; pl. -ar ((†) -er RA I. 1: 447 (1545), Stiernhielm Arch. C 2 a (1644)).
Ordformer
(krop 1526—1740. kropp (cr-, -å-) 1526 osv. kråp 1621—1719. — kroppan, sg. best. c. 1640)
Etymologi
[fsv. kropper, kropp, bål, motsv. d. krop, kropp, bål, isl. kroppr, bål, mnt. krop, bål, lik; jfr mnt. krop, t. kropf, kräva m. m. (se för övr. under KROPP, sbst.4); av ett germ. krubná- med urspr. bet. ’rundt l. kullrigt föremål' o. besläktat med gr. γρυπός, nedböjd, samt med KRYPA. Ordstammen har från germ. inlånats i rom. spr.; jfr fr. groupe (se GRUPP, sbst.1), it. groppo, klump, hop. — Jfr KROPP, sbst.2—4]
1) sammanfattningen av alla yttre o. inre delar varav en människas l. ett djurs organism består; den materiella delen av en människa; jfr LEKAMEN, STOFTHYDDA. G1R 1: 27 (1521). Sörier .. icke för idhar kropp hwadh j skolen skyla idher medh. Matt. 6: 25 (NT 1526). Om stånd, förstånd ok dygd hwar om Hoon sig bemödt, / Had' hulpit, hade wist then ädla Kropp ey dödt. Lucidor (SVS) 151 (1671); jfr 2. Tiden tilbraktes med Lek och kroppsens Exercitier. Tessin Bref 1: 49 (1751). Jag .. (blev) plundrad intil bara kroppen. VDAkt. 1779, nr 87. Våt in på sjelfva kroppen. Weste FörslSAOB (1823). Jag .. känner mig konstig i kroppen och är tämligen slö. Fröding Brev 205 (1894). Fasa genomilade hela hennes kropp. Auerbach (1911). (Jag är) hånad och utskrattad av alla gatans gaphalsar, / för min tunga kropp, mina blängande ögon och min rullande gång. Gripenberg Masters SpoonR 26 (1927). — jfr BAK-, BI-, DJUR-, FRAM-, FÅGEL-, HÄST-, MELLAN-, MÄNNISKO-, ÄLG-KROPP m. fl. — särsk.
a) i ordspr. Kroppen (är) altid .. nærmare æn skiortan. HT 1912, s. 119 (1656). Lytter Kropp, elackt sinne. Grubb 478 (1665). Det kroppen har så har han. Rhodin Ordspr. 39 (1807).
b) (i fråga om ä. förh.) i uttr. angivande att ngn får undergå kroppsstraff; särsk. i uttr. böta l. betala l. plikta med kroppen, förr äv. med kropp, (i brist på pänningar till böter) umgälla ett brott med kroppsstraff. Then icke haffuer fää, han böte medh Kropp. DomRegl. mom. 16 (c. 1540). Zacharias hade inga peningr, derför plichtade han medh kroppen. ÅngermDomb. 4/12 1644, fol. 11. Straffa till kroppen. Weste (1807). Östergren (1931).
c) med särskild tanke på att människans kropp i allm. är täckt av kläder. G1R 17: 351 (1545). Icke unner hon migh en klädningh på kroppen. ManhaftLöjtn. 35 (1666). Jag har inte en torr tråd på kroppen. Bergman JoH 52 (1926). — särsk. i uttr. angivande att ngn har en bristfällig beklädnad; ofta bildl. (jfr h), angivande att ngn är l. blir fullständigt utblottad (se för övr. KLÄDE III c). Jagh (är) nu så aldeles .. utblottad worden, att iag knapt äger Jackan på kroppen. VDAkt. 1705, nr 107. Säfström Banquer. H 2 b (1753). Han äger icke skjortan på kroppen. Rhodin Ordspr. 62 (1807).
d) om kropp av död människa l. dödt djur.
α) om kropp av död människa, lik. (Judarna ville icke att) kroppana skulle .. bliffua qwarre vppå corset offuer sabbathsdaghen. Joh. 19: 31 (NT 1526). KKD 5: 76 (1710). Jer. 7: 33 (Bib. 1917).
β) om kropp av dödt djur. 1Mos. 15: 11 (Bib. 1541). Hallström Than. 35 (1900). — särsk. om kropp av slaktat djur. Getha kööth xxxiij (dvs. 33) kroppar. G1R 7: 117 (1530). Östergren (1931). jfr FÅR-, LAMM-, SVIN-KROPP.
f) om människans kropp i uttrycklig motsättning till själen. Sååsom Christus bådhe j croppen och j sinnet war ynkeligha pinat och plåghat. OPetri MenFall K 7 a (1526). Kroppen döör allena och kommer til Jord igen; Men Siälen är odödlig. Swebilius Cat. 2: 56 (1689). Barnen härdades till kropp och själ. De Geer Minn. 1: 3 (1892). Nilsson FestdVard. 104 (1925). — särsk.
