KULLA kul3a2, sbst.3, f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[sv. dial. kulla; jfr nor. dial. kolla, kvinna, isl. kolla (nästan bl. ss. senare led i ssgr brukade ss. kvinnobenämningar); jfr äv. sv. dial. kulla, kolla, hondjur (som saknar horn) av nötkreatur, får, älg, ävensom isl. kollr, man, pojke; sannol. samhörigt med KULL, sbst.2]
allmogekvinna, allmogeflicka, allmogehustru; förr äv. allmännare: kvinna, flicka, hustru; förr äv.: (ngns) fästmö l. käresta; numera nästan bl. om (i sht ogift) allmogekvinna från Dalarna, dalkulla. Jag täncker så mycket båd' nätter och dar, / På Marjo min blåögda kulla! SvForns. 3: 107. Chronander Surge B 2 a (1647). Då .. (lappen) geck till Communion i kyrkan, så stod hans kulla på wänstra sidan. Norrl. 10: 40 (i handl. fr. 1715). Se! der Menalcas sjelf, går vall med sina får, / Se! kullan, som hans hjord i backans slutning vallar. SvMerc. 1764, s. 423. En Bygdens Kulla till din Brud, / Dig höfdes vinna för all möda. Bellman Gell. 60 (1793). Kullornas hår var (i Malung i ä. tid) omlindadt med röda band, men hustrurnas med hvita. Axelson Vesterdal. 114 (1855). Karlfeldt FridLustg. 106 (1901). — jfr BOD-, DAL-, HERDE-, RODDAR-, SÄTER-, TRÄDGÅRDS-, UNG-, VALL-KULLA m. fl.
Ssgr: KULL-BÅT. (förr) om av dalkullor skötta rodd- l. vevbåtar varmed de allmänna kommunikationsförbindelserna på Stockholms farvatten i ä. tid upprätthöllos. CFDahlgren 5: 88 (1833). I början av 1860-talet for man vanligen till Djurgården i kullbåtar. DN 1924, Julnr s. 8. —
-DRÄKT. folkdräkt som bäres av kvinnorna i Dalarna; särsk. om de ogifta kvinnornas dräkt; dalkulledräkt. WoJ (1891). SD 1900, nr 183, s. 4. —
