SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1908  
BETT bet4 (bett (med) sl(utet) e Weste), n.; best. -et; pl. =.
Ordformer
(bitt- Mess. 1531, s. c 1 a. bett Var. rer. 36 (1538) osv. bet(h) G. I:s reg. 1: 153 (1523), I. Erici Colerus 1: 36 (1642), A. Modeer i VetANH 16: 148 (1795), S. Sahlin i Bibl. f. jäg. 3: 45 (1895; bygdemålsfärgadt i bet. 5) m. fl. beet(h) G. I:s reg. 1: 63 (1523: bwkbeeth), BtFH 3: 238 (1549), Geisler Vitt. 359 (c. 1715) m. fl.)
Etymologi
[fsv. bit, sv. dial. bet, motsv. ä. d. bid, beed, d. bid, nor. bit, beet, bett, isl. bit, mnt. bit(te), bet(e), holl. o. eng. bit, t. biss. Ordet är bildadt (med annat afljudsstadium) af stammen i BITA. Med afs. på växlingen af stamvokalens kvalitet o. kvantitet jfr etym. afd. under BETA, sbst.2]
eg. vbalsbst. till BITA.
1) i fråga om skärande verktyg (knif, sax, yxa, lie, borr, fil, spade osv.).
a) [jfr motsv. anv. i nor., isl. o. meng.] (i sht i fackspr.) abstr.: förmåga att bita l. skära l. ”ta(ga)”, tillstånd af hvasshet, skärpa. Eggen på Bödelswärden miste aff öfwerflödigt Rättande (dvs. afrättande) sitt Bett. Schroderus Osiander 1: 227 (1635). Knifven har godt bett. Sahlstedt (1773). Rakknifvar, lancetter och flera dylika skärande instrumenter, som fordra det lättaste bett och den finaste samt jämnaste egg. Rinman 1: 608 (1788). (Borrhufvudets) hastighet får ej vara så stor, att skären blifva heta, hvarigenom de lätt mista härdningen och bettet. Almroth Karmarsch 299 (1839). (De kinesiska) Äggjernen påstås i afseende på godt och varaktigt bett kunna mäta sig med de bästa engelska. Skogman Eug. 2: 75 (1855). Knifven prisar man för bettet. Topelius Läseb. 2: 170 (1875, 1890; ordspr.); jfr b β. Vid användningen visade sig .. mejslarne (af basiskt stål) .. hålla bett vid mejsling i kallsmidda billets med kolhalter om 1.25 och 1.5 %. C. E. G:son Odelstjerna i Jernk. ann. 1891, s. 154. Den maskinhuggna filen .. hade ej, ansåg man, samma ”bett” som den handhuggna, den höll sig ej så skarp som denna. G. Sellergren i Meddel. fr. sv. slöjdfören. 1897, 2: 21. — särsk.
α) (†) i uttr. laga till betts, hvässa. Junius. .. lijar lagas til betz. Salander Gårdsf. 21 (1727).
β) mer l. mindre bildl.
α') (†) skärpa, udd. Det ordet slöger (dvs. förslöar) bettet uppå hela meningen, id verbum efficaciam totius sententiæ imminuit. Pfeif De habitu 280 (1713).
β') (föga br.) mus. intensitet (i tonen), mättad ton. (F:s röst) är kraftig, man kunde säga muskulös, och med ett bett i tonen, som hos stora och djupa basröster ej är så vanligt. NDA 1896, nr 54, s. 2. Ju tätare luft, ju fullständigare komprimering, desto större intensitet, desto mera metall, sonoritet, ”bett”. Lange Tonbildn. 30 (1900).
b) konkret. — jfr STÅL-BETT m. fl.