α) mer l. mindre bildl. (jfr h); särsk. i utr. med kropp och själ, helt o. hållet. Cantzliedt (är) icke annat .. vthi ett Regemente än som siäll vthi een kropp. CivInstr. 306 (1626). Socialdemokratien, alltjämt med kropp och själ inlemmad i den stora fackliga gemenskapen. GHT 1934, nr 19, s. 10.
β) i uttr. med l. till kroppen o. d. Nalckes icke Gudh med kropp och läppar, så at hiertat är långt bort. KOF II. 2: 9 (c. 1655). Störste deelen gåår till kyrkian och sittia der mz kroppen, men hiertat der långt ifrå. VDP 1678, s. 21. Kol. 2: 5 (Bib. 1917).
g) i vissa uttr., oeg., om kroppen ss. säte för andliga egenskaper. Jag vet inte hvad som kommit i kroppen på mig alltsedan den unge filurn begärde flickan till äkta. Carlén Rosen 710 (1842). Hava heder i kroppen. Auerbach (1911). (Lappen) som tröttnat på renskötseln och fått någon högfärdsgalenskap i kroppen. Hertzman-Ericson Norrifr. 15 (1926).
h) bildl. (jfr c slutet, f α). Gudh giffuer thy (dvs. utsädet) en krop såsom han wil, och hwario och eno aff sädhenne, sin eghen krop. 1Kor. 15: 38 (Bib. 1541). Tanken .. gick ut och fann ord. Ordet blef tankens kropp, blef handling. Topelius Tb. 132 (1887). Den lilla frun .. slog an ett ackord. Det var ingen kropp i tonen, tunn och liflös som ett halfglömdt eko kom den fram ur det gamla instrumentet. Bergman Dröm. 127 (1904). (†) Hon war sielfwa Dygdens kråp (dvs. den förkroppsligade dygden). Skogekär Bärgbo Wijs. 5: 4 (c. 1635). — särsk.
α) (i religiöst spr.) om den kristna församlingen; i sht i uttr. Kristi kropp. Han är huffuudhit till croppen, thet är, församblingennes. Kol. 1: 18 (NT 1526). Gudz församling, som Christi andeliga kropp är. Swedberg Schibb. b 4 a (1716). Men nu ären I Kristi kropp och hans lemmar, var och en i sin mån. 1Kor. 12: 27 (Bib. 1917). SvTeolKv. 1933, s. 23.
β) (i vitter stil) i uttr. taga, stundom antaga kropp, taga gestalt (jfr GESTALT 2 c); taga fast form; bliva klar l. tydlig. Men tanken tager kropp och visar sig i gerning. VexiöBl. 1812, nr 44, s. 3. (Geijers) sorg öfver .. (Törneros') frånfälle har antagit kropp i ett sångstycke, der (osv.). Atterbom Minnest. 2: 293 (1842). BonnierLittH II. 1: 72 (1928).
γ) (i fackspr.) i fråga om målarfärg, = KORPUS 2 a. Jernmönjan kan .. anses såsom en neutral tillsats till oljefärg och bör .. blott brukas såsom sådan för att gifva färgen ”kropp”. TT 1872, s. 124. Nyblom Akvarellm. 7 (1910).
δ) (i vitter stil) om sammanfattningen av olika delar till ett helt, helhet, enhet. (Sigismund) igenom hwilkens wijslige och lycksalige Regemente, begge Rijken (dvs. Sverge och Polen) vthi en krop tilsammans fogede och föreenade äre. Chesnecopherus Skäl Ff 4 a (1607). Hela den sinliga verlden (är) ingenting annat än hela mänsklighetens stora gemensama kropp. Nyblæus Forskn. III. 1: 39 (1886). Till att äga .. (Kristus' frid) ären I ock kallade såsom lemmar i en och samma kropp. Kol. 3: 15 (Bib. 1917). — särsk.
α') (†) i uttr. vara en kropp med ngn, vara oskiljaktigt förbunden med ngn. Lagerberg Dagb. 22 (1710). Om .. K. August som en krop med honom (dvs. tsaren) är, så (osv.). KKD 4: 160 (1712).
β') (†) om samling av personer; flock; kår; folk. Brask Pufendorf Hist. 30 (1680). (De) begiärte .., at Classerne måtte uphäfvas och Ridderskapet och Adelen blifva en kråpp. 2RARP I. 1: 15 (1719). En .. förenad kropp af Greker, som kallas Aetolier. Bergklint MSam. 2: 229 (1792).
γ') om stat l. rike; numera bl. ngn gg i uttr. statens kropp. Brask Pufendorf Hist. 109 (1680). En Stat, hvars kropp redan är sönderkrossad, at (osv.). Posten 1769, s. 643. (Napoleon) ville genom läns- och familjeband förvandla hela Vesterlandet till en enda politisk kropp. 2SAH 19: 165 (1837). Sargad, stympad, utarbetad var statens kropp, men anden var frisk. Därs. 55: 162 (1878). — jfr NATIONAL-, RIKS-, SAMHÄLLS-, STATS-KROPP.
