publicerad: 1939
KÖN ɟø4n, n.; best. -et; pl. =.
Ordformer
(kiöön (köön) 1560—1674. k(i)ö(h)n (kj-) 1619 osv. kynd 1602. könn c. 1650)
Etymologi
[fsv. kyn, kön, motsv. d. køn, fnor. o. isl. kyn, nor. dial. kyn, kjøn, got. kuni, fsax. o. fht. kunni, feng. cyn(n) (eng. kin), av ett germ. kuni̯a-, till den ieur. roten gen, föda (se GENUS). — Jfr KIND, sbst.1, KYNNE]
1) (†) beskaffenhet; slag; art; jfr ALLSKÖNS. Skogekär Bärgbo Wen. 86 (c. 1635). Är den (dvs. själen hos kvinnan) af wärre stoff, af sämre kön ell' krafft, / Ell' stöpt i annan form, se då först ger jag tapt. Brenner Dikt. 1: 153 (1701, 1713).
2) (†) sammanfattande benämning på individer som på ett l. annat sätt höra samman, som bilda en grupp l. enhet o. d. (t. ex. gm gemensam härstamning, gm likartad värksamhet l. likartade villkor o. d.); släkt; släkte; äv. (i fråga om djur): ras, art; särsk. i uttr. det mänskliga könet, människosläktet, människorna. Thet hele menniskelige slechte och köön. G1R 29: 537 (1560). Katt bråår på kiöön, och Trollet på sin Moor. Grubb 414 (1665). Doch tillökes detta kiönet (dvs. ekorrarna) medh hast, ty een ikorn hafwer, 4. 5. eller 6. Vngar i een bördh. Landsm. XVII. 1: 54 (1671). Du Poetastrers magra kön. Kellgren 2: 68 (1777). — jfr ISTER-, MÄNNISKO-KÖN.
3) sammanfattande benämning på vardera av de två stora grupper i vilka (högre stående) organiska varelser indelas med hänsyn till fortplantningsorganen, (grupp av) hannliga resp. honliga individer; särsk. i fråga om människor: män resp. kvinnor, mankön resp. kvinnokön; ofta föregånget av poss. pron. l. annan pronominell bestämning. Folk av bägge (båda) könen; jfr 4. Hon är en prydnad för sitt kön. AJGothus ThesEp. 3: 17 (1619). Witnen (vid dopet) skola wara allenast tree personer aff hwart könet, och icke flere. KOF II. 2: 31 (c. 1655). Bör jag .. sätta mit Köns Blygsamhet å sido, och glömma at jag är et Fruntimmer? Lagerström Tart. 35 (1730). Könens likställighet i politiskt, socialt och ekonomiskt afseende. Wisén Tal 21 (1881). Vid midsommardanserna sjöngos satiriska växelsånger, i vilka könen häcklade varandras fel. Nilsson FestdVard. 92 (1925). — jfr FRUNTIMMERS-, KARL-, KVINNO-, MAN-KÖN. — särsk.
a) med attributiv bestämning för att beteckna män l. kvinnor; särsk.
α) [jfr fr. le beau sexe] i uttr. det täcka, i sht förr äv. vackra (ngn gg äv. blyga, ljuva) könet o. d., om kvinnorna; ngn gg äv. (föraktfullt) i uttr. det sämre, det lägre könet, för att beteckna kvinnorna ss. lägre stående i förh. till männen. Brenner Dikt. 1: 107 (1690, 1713). Speglar hafva i alla tider varit thet Vackra Könets tyste och förtrolige Rådgifvare. Kolmodin QvSp. 1: Föret. A 4 a (1732). Tag, täcka Kön, mig i dit skygd! Lenngren (SVS) 1: 6 (1775). Elgström Frunt. 47 (1809). Att .. beskydda det blyga könet .. tillhör hvarje redig Man. VexiöBl. 1815, nr 31, s. 3. Att upptaga någon konkurrens i akrobatfärdigheter eller lofsånger öfver det lägre könet ville han ej. Strindberg Hafsb. 222 (1890). Bergman JoH 9 (1926).
β) (numera knappast br.) i uttr. det andra könet, kvinnokönet. Elgström Frunt. 66 (1809). Intet Europeiskt land har någonsin ägt så många samtida författare af andra könet, som England de sednare åren. SvLittFT 1836, sp. 369.
