publicerad: 1936
KOLV kol4v, i bet. I r. l. m., i bet. II m.||ig.; best. -en; pl. -ar; förr äv. (i bet. I 7 a) KOLB, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(kolb 1753—1770. kolv (kollf, -å-) 1587 osv. kulv c. 1645)
Etymologi
[fsv. kolver, trubbig pil, klubba(?), sv. dial. kolv, pil, spjäla i grind, plogstång, tistelstång, skjutbom på dörr m. m., motsv. d. kolv, klubba, stång m. m., nor. dial. kolv, käpp, bösskolv, pil m. m., isl. kolfr, rund stake, trubbig pil m. m.; jfr mnt. kolve, slagträ (vid bollspel), nt. kolw, mnl. colve, klubba, träpåk, holl. kolf, bösskolv, klubba, biljardkö m. m., fht. kolbo, mht. kolbe, klubba, t. kolbe(n), klubba, bösskolv, pumpkolv, kanna (i ångmaskin), destillerkolv m. m. (varav ä. d. kolb, d. kolbe, bösskolv m. m.); av germ. kolƀa(n)-, med grundbet. ’klump', ’knöl', till ieur. roten glebh, trycka samman (jfr KLIMP, sbst.1 m. fl.); i bet. I 3—5 samt 6 a—d sannol. bildat efter t. kolbe(n) i motsv. anv. — Jfr KÖLVA]
I. om sak.
A. klump, kloss o. d.; äv. med inbegrepp av den stång o. d. på vilken dylik klump är fäst l. varav den utgör en förtjockning l. utvidgning.
1) (†) klubba, stridsklubba. Häckteskor hade han å föterna, .. bärande ochså en kålf eller klubba i handen. Björner Samson 24 (1737; isl. orig.: kylfu). Tegnér (WB) 5: 79 (1825). KrigVAT 1850, s. 394.
2) (i fråga om ä. förh.; jfr dock b) pil (eg. o. urspr. bestående av en cylindrisk klump försedd med ett jämförelsevis långt o. smalt, fjäderbeklädt skaft utan ”stjärt”); äv. om den cylindriska klumpen; jfr SKÄKTA. Helsingius (1587). (Han) hade .. sittit och fiedrat kolfuar. Rääf Ydre 3: 396 (i handl. fr. 1594). Kolffuen om han emoot något thet som hårdt är skutin warder, stutar han som offtast tilbaka på honom som skiuter. Bullernæsius Lögn. 255 (1619). Den högsta och tiokkesta enden på Pilen kallas kålf. Rudbeck Atl. 1: 679 (1679). (Den norrländske nybyggaren) kan (vid ekorrjakten) nyttia .. kolfvar eller runda svarfvade trä pilar. ArkNorrlHembygdsf. 1919, s. 76 (1746). Rydberg Vap. 276 (1891). — jfr BULTE-KOLV. — särsk.
a) (†) i mer l. mindre bildl. anv., i sht om Amors l. Cupidos (kärleks)pilar. Schroderus Albert. 1: 114 (1638). När som .. (Jupiters) vrede köör sin stråland kollfvar fram. Wexionius Vitt. 388 (1683). (Cupido) sin Båga hastigt spände, / Och lade Kållwen på. Brobergen 17 (1690, 1708). — jfr KÄRLEKS-KOLV.
b) (numera bl. i Finl., bygdemålsfärgat) stickord, gliring, ”pik”; förr äv.: skrapa, (skarp) tillrättavisning o. d.; förr äv. allmännare: olycka, hemsökelse o. d. SWesthius (1676) hos Castrén StormaktstDiktn. 98. När siälen lider nöd, och finner ingen tröst af Gudz ord, .. si thet är en swårare kolf; thet är en swårare anfechtning. Swedberg Cat. 367 (1709). Nu får wäl ock, innan tolf, en kolf åter höra mitt öra. Runius (SVS) 1: 289 (1713). VDAkt. 1752, nr 137. Detta var en stark kolf åt G. Söderhjelm Runebg 1: 223 (1904). jfr Bergroth FinlSv. 193 (1917). — jfr ETTER-, SKOTT-KOLV.
3) om den bakersta, tjocka l. breda delen på ett eldhandvapen l. armborst o. d.; jfr ANSLAG 1 d β. BoupptSthm 1668, s. 71 (1667). En framtung bössa ändrar icke så lätt sin ställning vid aftryckningen, förutsatt att kolfven hålles med behörig stadighet emot axeln. Svederus Jagt 24 (1831). EldhandvSkjutsk. 2: 28 (1877). På moderna jaktgevär är kolfven vanligen något ”skrängd”, d. v. s. riktad åt ena sidan. 2NF (1910). Alm VapnH 53 (1927). Dens. Eldhandv. 1: 229 (1933). — jfr BÖSS-, GEVÄRS-, LÖS-, MUSKÖT-, PISTOL-KOLV m. fl.