δ') (†) samling av skrifter, samlingsvärk; jfr KORPUS 6. Schroderus Os. 1: 726 (1635). En .. så kallad Diplomatisk Kropp. 2SAH 7: 10 (1813).
2) (numera nästan bl. i bygdemålsfärgat spr.; se dock b) i överförd anv. av 1: person, människa; ofta med adj. l. annan bestämning av förklenande l. ringaktande innebörd (jfr dock a, c). Signeri och trolldom skall upptäckas om några sådana satans kroppar kunna wara i några församlingar. Cavallin Herdam. 4: 402 (cit. fr. 1689). Galne Kropp, sade han, hvar tar du dig detta väldet i vår gård? Dalin Arg. 2: 210 (1734, 1754). Sedan gick allt sin gilla gång (med examen) i latin för Zedritz, i grekiska för Spongberg — mitt första sammanträffande med den kroppen. Nyblom Minn. 1: 221 (1904). — jfr ALLMOSE-, MISSGÄRNINGS-, ODYGDES-, OGÄRNINGS-, SYNDA-KROPP. — särsk.
a) (†) med bestämning av berömmande innebörd. För öfrigt är Grefve Bruxhall just en god kropp. Björn MvB 3 (1793).
b) (vard., fullt br.) i uttr. konstig l. besynnerlig l. lustig kropp, konstig l. besynnerlig l. kuriös l. lustig ”figur” l. ”kurre” l. ”prisse”. Holmberg 1: 464 (1795). Du är mig just en konstig kropp. Backman Dickens Pickw. 1: 257 (1871). Han hade sett andra konstiga kroppar än Sune. Siwertz Låg. 50 (1932).
c) i uttr. vara kropp till ngt l. att, stundom till att göra ngt, duga l. vara i stånd till (att göra) ngt; ofta i nekande l. därmed likvärdig sats. VDAkt. 1740, nr 740. (Jag) var ej kropp att finna en enda Vis i staden. Braun Calle 78 (1843). Han var kropp till att slänga benen högt upp på ryggen. Bondeson Anna 21 (1883). Böök Lejon 217 (1935).
3) om huvudmassan av kroppen (i bet. 1) hos människor o. djur, i motsättning till huvud o. extremiteter (samt svans l. stjärt): bål. (G. I) hade .. wackra händer passelige stora, .. fullig krop och small been. Brahe Kr. 3 (c. 1585). Lagerlöf Holg. 1: 71 (1906). — jfr DOCK-KROPP.
4) (i sht i fackspr.) i bildl. anv. av 3, om den viktigaste l. centrala delen l. huvuddelen av ett föremål i motsättning till bidelar, utsprång o. d. På hvart (revben) betrachtar man det som midt på är, och kallas des Kropp. Rosenstein Comp. 64 (1736). Då skilda strek understundom behöfvas (vid fonetiska bokstäver) .., så böra de, liksom streket öfver t, sitta fast vid sjelfva bokstafvens kropp. Sundevall PhonBokst. 35 (1856). Militärtrumman, hvars kropp förfärdigas af messing, har ingen bestämd ton. Bauck 1Musikl. 2: 272 (1871). Hedlund Fiolsp. 8 (1899; om fiolkropp). 2NF 18: 1463 (1913; om mellersta delen av en muskel). — jfr BAN-, BLÅS-, FIOL-, HJUL-, MODER-, PLOG-, TAND-, TYP-, UNDER-, VÄG-KROPP. — särsk.
a) (i sht i fackspr.) på fartyg: skrov; numera nästan bl. ss. senare led i ssgr. Rålamb 10: 34 (1691). PH 6: 4188 (1756). (Örebrojakten var) starkt byggd i kroppen. Gellerstedt Hemtr. 12 (1905). — jfr FARTYGS-, SKEPPS-, UNDERVATTENS-, ÖVERVATTENS-KROPP.
c) anat. om del av ryggkota l. halskota; i sht ss. senare led i ssg. Det som veter fram åt (på kotan) kallas des kropp. Rosenstein Comp. 59 (1736). Sundevall Zool. 16 (1858). LB V. 2: 12 (1908). — jfr KOT-KROPP.
d) om den centrala (o. viktigaste) delen av en byggnad l. av en del av en byggnad. Atterbom Lyr. 3: 27 (1812). Tornet har för hög kropp till den lilla spiran. TT 1900, Byggn. s. 3. Hängtornen bestå av konsol, sockel och kropp med en nygjord, avslutande överdel. KyrkohÅ 1923, s. 323.
f) om viss del av orgelpipa. Drake Töpfer 77 (1850). Korpus eller kroppen kallas själva pipan ovan foten. Hennerberg (o. Norlind) 1: 95 (1912).
g) (mindre br.) bildl. Den fladdrande musik, der intet är kropp och alt är prydnader. Kellgren 3: 179 (1785). Den historiska theologien utgör den egentliga massan och kroppen af theologi. Reuterdahl InlTheol. 9 (1837).