α) [jfr motsv. anv. i dan. o. ä. eng.] om den skarpa, hvässta kanten å skärande verktyg (motsatt ryggsidan l. baken): egg. (Trollbostålet) är tjenligt till fjedrar, bett och egg etc. Linné Ungd. 2: 208 (1733). Detta slaget (af stål) hafver jag funnit vara godt både til bett, eldstål, filar och annat. G. Lauræus i VetAH 9: 69 (1748); jfr β. Lind (1749). I bettet rundade, stålsatte och hvasslipade Spadar. P. Bladh o. G. Ring i Åbo tidn. 1797, nr 47, s. 1; jfr β. Almqvist (1844). (Filar af det nämnda slaget) falla bättre mellan (såg-)tänderne utan att skada bettet på den tand som ej skall filas. Ström Skogsh. 165 (1846). Den vanliga hand-Y(xa)n (har) .. ett svagt konvext bett. Juhlin-Dannfelt 436 (1886). — särsk. (föga br.) om grad på filar. Filar brukas högst sällan på trä .., emedan deras grad eller bett skulle straxt förstoppas af de lösa spånorna. Eneberg Karmarsch 1: 139 (1858).
β) (i Finl.) om den arbetande delen af ett eggverktyg (motsatt skaftet l. handtaget): blad. Wäinö bar en knif i gördeln, / Silfverskaftadt bett i slidan. Collan Kalev. 1: 66 (1864). Olyckligtvis råkade hon (dvs. skäran) fastna i båtkanten med sitt krokiga bett. Topelius Läseb. 2: 156 (1875, 1890). Affären slutade så, att yxan lossnade; björnen behöll bettet och Tuppe fick skaftet. Nygård Päivärinta Bild. 4: 122 (1887). Thomas slog sin knif med sådan kraft i furubordet, att halfva bettet gick in i plankan. Ahrenberg Hemma 31 (1887). — jfr LIE-, YX-BETT m. fl.
2) [jfr motsv. anv. i fsv., d., nor., isl. o. t.] om (den enstaka) handlingen att med tänderna gripa ett föremål o. medelst käkarnas sammanpressande fasthålla det l. dela det itu l. åstadkomma hål l. märken i det; bitande; äfv. om medelst stickborst l. dyl. utförda angrepp som populärt uppfattas som bett i nyssnämnda bem.: stickande, styng. Är thet aff en galens hundz beet (som ngn blifvit vansinnig), Tå bruke godh Triakelse (dvs. teriak), och ther medh smörie Såret. B. Olavi 19 a (1578). Leijon, Elephanter och andre slijke Diur, som för Hundeglaffs sigh icke förfära, och vthaff itt eller twenne bett icke strax halta. Schroderus Uss. L 2 b (1626). Denne (orm) giör inga skadeliga bett och är af Snokslächtet. Linné Öl. 7 (1745). (Planterhagenskall vårdas) intil des de planterade Träden, undan Boskaps bett och tramp vuxit. Förordn. om skog. 1805, § 75 (möjl. efter äldre förordning, där bett haft bet. betande, se BET, sbst.2 1). (Flädermössens) bett troddes förorsaka skorf. Nilsson Fauna 1: 14 (1847). Ett dygn efter bettet (af huggormen) återstod endast någon svullnad kring bettstället. C. G. Santesson i Hygiea 1897, 2: 107. (Att remittera besvär till de lägre kronobetjänte) blir oftast som att låta suggan rannsaka galtens bett, efter ordstäfvet. Högberg Vred. 1: 207 (1906). — jfr DJUR-, GNADD-, GÅS-, HUND-, IGEL-, INSEKT(S)-, LOPP-, MYGG-, MYR-, NÅDE-, ORM-, RÅTT-BETT m. fl. — särsk.
a) [jfr motsv. anv. i meng.] konkretare: grepp l. (fast) tag (med tänderna). (Ormen) högg henne vid handlofven, .. och .. släppte först sitt bett, när hon .. trampade sönder hans hufvud med sin stora fot. Heidenstam Karol. 2: 73 (1898). — (†) i uttr. hänga i bettet, ej släppa taget (med tänderna). (Hunden) den (dvs. hvilken) fiänden hänger i bettet. Pfeif De habitu 280 (1713).