4) i sht tekn. i cylindriskt rum i längdriktningen fram o. åter löpande maskindel (vanl. bestående av en cylinder- l. tallriksformad, massiv l. ihålig kropp), varmed på densamma värkande tryck överföres till mekaniskt arbete l. tvärtom; särsk. dels om dylik maskindel på pumpar av olika slag: pumpkolv; dels om kanna l. pistong i ångmaskins- l. förbränningsmotors cylinder; äv. oeg., om i rotationspump o. dyl. l. i roterande ångmaskin rörlig, svängande l. roterande maskindel. Triewald Förel. 2: 153 (1729, 1736). Kolfven (på handsprutan) är lindad på ändan med hatt-filt. Aken Eldsl. 57 (1797). I cylindern (på lokomotivet) är pistonkannan eller, som den äfven kallas, kolfven, hvilken ligger ångtätt an mot cylinderväggarne, rörlig fram och tillbaka. Lundberg Lok. 113 (1902). (Bilmotorns) Vefaxel med kolfvar och vefstakar. Nerén HbAut. 2: Pl. VII (1912). Patent nr 46625, s. 1 (1920). — jfr ARBETS-, CYLINDER-, DIFFERENTIAL-, FÖD-, MOTOR-, PUMP-, SKIV-, TRUNK-KOLV m. fl.
5) i sht tekn. i allmännare anv., om vanl. cylindriska delar (vilka röra sig fram o. åter) på olika slag av arbetsmaskiner o. d. (Klippressens huvudsakliga delar) äro .. sjelfva underlaget eller ögat .. samt tryckaren eller kolfven. Almroth Karmarsch 287 (1839). MosskT 1889, s. 480. TT 1895, M. s. 20. SDS(A) 1932, nr 337, s. 5. — jfr PRESS-KOLV m. fl.
6) käpp l. stång o. d., vars ena ända är tjockare l. försedd med en klump; jfr 1. — jfr DRAG-, GLÄTT-KOLV m. fl. — särsk.
a) bärgv. smältstycke som endast delvis utsmidts till stångjärn o. som är försett med en ännu obearbetad klump i ena ändan. Rinman Jernförädl. 37 (1772). TT 1892, s. 275.
b) (†) bärgv. Med Kålf förstås .. vid smältugnar en stöt af trä, hvarmed stybbes-redningen uti härden instötes och jämnas. Rinman 1: 1087 (1788).
d) (förr) artill. ansättare (se d. o. II e), ”viskare”. Möller (1790). NF 19: 267 (1895). — jfr ANSÄTTAR(E)-, ANSÄTTNINGS-, INOLJNINGS-, SÄTTAR(E)-, VISKAR(E)-KOLV.
e) [jfr motsv. anv. i holl.] (†) biljardkö. Trycktaffell med bållar och Kålfwar. BoupptSthm 1682, s. 1250 b. Björkman (1889). — jfr BILJARD-KOLV.
7) i överförd anv., om föremål som i ngt avseende liknar en kolv (i sht i bet. 2, 6).
a) [efter motsv. anv. i t.] i sht kem. sfäriskt l. koniskt kärl försett med längre l. kortare hals; särsk. om dylikt kärl av glas, användt på kemiska laboratorier, retort; äv. (i sht i fråga om äldre modeller) om den nedre, kupiga delen av dylikt kärl (förr ofta motsatt: ”hatten” l. ”hjälmen”). BoupptSthm 1678, s. 917 a. Hiärne Förb. 49 (1706). VetAH 1741, s. 52. Wallerius ChemPhys. 1: 40 (1759). Den vanliga formen på kolfvar är att kulan är rund, och att halsen med ett något tvärt knä uppstiger derur. Berzelius Kemi 3: 253 (1818). Smith OrgSynt. 13 (1935). — jfr BOLOGNESER-, CIRKULER-, DESTILLATIONS-, DESTILLER-, FRAKTIONS-, GLAS-, KOK-, KOPPAR-, MÄT-, SKED-, SPRING-, STEN-, SÄTT-KOLV m. fl.
b) om vissa kroppsdelar o. d. hos djur.