5) (i sht i fackspr.) i allmännare anv. av 1, 4: materiellt föremål, sak, ting. Stiernhielm Arch. C 2 a (1644). Hvar och en kropp väger så mycket mindre uti en flytande Materia, än uti fria Luften (osv.). Triewald Konst. 20 (1734). Man har föreställt sig de 3:ne olika slag af kroppar, som afhandlas i Naturalhistorien, såsom tre stora riken. Sundevall Zool. 1 (1835). Fasta kroppar, såsom trä, stenar, metaller m. fl. Fock 1Fys. 21 (1853). Ett färskt, nyss uppkommet sår läker av sig självt .. under förutsättning att i detsamma icke inkommit något främmande för vävnaderna (”främmande kropp”). LbKir. 1: 495 (1920). Östergren (1931). (†) Sådana kroppar .. såsom Luften, Ljuset, Fergorna, Elden, Ljudet, m. m. Duræus Naturk. 2 (1759). — jfr BELYSNINGS-, FLYT-, FRUKT-, FÄRG-, GLÖD-, GLÖDLJUS-, IMMUN-, JORD-, KLOROFYLL-KROPP m. fl. — särsk.
a) mat. begränsad, solid figur; äv. kallad geometrisk l. matematisk kropp; äv. allmännare: begränsat område av rymden. Polhem Invent. 74 (1729). Strömer Eucl. I. 2: 95 (1744). En Soliditet eller Mathematisk kropp. Bergklint MSam. 1: 144 (1781). En geometrisk kropp är en åt alla sidor begränsad rymd. Bergroth Geom. 1 (1876). Med de fem reguliera kropparna förstår man de fem regelbundna mångplaningarna. NF (1885).
b) om sol, måne, stjärna l. komet. RelCur. 15 (1682). Strömgren AstrMin. 1: 17 (1921). — jfr CENTRAL-, FÖLJE-, HIMLA-KROPP. — särsk.
α) (numera föga br.) i uttr. himmelsk kropp, himlakropp. JPGothus NMånsson C 3 a (1639). Melanderhjelm Astr. 1: 2 (1795).
β) (föga br.) i uttr. solens, jordens o. d. kropp (jfr 1, 3), solen, jorden osv. Jordens kropp är omgifven af atmosferen. Weste FörslSAOB (1823). jfr: Så länge Solen är med sin kropp uppe. Rudbeck Atl. 1: 513 (1679).
c) i namn på organ l. delar av organ i människo- l. djurkropp. Den svampartade kroppen (corpus cavernosum) är en erektil kropp, som bildar stammen i hanlemmen och som upptager urinröret. Lundberg HusdjSj. 390 (1868). Stora hjärnans stamdel består av de båda anhopningar av grå substans, som kallas de strimmiga kropparna (de basala ganglierna). Svenson Sinnessj. 20 (1907). — jfr BLOD-, CILIAR-, DIAMANT-, GLAS-KROPP m. fl.
d) om artilleriprojektil l. om projektil till granatkastare l. om gevärs- l. handgranat; numera nästan bl. ss. senare led i ssgr. Weste FörslSAOB (1823). Meurman (1846). — jfr ERNST-, FYRVÄRKS-, KAST-, PROJEKTIL-KROPP.
e) (numera föga br.) om visst slag av kropp, ämne. Wädret är upfylt medh mångfaldige födande Kroppar. RelCur. 277 (1682). Bergman Jordkl. 2: 12 (1774). Sammansatta kroppar kalla vi dem, som genom kemiens biträde kunna åtskiljas i enklare beståndsdelar. Berzelius Kemi 1: 7 (1808). SthmBelysn. 24 (1903). — jfr HUMUS-KROPP.
f) mat. oeg.: mängd av tal, så beskaffade att om man adderar, subtraherar, multiplicerar l. dividerar olika tal ur mängden med varandra, resultatet blir ett tal ur mängden. BonnierKL (1925). SvUppslB (1933). — jfr TAL-KROPP.