b) mer l. mindre bildl. Vid glödgad jerntångs bett sjönk hennes mod. Oscar II 3: 89 (1872, 1888). Röd och rosig och väderbiten / om runda kinder var stackars liten / af vintervindarnes arga bett. Fröding Guit. 61 (1891). (†) Den man (dvs. mannen) hänger länge i bettet; (dvs.) der han får fast nogon, der håller han honom länge. Pfeif De habitu 280 (1713); jfr a slutet. särsk. om smädelse, förtal o. d. Bett, bittert ord, Verbum mordax. Schenberg (1739). Endast fruktan och bäfvan afhåller deras tand ifrån giftiga bet på lefvande Mäns frägd. Tessin Bref 1: 337 (1753). Sådane bett (dvs. smädelser, skällsord) bita intet. S. Ödmann (1820) i 2 Saml. 4: 171. — jfr LÖNN-, ÄLSKOGS-, ÖGON-BETT m. fl.
c) [jfr motsv. anv. i ä. d., nor. o. mnt., äfvensom holl. bijtsel] (†) i öfverförd-bem. om bitande l. slitande känslor af illamående i magen: knip, ref; i ssgn BUK-BETT.
3) [jfr motsv. anv. i fsv., d., nor. o. t.] gm bett i bet. 2 framkalladt sår. Helsingius (1587). (Alantrot) heelar förgifftigh Bett. Månsson Ort. 18 (1628, 1642). Lex. Linc. (1640; under morsus). Warder någon biten aff en Råtta, han hugge eller rijfwe ena sönder, och lägge henne på Betet. I. Erici Colerus 1: 36 (1642). Blöt sönderrifvit ormebo i vin, och lägg på (orm-)betet. Broocman Hush. 3: 14 (1736). Vara full med bett, To be marked all over with bites. Widegreen (1788). Stora iglar kunna göra ganska djupa bett. Lovén Anvisn. 52 (1838). (De jämtländska myggen) sticka så tyst, lätt och ”geschwind”, att man är alldeles fullprickad af bett inom några ögonblick. Ödman Vår- o. sommard. 2: 107 (1883, 1888). — jfr DJUR-, GNADD-BETT osv. (se under 2). — särsk.
a) i bild. Ty verldslig höghet i sit bo / Har många maskar, hvilkas bet / Utbolna snart med stor förtret. Salvius Vitt. 536 (1740).
b) (i allm. föga br.; se anm. nedan) om gm gadd l. dyl. tillfogadt sår: styng. (Skorpionens) Beet är lijka som ett Bijstingh. Kiöping Resa 98 (1667). Bettet (af bi l. geting) smörjes .. väl med bomolja. Hartman Husläk. 396 (1828). Anm. Ordet tyckes i denna anv. vara brukligt i samma mån som den talande är okunnig om l. ej tänker på det sätt på hvilket såret tillfogas.
4) beteckning för sjukdomar som anses vara framkallade gm bett af djur (l. andra varelser); äfv. (se a β) om det djur som framkallat sjukdomen.
a) i uttr. onda bettet.
α) benämning på inflammation i fingrarna, i sht i fingerspetsarna, ngn gg i tårna, som förr ansågs (o. af obildade ännu anses) framkallad gm bettet af ett djur, likaledes kalladt onda bettet (se β): fulslag, nagelböld; jfr GRIMS-, OND-, TOSS-BETT, ETTER, KVESA. Att läka etter eller onda betet brukas här (dvs. i Lyngsjö i Skåne) en ört (näml. Senecio vulgaris), som först drager och sedan lägges plåster på. Tidström Resa 65 (1756). Fulslaget (Paronychia ..), som ock kallas Onda Bettet, .. består uti en smärtsam Värk, mäst i fingrarna. Haartman Sjukd. 168 (1759, 1765). Weste (1807). Almqvist (1844). En .. mycket fruktad mask heter Grymmen eller Grimmen .. Af hans bett tros komma en sjukdom med häftig värk, kallad Grimsbett eller Onda bettet. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 336 (1864). Wretlind Läkareb. 6: 136 (1898). jfr: Somlige (veneriskt sjuka) få Fuhla Betet och ilaka sår wid Ledarna. Linder Frans. 52 (1713).