α) [efter motsv. anv. i t.] (i sht i jägarspr.) om de små, trubbiga, icke fullt utvecklade hornen hos hjort o. råbock. Hiortehornswatn brändt med Kulfwen. IErici Colerus 2: 237 (c. 1645). BiblJäg. 4: 290 (1897). 2NF (1910).
α) bot. blomax som har tjock o. köttig huvudaxel (i vilken blommorna sitta mer l. mindre insänkta) o. i regel saknar skärmblad, blomkolv. Fries Växtr. 225 (1884). Afarter (av ax) äro hänge och kolf. Holmström Naturl. 1: 93 (1888). Skårman Forssell 213 (1898). jfr BLOM-KOLV.
β) om de tjocka, cylindriska honaxen på majs, majskolv. UB 3: 329 (1873). En ”kolf” amerikansk majs. SD(L) 1896, nr 568, s. 4. LfF 1909, s. 126. jfr MAJS-KOLV.
γ) [ordet är i denna bet. tidigast anträffat i ssgn RÖR-KOLV; benämningen uppkommen på grund av hithörande växters karakteristiska, cylinderformade honax; jfr KABB, sbst.1 3, KAVEL-DUN o. DUN-STOCKAR ss. namn på växt av samma släkte] bot. (art av) växtsläktet Typha Tourn., kaveldun. NormFört. 33 (1894). Lyttkens Växtn. 1401 (1913). jfr DUN-, RÖR-KOLV.
d) [jfr motsv. anv. i sv. dial.] (†) om ortoceratit. Kalm VgBah. 26 (1746). Rinman 1: 1088 (1788). — jfr STEN-KOLV.
B. stock, kavle, stång, slå o. d.
8) på mekanisk låsinrättning: (medelst nyckel) skjutbar järnten (urspr.: träbom l. stång o. d.) som griper in i en mot dess form svarande urtagning l. hylsa o. dyl. o. därmed fasthåller det föremål i vilket den är fäst; regel; ”låsklack”. De långa och spisiga iernen som sluta låsen kallas kolfwar. Rudbeck Atl. 1: 679 (1679). Straxt sprang up båd lås och kolf. Lenngren (SVS) 2: 91 (1793). RedNordM 1927, s. 9. — jfr LÅS-KOLV.
9) (†) stock l. stång (av trä) tjänande som stöd l. fäste o. d.; särsk. landt. på plog (av äldre typ): plogstock; stock, dragstång. VetAH 1744, s. 124. Alm(Sthm) 1783, s. 40. — jfr BOGSPRÖTS-, DRÄTTS-KOLV.
10) (förr) artill. vart särskilt av de trä- l. metallstycken som på lavetter (l. släpor) av äldre modell förenade sidostyckena o. höllo dem på behörigt avstånd från varandra; jfr KALV, sbst.1 3 d. Weste (1807). Ramsten o. Stenfelt (1917). — jfr BRÖST-KOLV m. fl.
Ssgr: A: (I 3) KOLV-BESLAG. —
(I 7 c α) -BLOMSTRIG. bot. om växt: försedd med i kolvar sittande blommor. Lundström Warming 214 (1882). —
(jfr I 7 a) -GLAS. (†) = KOLV I 7 a. IErici Colerus 1: 245 (c. 1645). Stiernman Com. 4: 750 (1687). särsk. om koppglas. Möller (1790). SvTyHlex. (1851, 1872). —
(I 4) -GÅNG; pl. -ar. (†) tekn. cylinder (i vilken en kolv arbetar); pumpstock, pumpstövel. Triewald Förel. 2: 166 (1736). König Mec. 48 (1752). —
1) (i sht i fackspr.) till I 3: smal, rund del som på stocken av ett eldhandvapen förenar kolven med framstocken. IGymnInf. 1872, s. 77.
