publicerad: 1938
KVESA kve3sa2, sbst.1, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(förr äv. q-. -es- 1578 osv. -äs- 1597—1910. i ssgr: -ess- (-esz-) 1685 (: qweszbär)—1694 (: Qweszört), qvis- 1859 (: Qvisvedrot))
Etymologi
[fsv. qvesa, qvisa, bulnad, blemma, fulslag, sv. dial. kvesa, kväisa, kvisa, blemma, utslag, koppor, fulslag, reumatism; jfr nor. kveisa, kvisa, blemma m. m., isl. kveisa, värkande böld (i nyisl. äv.: kolik), mnt. quese, blodblandad blåsa, nt. quese, kringsjuka, blåsmask (varav d. kvæse, blåsmask); av ovisst urspr. — Jfr KVESA, sbst.2, KVESLING]
1) (ngt vard.) (ömt l. värkande l. kliande) utslag som utgöres av en liten av var, blod l. annan vätska fylld upphöjning med hudrodnad vid basen, kvissla; liten blemma l. finne; förr äv. om större dylikt utslag. Mångher klåår en annars qwäsa, när hans egin klyar. SvOrds. B 6 b (1604). En .. Jungfru, som .. fått en liten Pustula, eller qvesa, hvilken sedermera utvidgat sig til en handlofves vidd. Linné Vg. 118 (1747). Hembygden- (Hfors) 1910, s. 159. Hammar (1936). — särsk. (†) i pl.: smittkoppor. Lenæus Delsbo 184 (1736, 1764). (Sv.) Hafva qvesorna (kopporna) (t.) die Pocken haben. Lind (1749).
2) (†) inflammation i finger (särsk. i yttersta leden nära nageln), förenad med svullnad, rodnad o. varbildning samt häftig smärta (enligt äldre tiders uppfattning förorsakad av vissa maskar), fulslag, onda bettet (se BETT 4 a α); äv. i överförd anv. Om matkar j henderna och fingren, eller qwesan. BOlavi 120 b (1578; rubrik). SthmTb. 10/10 1597. Hon (hade) ondt i sin wenstre handh aff Qvesan. Gyllenius Diar. 3 (c. 1660). Schultze Ordb. 2469 (c. 1755).
3) ss. första ssgsled i benämningar på vissa ss. läkemedel (urspr. mot utslag l. skrofulösa åkommor l. fulslag l. värk o. d.) använda växter.
-BÄR. (kves- 1659—1792. kvese- 1639—1716) (†) (bär av) kvesved (i bet. 1). Schroderus Comenius d 3 b (1639). Franckenius Spec. D 3 b (1659). Fischerström 4: 18 (1792). —
-GRÄS. (kves- 1755—1886. kvese- 1638—1694)
2) (i vissa trakter o. bot.) växten Heracleum sphondylium Lin., björnloka. Linné Fl. nr 88 (1755; fr. Ångermanl.). Juhlin-Dannfelt (1886). —
(1) -LAV. bot. laven Parmelia physodes Lin. (vars flikar i väta uppsvälla blåsformigt, i sht i spetsen), blåslav. Acharius Lich. 115 (1798). Sundén (1888). —
-ROT. (kves- 1759—1891. kvese- 1684—1788)
2) (numera föga br.) bot. växten Bryonia alba Lin., hundrova. Palmberg Ört. 200 (1684). WoJ (1891). TrädgTidn. 1896, nr 3, s. 4.
-VED.
1) växten Solanum dulcamara Lin., besksöta. Dahlman Reddej. 125 (1743). Linné Fl. nr 189 (1745; fr. Uppl.).
2) (†) växten Solanum nigrum Lin., nattskatta; i uttr. svart kvesved. Weste (1807; med hänv. till hansletsgräs). AHB 5: 63 (1858). jfr SVART-KVESVED.
-stjälk. farm. om de till drog torkade årsskotten; i sht i pl. Haartman Sjukd. 147 (1765). Rosendahl Farm. 349 (1897). —
-ÖRT. (kves- 1650—1885. kvese- 1638—1685) [fsv. qvesyrt, quesoyrt]
1) (†) = -VED 1; äv. i uttr. stor (uppkrypande) kvesört. Franckenius Spec. E 3 b (1638). Rudbeck HortBot. 38 (1685). Bromelius Chl. 108 (1694).
4) (numera föga br.) bot. växten Arabis Thaliana Lin., backbränna. Fries BotUtfl. 3: 207 (1864). Lyttkens Ogräs 58 (1885).
5) (numera föga br.) bot. växten Draba verna Lin., fingernagelört. Bromelius Chl. 79 (1694). Lyttkens Ogräs 61 (1885).
B (†): KVESE-BÄR, -GRÄS, -ROT, se A. —
-ÖRT, se A.
Spoiler title
Spoiler content