β) benämning på det djur som ansetts framkalla den under α anförda sjukdomen; i sht namn på tagelmasken (Gordius aquaticus). A. Modeer i VetANH 16: 148 (1795). Weste (1807). Af allmogen kallas den (dvs. tagelmasken) onda bettet, emedan man inbillar sig, att den förorsakar den sjukdom i fingerspetsarna, som kallas fulslag. Ekström Mörkö 114 (1828). Almqvist (1844). jfr: Onda bettet tros .. vara ett djur, både tusenfotan och det lilla högröda kryp, som synes då man plöjer jorden, misstänkes för att förorsaka den fruktade plågan i fingrarne. Wigström Folkdiktn. 1: 234 (1880).
b) (†) i uttr. stygga bettet, benämning på en sjukdom hos får: bohvetesjuka. Bondefolket hafva åtskilliga namn på denna sjukdomen (dvs. den heliga eldenhos får), såsom: stygga betet; stygga trollet; frätan; surskorffen; likmatken och pölhetan. Hastfer Fårs ans 116 (1752).
c) i ssgr ss. NÄCK-, TORSK-, ÄLF-BETT.
5) [jfr motsv. anv. i sv. dial., d. dial. o. nor.] (numera bl. starkt bygdemålsfärgadt) ohyra, i sht löss; jfr FRAT, ÅT; jfr äfv. 4 a β. Bett i kläderna. Axehiälm Lex. sueogoth. (c. 1630; under bita). Schroderus Lex. 61 (1637). (Kapucinermunkarna) hafwa ingen Lärefzskiorta på Kroppen, vthan gå vthi sin longa Kiortel, hvilken the icke offtare affdraga, vthan när förmyckit Bett inkommet är, och the thet vthfeya moste. Laurelius Albanus 152 (1663). Bet, insecta, pediculi. aut pulices. Hiärne Orth. 63 (1717). Om det är surt och orent inne hos honom (dvs. kalfven), så vantrifves han och får bett på sig, som gör all skötsel fåfäng. Boije Landthush. 169 (1756). Vara full med bett, Pediculis scatere. Sahlstedt (1773). De af kula och ”bet” mest skadade delarne (å en skjuten älg). S. Sahlin i Bibl. f. jäg. 3: 45 (1895). jfr: Här ges sju slags bet: / Lus, loppa, gnet, / Hängelöss, flängelöss, flatlöss å flåttar. Rietz 34 (1867; anfördt från Blekinge).
6) [jfr lat. morsus; jfr motsv. anv. af d. -bid, t. -biss, eng. -bit] i namn på vissa växter, dels ss. andra ssgsled i AF-, DJÄFVULS-, GROD-, HÖNS-BETT m. fl., dels i förb. FANS ONDA BETT (se under FAN).
7) [sannol. efter t. gebiss; jfr motsv. anv. i d. dial.] (†; se dock slutet) om samtliga tänder i en mun. Ein gut Gebiss, gute Zähne, godt bett, goda tänder. Lind (1749; under gebiss). — särsk. [jfr t. gebiss, d. bid i motsv. anv.] (fullt br.) med. o. veter. om de båda tandraderna med afs. på deras ställning till hvarandra. I saknad af lämpligt svenskt uttryck för tändernas ställning i öfver- eller underkäken mot hvarandra, må det tillåtas använda ordet bett (det tyska Gebiss). O. Ulmgren i Bibl. f. hels. 2: 33 (1881). Till de abnorma betten, hvilka omöjliggöra att bedöma hästens ålder efter fylda sex år, räknas: gäddbettet (osv.). Wrangel Handb. f. hästv. 653 (1885). Då hela tandraden är felställd, kan man få ”det öppna bettet”, då framtänderna icke kunna komma intill hvarandra, ”det raka bettet”, då framtänderna i öfverkäken icke kunna komma framom dem i underkäken, ”det framstående bettet”, då de förra komma alltför långt framom de senare ”det bakstående bettet”, då de förra komma helt bakom de senare. Wretlind Läkareb. 5: 17 (1897). jfr DUBBEL-, GÄDD-, KARP-, OX-, PALISSAD-BETT m. fl.
