kvarka | SAOB | svenska.se

SAOB

Svenska Akademiens ordbok

publicerad: 1938

KVARKA kvar3ka2, r. l. f.; best. -an; förr äv. KVARK, sbst.3, r. l. m.; best. -en; förr äv. KVARKE, r. l. m.; best. -en.

Ordformer

(förr äv. q-. kvark 1749—1903. kvarka c. 1645 osv. kvarke c. 1755. kuarken, sg. best. c. 1645—1769. qvär(c)ka (qve-) 1750—1775. qverke- (i ssg) 1683 (: Qwerkegrääs))

Etymologi

[jfr d. kværke, nor. kverke; till KVARK, sbst.1]

smittosam hästsjukdom som bl. a. yttrar sig i katarr i de övre luftvägarnas slemhinnor o. ansvällning av o. varbildning i närliggande lymfkörtlar samt hög feber o. hosta. IErici Colerus 2: 238 (c. 1645). Lindestolpe Frans. 108 (1713). Några undermåliga hästkrakar med kvarka. Lundquist Jensen Himm. 222 (1907). — särsk. i överförd l. bildl. anv.

a) om liknande sjukdomar hos andra varelser än hästar.

α) (†) om fårsjukdom. IErici Colerus 2: 138 (c. 1645). Celsius HushAlm. 1741, s. 31.

β) (numera bl. vard.) om förkylningssjukdom (hosta o. d.) hos människa. Moræus Schonæus 392 (c. 1685). Om hösten har bonden värk och om vintern kvarka. Ström SvenskOrdspr. 245 (1926).

b) (†) om (av kvarka förorsakad) halsböld. Verelius 146 (1681). Spegel (1712).

Ssgr (i sht landt. o. veter.): A: KVARK-BÖLD. (kvark- 1779 osv. kvarke- 1690—1755) [möjl. är ordet urspr. identiskt med fsv. qvärka byld, halsböld (till qvärk, strupe), ehuru det i modern tid uppfattats ss. hörande till KVARKA; jfr d. kværkebyld, ”kvarkböld”, i ä. d. äv.: halsböld] böld förorsakad av kvarka. Rålamb 13: 125 (1690). Vennerholm o. Svensson 321 (1892). —

-DRYCK. (förr) dryck som gavs häst ss. botemedel mot kvarka. Bure Häst. 10 (1801). —

(b) -FULL. (†) full av kvarkbölder o. d. Ullenius Ro § 304 (1730). —

-KNUTA, r. l. f. jfr -BÖLD. Florman Abildgaard 25 (1792). —

-KUR; pl. -er. —

-MEDEL. medel mot kvarka. —