Ssgr (i allm. till 1): A († utom i -GIVANDE, -LÖS, -TAGEN, -TORKA, -VORDEN): KROPP-DEL, -DRYG, se B. —
-FULL. massiv; jfr KROPP, sbst.1 5. Jorden är then grofwaste, tyngste, kroppfullaste warelsen, vti then stoora Werlden. Muræus Arndt 4: 21 (1648). —
-GIVANDE, p. adj. bildl.; jfr KROPP, sbst.1 1 h γ. Kroppgifvande färger. Nyblom Akvarellm. 35 (1910). —
-LÖS, -RING, se B. —
-RÄTT, m. domstol som ådömer kroppsstraff? Jag har så kåmånderat (dvs. kommenderat) att jag aldrig stått för någon kråpprätt eller på någon riksdag iort orättsioner (dvs. orationer). BL 17: 86 (i handl. fr. 1677). —
-RÖRELSE, -SJUKDOM, -STORLEK, -STYRKA, se B. —
(jfr 1 h β) -TAGEN, p. adj. (enst.) som ”tagit kropp”; som visat sig i kroppslig gestalt. En person, hvilken var ytterst utsatt för denna art af kropptagna aningar (dvs. att han i tankarna sett en bekant och mött honom kort efter). Hansson Kås. 26 (1897). —
-TORKA, v. (tillf.) om kläder som under begagnandet blivit våta: torka på kroppen (utan att förut hava blivit avtagna). Lieberath FriluftP 186 (1921). —
-VORDEN, p. adj. (tillf.) förkroppsligad; jfr -TAGEN. Den rysliga ulken eller skrabben, det kroppvordna raseriet. Strindberg Hafsb. 40 (1890). Cannelin (1921). —
-VÄRLD, -YTA, -ÄMNE, se B.
-ANSTRÄNGNING ~020. jfr ANSTRÄNGNING a; i sht konkretare. Undvika kroppsansträngning(ar). Crusenstolpe Mor. 6: 290 (1844). Jacobæus HjärtBlodSj. 55 (1935). —
-ARBETA~020. idka kroppsarbete; nästan bl. i p. pr. ss. adj. De kroppsarbetande folkklassernas sinne. IllSvH 6: 142 (1881). Nordlund Orm. 39 (1925). —
-ARBETARE~0200. person vars huvudsakliga sysselsättning är kroppsarbete. Eichhorn Stud. 2: 42 (1872). SvD(A) 1935, nr 323, s. 4. —
-ARBETE~020, äv. ~200. arbete (se d. o. 5) som äger rum under användning av kroppens krafter. Lagerbring HistLit. 63 (1748). Hellström Storm 372 (1935). —
-ART. (†) = -BESKAFFENHET. Konungens .. svaga kroppsart. 1SAH 4: 87 (1791, 1809). särsk.: temperament. Hvars och ens temperament, eller krops art. Rydelius Förn. Föret. § 10 (1718, 1737). —
-AXEL. (i fackspr.) om kroppens midtlinje; jfr AXEL, sbst.1 II 6. Linnarsson VgCambr. 65 (1869). BiblJäg. 4: 228 (1897). —
-BESIKTNING. (i fackspr.) besiktning av levande människas kropp. BtRiksdP 1886, 1. I. 2: nr 5, s. 10. För att kunna vid sjömanscorpsen .. antagas erfordras .. att hafva af militärläkare efter undergången kroppsbesigtning förklarats vara frisk och färdig. SFS 1894, nr 110, s. 2. —
-BESKAFFENHET~0200 l. ~0102. jfr BESKAFFENHET 1 a. Ehrenadler Tel. 700 (1723). För att vinna anställning som volontär fordras bl. a. att i avseende på kroppsbeskaffenhet uppfylla vissa .. fastställda fordringar. Bauer SvArmHäls. 15 (1924). —
(5) -BILD. (†) kroppslig gestalt; jfr BILD, sbst.1 4. Kropsbilderna räcka intet til at påminna siälen alt thet hon behöfver minnas, emedan så mong ting äro, som inga krops-bilder hafva. Rydelius Förn. 108 (1720, 1737). —
-BILDNING. konkret: kroppsform, gestalt; jfr BILDNING 3 a α α'. Wulf Köppen 2: 316 (1799). NoK 110: 13 (1931). —
-BRÄCKLIGHET~002 l. ~200. (numera föga br.) kroppslig svaghet; jfr BRÄCKLIGHET 2 a; särsk. konkretare. Dalin Hist. 2: 108 (1750). Kjellgren DanmH 188 (1862). —
-BYGGNAD, jfr BYGGNAD 5 c. Riccoboni Catesby 134 (1761). Frisk och stark kroppsbyggnad. Hamilton MilUnd. 82 (1842). —
-CELL. biol. var särskild av de celler i en organism vilka tjäna andra ändamål än fortplantningen; jfr CELL 6. 2NF 14: 351 (1910). NoK 113: 38 (1932). —
-DANING. = -BILDNING; jfr DANING 1. LBÄ 2—3: 129 (1797). Svag till kroppsdaning. PT 1902, nr 236 A, s. 3. —
-DEL. (kropp- 1734. kropps- 1766 osv.) jfr DEL I 3. Serenius Qq 4 a (1734). Bondepraktikan meddelar regler om åderlåtning av olika kroppsdelar under olika djurkretstecken. Nilsson FestdVard. 25 (1925). —