8) [jfr motsv. anv. i d., nor., mnt., holl., t. o. eng.] munstycke på betsel, munlag; i ngt utvidgad anv.: munstycke på betsel jämte tillhörande ringar l. parer- l. sidstänger; förr äfv. betsel (se b). Lätt l. mildt bett, skarpt bett. Hästen går på l. tager stöd af l. l. hvilar mot bettet, dvs. hästen håller hufvudet så, att ryttaren gm tyglarna känner ett lagom stöd af bettet i hästens mun. Hästen tjurar på bettet, dvs. stödet af bettet ökas till ytterlighet. Hästen kryper bakom bettet, dvs. hästen drager nosen tillbaka, så att ryttaren ej känner stöd af bettet. Hästen kommer fram l. bättre fram på bettet, dvs. stödet af bettet blir bättre. Eth skönth beth VI ore ortuger. G. I:s reg. 1: 153 (1523; i markegångstaxa). Bit of a bridle (lupatum) bett, munstycke på et betzel. Serenius (1734; under bit). (Hästens laner) böra vara hela .., emedan på dem bettet af stången skall verka. (Billing o.) Retzius Hipp. 84 (1836). Man skulle då (om nämnda oxsele infördes) vinna hvad som förgäfves ehuru ifrigt eftersträfvats vid okbespänning, att körsvennerna begagnade kapson och bett för oxarnes styrande. Läsn. f. folket 1878, s. 52. Hvad valet af bett vidkommer, så borde den civile ryttaren i de allra flesta fall kunna reda sig med trens, stång och bridong eller Pelham. C. G. Wrangel i Tidn. f. idr. 1883, s. 21. Bett med ringar eller berlocker hängande vid munstycket .. (äro), då de locka hästen att ”tugga på bettet”, .. ganska lämpliga för s. k. ”döda munnar”. Dens. Handb. f. hästv. 268 (1885). Vid ridning på dubbla spår krypa hästarne gerna med styf rygg bakom bettet. Därs. 377. (Körsvennen) sörjer (vid distanskörning) för att hästarne taga ett ledigt och mjukt stöd på bettet. Därs. 555. (Stoet) kom .. (vid galoppen) bättre fram på bettet. SD 1900, nr 183, s. 7. — (numera knappast br.) i uttr. lägga en häst (ett) bett i munnen o. d. Hestar och mular .., huilkom man moste leggia bett och betzl j munnen, om the icke til tigh willia. Psalt. 32: 9 (Bib. 1541); jfr b. Iagh skal leggia tigh (dvs. Farao tänkt ss. drake) itt bett j munnen. Hes. 29: 4 (Därs.); jfr b. Argha hestar legger man skarpt beth i munnen, ath the icke bithes. L. P. Gothus Tröstb. 58 a (1564). — jfr BRIDONG-, FRIS-, KLIPPAR-, MUN-, MÖNSTER-, REP-, STÅL-, STÅNG-, TRÄNS-, UNIVERSAL-, VAGNSHÄST(S)-BETT. — särsk.
a) (numera knappast br.) i bild. Än kan thenne alsmächtige Herren .. läggia them (dvs. tyrannerna) ett bett i munnen. Isogæus Segerskiöld 1344 (c. 1700); jfr Hes. 29: 4 (se ofvan). (Gud) Kan styra eld och storm med skarpe beet och tömmar. Geisler Vitt. 359 (c. 1715). Lär furstarne att de måga hålla den (dvs. din lag) högre än ett bett och betsel, det man lägger dem i munnen som icke till dig vilja. Thomander 1: 421 (1830); jfr Psalt. 32: 9 (se ofvan).
b) (†) betsel. Läggia grima, beet på. Wollimhaus Syll. (1649; under capistro).
9) [utvidgad anv. af 8] (†) i ssgn HALS-BETT, hundhalsband med taggar.
