KRÖJSEL kröj3sel2 (krö`jsel Weste; krö`js´l Dalin), r. l. m.; best. -seln; pl. -slar.
Etymologi
[liksom d. krøsel, kreuzel, av t. krösel, trol. till t. krosen, samhörigt med KROSSA, v.1]
handtv. i fråga om ä. förh.: av glasmästare användt redskap bestående av en tunn stålplatta med skåror för brytning av glaskanter; numera bl. ngn gg (elliptiskt) om kröjseltång. Björkegren 1445 (1784). LoW (1889).
Ssg (äv. att fatta ss. ssg till KRÖJSLA): KRÖJSEL-TÅNG; pl. -tänger. handtv. flacktångsliknande värktyg för brytande av glaskanter. ClevePriskur. 1933, s. 53.
Avledn.: KRÖJSLA, v. -ing. [jfr t. kröseln] (vard.) handtv. bryta (glaskanter) medelst kröjseltång.