(I 4) -HASTIGHET~002 l. ~200. tekn. särsk. om kolvs hastighet under ett slag. JernkA 1866, s. 2. Lundberg Lok. 146 (1902). —
(I 7 c) -HIRS. [jfr d. kolbehirse, t. kolbenhirse] bot. växtarten Setaria italica P. B. (Panicum italicum Lin.), italiensk hirs (bl. a. kännetecknad av kolvliknande axvippor); äv.: växtsläktet Setaria Beauv. (Panicum Lin.); jfr KAVEL-HIRS. UB 3: 329 (1873). NormFört. 65 (1894; om växtsläktet Setaria Beauv.). Jönsson Gagnv. 68 (1910). —
(I 8) -LÅS. (kolv- 1638 osv. kolve- 1563—1658) [jfr nor. dial. kolvlaas] (†) ett slags hänglås. ArkliR 1563: 22 (1563). En lithen bååthkiedh medh en lithen Kolflåås vthi hengiande. BoupptSthm 1659, nr 108. Kyrkokistan befinnes vara med tvänne goda låsar och en Kålf- eller Hänge-lås försedd. VDAkt. 1790, nr 524. Lundell (1893; anfört fr. finl. förf.). —
(I 4) -MASKIN. tekn. TT 1871, s. 139. Kolvmaskiner .. i vilka det i en cylinder inneslutna arbetsmediet påverkar .. l. påverkas av .. en kolv. BonnierKL (1925). —
Ssg: kolvpacknings-ring. tekn. —
(I 4) -RÖR. [jfr t. kolbenröhre] (numera föga br.) i sht tekn. cylinder i vilken en kolv löper (fram o. åter); på pump av enklare slag: pumpstövel, pumpstock. Triewald Förel. 2: 163 (1729, 1736). PriskatalWSonesson 1895, s. 178. —
(I 7 c) -SJUKA, r. l. f. [svamparten bildar en kolvliknande förtjockning på de växtblad på vilka den uppträder] bot. o. landt. av kärnsvampen Epichloë typhina (Pers.) Tul. förorsakad sjukdom på timotej o. hundäxing m. fl. växter, yttrande sig i en gul, tjock beläggning på växternas bladsida; jfr -SVAMP. LAHT 1890, s. 184. LB 2: 193 (1900). —
-SLAG.
1) (†) till I 2: hack l. inskärning baktill på en pil? (Lat.) Crena, Incisura sagittæ, (sv.) Kolffslag eller hand boghenött. VarRerV 32 b (1579).
2) till I 3. särsk. mil. Persson Hyckl. 62 (1908). Vid kolvslag svänges vapnet (dvs. geväret) med kolven uppåt höger och framåt i riktning mot (motståndaren). ExInf. 1927, s. 67.
3) i sht tekn. till I 4, om kolvs rörelse i cylinder; vanl. om sträckan mellan rörelsens ändpunkter, slaglängd. JernkA 1847, s. 290. Vid hvarje kolfslag (i en sugpump) utdrifves en viss luftmängd. UB 2: 195 (1873). TT 1876, s. 274. 2NF 27: 1334 (1918; konkret). Nerén (1928). —
(I 5) -SLID. tekn. cylindrisk slid (i ångmaskin, motor o. d.); motsatt: planslid. JernkA 1858, s. 157. 2NF 16: 1015 (1911). —
-STÅNG. tekn. särsk. till I 4; i pump, ångmaskin, kompressor o. d.: stång som är fäst i kolven o. upptar l. överför kraften från l. till kolven. Triewald Förel. 2: 166 (1729, 1736) Westin Hållf. 19 (1888). HufvudkatalSonesson 1920, 5: 24. —
(I 7 c) -SVAMP. bot. svamparten Epichloë typhina (Pers.) Tul.; jfr -SJUKA. LAHT 1904, s. 234. Krok o. Almquist Fl. 2: 143 (1907). —
(I 7 c) -VETE. bot. vetearten Triticum vulgare Vill. var. muticum (med kolvliknande ax). Lundequist Landtbr. 289 (1845). 2UB 4: 105 (1899). —
(I 3) -VINKEL. i sht mil. EldhandvSkjutsk. 2: 40 (1877). Kolfvinkeln .., som bildas af kärnlinien och den linie, som går från midten af bakplåten till stötbottens medelpunkt. Billmanson Vap. 62 (1880). —
(jfr I 7 c γ) -VÄXTER, pl. bot. sammanfattande benämning på arter tillhörande växtfamiljen Typhaceæ. Fries Ordb. (c. 1870). NormFört. 33 (1894). —
B (†): KOLVE-LÅS, se A. —
Avledn.: KOLVA, v., -ning.
1) (†) till I 2 b: pika (ngn); äv.: ge (ngn) en skrapa. Meurman (1846). Ahlman (1872; angivet ss. familjärt).
2) [jfr t. kolben] (†) till I 6 d: rengöra l. ”släta” loppet i gevär l. kanon med kolv. Almroth Karmarsch 643 (1839). Schulthess (1885). jfr BLY-KOLVA.
3) (mindre br.) tekn. till I 9: förse (träställning, byggnadsställning o. d.) med strävor. König Mec. 127 (1752). JernkA 1828, 2: 100. Ikonen (1889).
Spoiler title
Spoiler content