Ssgr: (7) BETT-HÖJD3~2. Om jag (vid insättandet af löständer) endast föga sänker betthöjden, kommer jag kanske att förse framtandsruinen med en guldkrona att därmed artikulera mot underkäken. E. Sjöberg i Odontol. tidskr. 1896, s. 71.
(2) -KAMP? (†) om ilsken häst. Som man icke twenne ilfundighe starcka Hästar och Beetkammar för en wagn tillijka spenna kan, Ty the antingen hwar annan skamföra, eller wagnen sönderbryta. T. Johannis Fästn. P 8 a (1604).
(2 b) -NOS. Anm. Pl. -nosor hos Rudbeckius kan bero på att ordet där är användt om kvinnor. [jfr sv. dial. (Östergötl.) betnes, betnos, äfvensom sv. dial. bethake, betnacke, betnäbba, betyx med motsv. bet.] (†) argsint l. retlig l. knarrig l. ”nosig” l. ”näbbig” person som brukar ”bita ifrån sig”; tvärvigg; argbigga; jfr RETBET(T)A. Xantippe .. then .. bettnosen. A. Laurentii Verld. 312 (1620). Therföre hafwe wij (syndare) ock till Lön, .. hwadh wij här medh (dvs. med vårt missbrukande af Guds namn) sökia, nembl. .. hårda Hustrur och Betnosor (osv.). Rudbeckius Luther Cat. 46 (1667). Fru Beetnos. Törnewall A 5 b (1694). (Husbonde, du skall) Ey alla med Orden skarpt skär' öfwer Näsa, / Att tu uthi Bygden med ringa tin Heder, / En Betnos får heta så onder och leder. Dens. B 6 b. A saucy jade, en slinka, slamsäck, betnos. Serenius (1734; under jade). Jag undrar på Mariana, som inte gaf honom et Dussin örfilar i ränta för den ena, ty så borde hvar ärlig Qvinna göra, som har en oxe och betnos til Man. Stagnell Risbadst. C 3 a (1755).
(2 b) -ORD. [jfr sv. dial. betord] (†) sårande, sarkastiskt ord; stickord, glåpord; jfr BIT-ORD. Thet thenne (dvs. den turkiske aga som jämfört det romerska riket med ett månghöfdadt monstrum) medh skämt, och betord för främmande; thet giorde en hans kammerat, medh fult alfwar in för sin herra. Isogæus Segerskiöld 390 (c. 1700). Cutting words, bet-ord. Serenius M(”L”) 2 a (1734; i uppl. 1757 ändradt till bitande ord). Sahlstedt (1773). Widegren (1788). Weste (1807; betecknadt ss. sämre än stickord, glåpord). Almqvist (1844; betecknadt ss. sällan hördt).
-ORDIG. (†) fallen för att uttala sårande ord. Serenius (1734; under snap).
(1 b β) -SAK~2. Öfver hvarje skatt brinner en eld. .. Genom att kasta stål eller bettsaker, som innehålla stål i elden kan man bemäktiga sig skatten. Nyland 4: 105 (1889).
(5) -SJUKA. (†) Renhjordar starkt minskade .. af .. bett-sjukan. F. A. Burman i Norrl. saml. 96 (1798).
(2, 3) -STÄLLE ~20. C. G. Santesson i Hygiea 1897, 2: 107 (se under BETT 2). Svullnad och ömhet (uppkommer) på bettstället (där ormen bitit). SDS 1901, nr 146, s. 3.
(2) -SÅR~2. C. G. Santesson i Hygiea 1897, 2: 108. Man bör .. snöra en näsduk .. omkring den (orm-) huggna lemmen ofvanför bettsåret. SDS 1901, nr 146, s. 3.
-TÅNG. (†) jfr SKÄLL-TÅNG. Skälltång, eller Bett-tång, är en mindre handtång, försedd med en ihålig fahl (dvs. hylsa) på den ena skalmen, och brukas til små stångstumpars värmning, då de skola vällas vid en längre stång. Är merendels 7 qvarter lång, och väger vid pass 15 marker. Rinman 2: 1061 (1789).
Spoiler title
Spoiler content