[sv. dial. kölva, kyllva, tala oredigt, i sitt uttal bryta på främmande mål; sannol. avledn. av KOLVl. KÖLVA, sbst., o. med urspr. bet.: gå till väga klumpigt l. oskickligt (jfr sv. dial. kölva, gå klumpigt); jfr isl. kylfa i uttr. kylfa til orðanna, ha svårt för att finna (de rätta) ord(en)]
(†) i förb. kölva fram (ngt), framsäga (ngt) på ett oredigt l. stammande sätt. Kunna icke desse tala tyska? .. Den kölfwa de fram så wäl som de kunna, och som nebben är wuxen på dem. Hiärne Orth. 4(1717).
SAOB