-DRYG. (kropp- 1682—1764. kropps- 1902) (numera knappast br.) som har grov o. tjock kropp; jfr DRYG 8. Sylvius Curtius 617 (1682). Sirén Pilo 25 (1902). —
-EGENSKAP~002 l. ~200. kroppslig egenskap; jfr EGENSKAP 3. SP 1792, nr 93, s. 2. Några av den nordiska rastypens mest framträdande kroppsegenskaper. Hofsten Ärftl. 2: 165 (1931). —
-FEL, n. kroppsligt fel l. lyte; jfr FEL I 2 a. Brask Pufendorf Hist. 144 (1680). Bauer SvArmHäls. 82 (1924). —
-FETT. i människo- l. djurkropp förekommande fett. Man antog förr, att kroppsfettet direkt härstammade från fettet i födan. Hammarsten FysiolK 322 (1883). 2NF 8: 123 (1907). —
-FÄGRING. (numera knappast br.) kroppslig skönhet. Balck Es. 177 (1603). Afzelius Sag. IX. 2: 149 (1860). —
-FÄRDIGHET~002 l. ~200. kroppslig färdighet; jfr FÄRDIGHET 1. Ling Regl. 109 (1836). Balck Idr. 3: 127 (1888). —
-FÖRFATTNING. (†) = -BESKAFFENHET; jfr FÖRFATTNING 4. Lantingshausen Young 2: 90 (1790). Dalin (1852). —
-FÖRMÅN. (†) kroppsligt företräde; jfr FÖRMÅN 6. Verelius 97 (1681). Försynen hade .. utrustat denne Hielte med alla de sinnes och krops förmoner, som et sådant storverk fordrade. Schönberg Bref 1: 184 (1778; om G. I o. hans befrielsevärk). —
-FÖRMÖGENHET~0200 l. ~0102. jfr FÖRMÖGENHET 3. Boëthius Sedol. 86 (1782). Vid goda kropps- och själsförmögenheter. Auerbach 393 (1908). —
-GESTALT.
1) = GESTALT 2 a. Verelius 93 (1681). En yngling af ovanligt skön och ädel kroppsgestalt. Waldenström Österl. 322 (1896).
2) (†) = GESTALT 2 b. Ögon, som så klart betraktat Herran, / När han sin kroppsgestalt på jorden bar. PoetK 1821, 1: 25.
3) (†) skepnad; jfr GESTALT 3 a. Hon (lade) på dem sådant öde, at de ej skulle koma ur dessa hamar eller förstälta kroppsgestallter, inom femton åhr. Björner Hrolf 131 (1737). —
-HYDDA, r. l. f. [ordet syftar eg. på människans kropp ss. boning för själen, med anslutning till de bibliska uttrycken i 2Kor. 5: 1, 4, 2Petr. 1: 13, 14, ehuru ordet icke förekommer i tidigare bibelövers. än öv. 1907. Jfr NordSt. 81 (1904)] (ofta skämts. o. vard.) kropp, ”stofthydda”; jfr HYDDA, sbst. 1 d. Hedborn 1: 47 (1835). Naturen hade gett henne praktiskt sinne och en stark, duktig kroppshydda. Hedenstierna FruW 7 (1890). Döljandet av den oformliga kroppshyddan. Lindhé FlyddTid. 101 (1917). Vi som ännu leva här i kroppshyddan, vi sucka och äro betungade. 2Kor. 5: 4 (Bib. 1917; NT 1526: thetta timeligha hwset; Bib. 1541: thenna hyddonne). Den viljestarke mannen i den lilla bräckliga kroppshyddan. SvD(A) 1929, nr 238, s. 5. —
-HÅLLNING. jfr HÅLLNING 2. Imponerande kroppshållning. Melin JesuL 2: 149 (1843). Larsson Psyk. 33 (1910). —
-HÖLJE.
-KOMPLEXION. (†) = -KONSTITUTION. En svag Krops Complexion. VDAkt. 1782, nr 342. Tholander Ordl. (c. 1875). —
-KONSTITUTION. om kroppens allmänna beskaffenhet med hänsyn till form o. funktion; jfr KONSTITUTION 4 b. PH 6: 4716 (1757). Hans starka kroppskonstitution. Roos Strejk. 77 (1892). —
-KRAFT. kroppslig kraft, kroppslig styrka; jfr KRAFT 1 b; i sht i pl. HWachtmeister (1711) hos Loenbom Stenbock 2: 309. Moberg Sedebetyg 47 (1935). —
-KULTUR. (nytt ord) arbete för människokroppens harmoniska utveckling till den grad av hälsa o. skönhet som individuella anlag medgiva; resultatet av sådant arbete. Kleen Kvinn. 64 (1910). SvD(A) 1934, nr 22, s. 11. —
-KÄNSLA. (i fackspr.) om den samlade känslan av alla de organförnimmelser som från olika delar av människans kropp (inälvor, muskler, hud o. d.) uppfattas av hennes medvetande. Svenson Sinnessj. 94 (1907). Gadelius Tro 1: 115 (1912). —
-LEK. (föga br.) lek som innebär kroppsrörelse. Bergman GotlGeogr. 40 (1870). LbFolksk. 87 (1890). —
-LEM. (mindre br.) var särskild av människokroppens lemmar. Fernander Theatr. 442 (1695). OoB 1894, s. 154. —
