SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1938  
KUNTA kun3ta2, i bet. 2 a äv. KONTA kon3ta2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(konta 1897. kunta (c-) 1751 (: Klåkuntor, pl.), 1765 (: Kuntor, pl.) osv.)
Etymologi
[sv. dial. kunta, kutta, cunnus, motsv. d. kunte, nor. kunta, mnt. kunte, holl. kont, eng. cunt, cunnus; av ovisst urspr.; jfr WvHelten i ZeitschrDWortf. 10: 196 f. (1909)]
1) om växten Echium vulgare Lin.; i ssgrna BLÅ-, KLÅ-KUNTA.
2) sjöt.
a) av finare tågvirke bildad o. hårdt åtdragen knut omkring ett grövre tåg. Dalman (1765). På perterna äro vanligtvis kuntor, för att göra gåendet i dem lättare. Frick o. Trolle 153 (1872). Fockstag med konta. KatalFlottUtst. 1897, s. 41. — jfr PÄRT-, STAG-KUNTA.
b) om ett slags ”öga”; i ssgn KUNT-ÖGA.
Ssg (till 2): KUNT-ÖGA. sjöt. ”öga” bildat av ett kortare tåg som med båda ändarna splitsas in i ett längre. Ekbohrn NautOrdb. 243 (1840). Stenfelt (1920).
Spoiler title
Spoiler content