SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1938  
KURRE kur3e2, sbst.3, m. l. r.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[sv. dial. kurre; av ovisst urspr.; möjl. bildat till KURRA, v.2, med syftning på hundens morrande läte; jfr HIdeforss i ANF 47: 23 (1931)]
(föga br.) benämning på hunden; äv. användt ss. egennamn. Holmström Vitt. 202 (c. 1700). Broman Glys. 3: 157 (c. 1730). Tamm AvlÄndSbst. 38 (1897).
Spoiler title
Spoiler content