-LIV. kroppsligt liv. Trana Psych. 2: 96 (1847). Man anser, men med orätt, själslifvets till- och aftagande hålla jemna steg med kroppslifvet. 2SAH 30: 236 (1857). Beskow DeUnga 41 (1904). —
-LÄNGD. —
-LÖS. (kropp- 1749—1917. kropps- 1838 osv.) (mindre br.) som saknar kropp; äv. oeg. o. bildl. Lind 1: 1090 (1749). Tankens försök att skapa en Gud af kropplösa abstraktioner. Topelius Tb. 20 (1895). Det var .. som om vi kroppslöst vandrat i ett skuggrike. Hellström Malmros 186 (1931). —
-MASKIN. (†) om kroppen betraktad ss. en maskin. VeckoskrLäk. 5: 25 (1784). Calonius Bref 312 (1797). —
(4) -MENSUR. (numera knappast br.) mus. å fiol: avståndet mellan lockets övre kant o. den linje som går genom f-hålens inre inskärningar. Hedlund Fiolsp. 20 (1906). —
-NJUTNING. (numera knappast br.) kroppslig njutning. För dem hade själs-njutning ett högre värde än kropps-njutning. AJourn. 1815, nr 239, s. 2. Ritterberg Sall. 216 (1832). —
(1 b) -PLIKT. (förr) kroppsstraff. FörarbSvLag 4: 337 (1694). Den som fälles til böter för något brått eller missgierning, och ey mäcktar dem ärläggia, den undergår Krops-plickt. Abrahamsson 286 (1726; efter handl. fr. 1653). I händelse den brottslige vore till kroppsplikt dömd (så osv.). SPF 1826, s. 84. Minnesskr1734Lag 1: 130 (1934). särsk. [jfr uttr. slita spö] (†) i uttr. slita kroppsplikt, undergå kroppsstraff. SvMerc. 1764, s. 194. SvMag. 1766, s. 761. —
-PLÅGA, r. l. f. (numera föga br.) kroppslig plåga. Muræus Arndt 2: 154 (1648). Tholander Ordl. (c. 1875). —
-PULSÅDER~020. anat. i uttr. stora kroppspulsådern, benämning på den största pulsådern hos människan o. övriga ryggradsdjur, aorta. Thorell Zool. 1: 76 (1860). Jacobæus HjärtBlodSj. 25 (1935). —
-RANNSAKAN~020. jur. undersökning av en persons kropp o. kläder m. m. i syfte att uppdaga gömda föremål l. spår av brott, kroppsvisitation, kroppsundersökning. SFS 1864, nr 11, s. 112. Minnesskr1734Lag 1: 192 (1934). —
-RING. (kropp- 1847. kropps- 1842—1924) zool. = -SEGMENT. Lovén ÅrsbVetA 1840—42, s. 80. LAHT 1924, s. 550. —
-RÖRELSE. (kropp- 1795. kropps- 1789 osv.) rörelse med kroppen l. ngn av kroppens delar. Under en långsam takt och derefter noga afmätt, samt gungande kropps-rörelse, (avsjöng sångaren) .. första Versen. 2VittAH 7: 281 (1795, 1802). Jundell Barn. 2: 7 (1927). särsk. om motion, idrott, sport o. d. Hülphers Norrl. V. 1: 281 (1789). Taga sig kroppsrörelse. Weste FörslSAOB (1823). Kroppsrörelser, i synnerhet i fria luften, äro för hälsan mycket gagneliga. LbFolksk. 75 (1890). —
-SEGMENT. zool. om var särskild av de ringformiga leder av vilka ringmaskarnas o. leddjurens kroppsyta består; jfr -RING. Sundevall Zool. 95 (1835). LAHT 1919, s. 337. —
-SJUKDOM~02 l. ~20. (kropp- c. 1875. kropps- 1780—1871) jfr -SJUK. KyrkohÅ 1905, s. 241 (1780). SFS 1871, nr 33, s. 2. —
-SKAPNAD. (numera knappast br.) = -GESTALT 1. Schroderus Os. 2: 577 (1635). Hafva ful kroppsskapnad. Ahlman (1872). —
-STOR. (i sht i fackspr.) om porträtt o. d.: som är i kroppsstorlek (se -STORLEK 2). Atterbom Minn. 242 (1817). Högberg Jim 230 (1909). —
-STORLEK~02 l. ~20. (kropp- 1893. kropps- 1749 osv.)
2) i fråga om avbildning av människa: samma storlek som (motsv. del av) människans kropp; i sht i uttr. i kroppsstorlek. Lind 1: 1084 (1749). Konung Gustaf IV Adolphs Portrait uti kroppsstorlek. EP 1792, nr 67, s. 2. Romdahl NordeurBildK 147 (1926). —
-STRAFF. (i sht förr) straff som drabbar den skyldiges kropp (men icke avser att medföra hans död), straff som innebär kroppslig smärta, t. ex. prygel o. d.; förr äv. om stympning o. d. Schultze Ordb. 5112 (c. 1755). EP 1792, nr 24, s. 2. Minnesskr1734-Lag 1: 324 (1934). —
-STYRKA, r. l. f. (kropp- c. 1755. kropps- 1680 osv.) kroppslig styrka. Brask Pufendorf Hist. 295 (1680). —
-STÄLLNING.
1) om kroppens ställning; hållning; gestalt; äv. i fråga om djur. Lind 1: 1472 (1749). Konung Erik XIV var en Herre af vanlig och vacker krops stälning. Schützercrantz Olyksöden 76 (1775). Rak kroppsställning. Weste FörslSAOB (1823). särsk.: (för viss situation o. d.) medvetet avpassad hållning, attityd. Tvungen, tillgjord, naturlig kroppsställning. Leopold 3: 385 (1797, 1816). Den militära eller strama kroppsställningen (stående grundställning). Müller LbAnat. 142 (1905). Böök Lejon 255 (1935).
2) (†) kroppsbyggnad; kroppsbeskaffenhet, kroppstillstånd; kroppskonstitution; äv. i fråga om djur. VetAH 1756, s. 312. En svag kroppsställning. LBÄ 14—15: 83 (1798). Collin Ordl. (1847). —
-SVAGHET~02 l. ~20. jfr -SVAG; äv. konkretare. Brask Pufendorf Hist. 60 (1680). Kroppssvagheter .. kunna .. afhjelpas. Ling Regl. 6 (1836). —
-TEMPERATUR. om temperaturen i det inre av en människa l. ett djur, särsk. ett s. k. varmblodigt djur. Hygiea 1875, s. 461. Bland ryggradsdjuren ha däggdjur och fåglar en ganska konstant kroppstemperatur. SvUppslB (1933). —
-UNDERSÖKNING~0020.
-VIG. (†) som har rörlig kropp. (G. I:s son) Hertig Magnus var .. Kroppsviger i tornering. HSH 1: 200 (c. 1730). —
-VIKT. en kropps vikt l. tyngd. ASScF 6: 317 (1861). Den nyföddes hjärna väger .. omkring 1/10 av hela kroppsvikten. Jundell Barn. 1: 204 (1927). —
-VISITATION. = -RANNSAKAN; äv. konkretare. Ugglas SamlKBr. 3: 121 (1778). Tulltjänstemans rätt att verkställa kroppsvisitation. SFS 1927, s. 870. —
-VÅRD. SP 1792, nr 161, s. 2. Kroppsvården ansågs (under medeltiden) av många till och med som ett hinder för själens frälsning. Wirgin Häls. 1: 19 (1931). —
(1, 5) -VÄRLD. (kropp- 1799. kropps- 1808 osv.) (i vitter stil) materiell värld. Wulf Köppen 1: 17 (1799). Målet (för manikeismen är) .. den enskilda själens befrielse ur den för alltid fördärvade och fördömda kroppsvärlden. IllRelH 384 (1924). —
-VÄTSKA, r. l. f. i människas l. djurs kroppshåla befintlig vätska. Leopold 5: 256 (c. 1820). Blodets och kroppsvätskornas skadliga verkan på bakterierna. Pettersson Bakt. 45 (1926). —
-VÄXT, r. l. f. (numera knappast br.)
1) om kroppens växande.
a) abstr. Hornen hos .. (idisslare med årligen avfallande horn) utväxa ej förr än kroppsväxten är nära sin fulländning. Nilsson Fauna 1: 273 (1820).
2) = -GESTALT 1. Ändoch .. (Excipinus) war fuller til Kroppswäxten så skönt och wackert artat som Hephæstion, så (osv.). Sylvius Curtius 539 (1682). Johansson HomOd. 7: 210 (1844). —
-ÄMNE. (kropp- 1734. kropps- 1910) (numera knappast br.) anlag till kropp; jfr EMBRYO. Siälens upväckelse i kropp-ämnet. Serenius B 2 b (1734). Löwegren Hippokr. 2: 102 (1910). —
(1 f) -ÖGA. (†) lekamligt öga. Sahlstedt Hoffart. 101 (1720). Så litet vårt naturliga kroppsöga kan se fyra sidor där som icke äro mer än 3; .. så (osv.). Thorild (SVS) 1: 308 (1778). —
-ÖPPNING. (i fackspr.) konkret, om naturlig öppning på kroppens yta. Thunberg KroppByggn. 14 (1907). Flytning från ögon, näsborrar eller andra naturliga kroppsöppningar. SFS 1911, Bih. nr 47, s. 1. —
-ÖVNING. uppövande av kroppen; särsk. om gymnastik, idrott, sport o. d.; i sht i pl. Serenius (1734; under exercise, v.). Sådana lekar, som fordra kroppsöfning och rörelse. SP 1792, nr 106, s. 2. Ordnade kroppsövningar. Haglund HållnRörOrg. 1: 79 (1924).
Spoiler title
Spoiler content