γ) [jfr motsv. anv. i t. o. eng.] i uttr. det starkare (äv. starka) könet, det svagare (l. svaga), i sht förr äv. veka könet o. d., männen resp. kvinnorna. Brenner Dikt. 1: 21 (1693, 1713). Nordenflycht QT 1745, s. 144. Lärdoms-yrket är i allmänhet taget något onaturligt för det veka könet. Törneros Bref 2: 124 (1826). Äfven det svagare könet lifvades af den nordiska hjelteandan. Ekelund 1FädH 1: 13 (1829).
b) [efter fr. le sexe] i sg. best., pregnant: kvinnan, kvinnorna; numera nästan bl. (i vitter stil l. skämts.) i sådana uttr. som svag(het) för könet o. d. Palmfelt Molière 5 (1738). Könet, som nästan lika råder både öfver sina män och sina barn. SvMerc. 1763, s. 631. Sup ut, drick könets skål och klunka, fråssa, smacka. Bellman (BellmS) 4: 152 (1771). Gräfningen (efter guld) förrättas af männerne och vaskningen af Könet. Ödmann MPark 300 (1800). Dock låt könet fredadt vara, / Hittills det beherskat verlden. Oscar II 3: 69 (1888). (Boxningsringens) kämpar ha .. i alla tider haft sin lockelse för könet. DN(A) 1921, nr 18352, s. 4.
c) (i fackspr.) i fråga om djur l. växter; äv. i fråga om indelning av vissa djur i tre grupper (varvid den tredje gruppen avser individer vilkas fortplantningsorgan visa en blandning av hannliga o. honliga egenskaper). Besynnerlige äro och några slag (steklar) i det afseende, at de hafva trenne Kön, Hanar .. Honor .. samt Dragare. Retzius Djurr. 29 (1772). Hos alla djur märker man en af naturen inplantad dragningskraft emellan könen i hvart slägte. Boëthius Sedol. 134 (1782). Ödmann StrFörs. II. 1: 58 (1803). Form 1934, s. 146.
4) (organisk varelses) beskaffenhet l. natur med avseende på fortplantningsorganen; förhållandet att vara hannlig l. honlig (med därav följande kroppsliga o. andliga kännemärken o. egenskaper). Konstatera en individs kön (vid födelsen). Lijka såsom könet, altså är och echtenskaps band, och Echtasäng för Foster skull. Schroderus Comenius 595 (1639). Det är sant, Vänskapen har intet kön, det är en Androgyn af den sort, som Plato omtalar. Tegnér (WB) 4: 267 (1823). Att Skaparn i sin vishet gaf djuren skilda kön, / Det veta vi. Sätherberg Blomsterk. 33 (1879). Hos en del av de modärnaste shinglade damerna är det svårt att gissa sig till könet. Östergren (1931). — jfr HANN-, HON-KÖN. — särsk.
a) ss. första led i ssgr som beteckna företeelser vilka hava samband med könsdriften l. könsorganen.
b) (i vitter stil) i mera pregnant anv., övergående i bet.: läggning l. natur med starkt sexuell betoning. Ett visst förstulet intresse från hennes sida (som) .. verkade kön och dunkla instinkter. Öberg Makt. 1: 93 (1906). Siwertz Låg. 204 (1932).
5) språkv. genus (se d. o. 1); numera företrädesvis i uttr. naturligt kön, naturligt genus, grammatiskt kön, grammatiskt genus. Swedberg Schibb. 71 (1716). Ovissheten om ordens kön i vårt språk. 2SAH 1: 191 (1801). Man (har i våra skolor) inskärpt latinska och grekiska, franska och tyska ords kön, men lemnat de svenskas å sido. SvTidskr. 1873, s. 518. 3SAH 6: 244 (1891). — jfr ALL-, BEMÄRKELSE-, DEN-, DET-, HAN-, HON-, INTET-, MAN-, TVE-KÖN m. fl. — särsk. (†) i uttr. manligt kön, maskulinum. Tiliander GenTy. 8 (1670).
Ssgr: A († utom i -LÖS o. -LÖSHET): KÖN-DEL, -DRIFT, -FÖRRÄTTNING, se B. —
-LÖS. (kön- 1818 osv. köns- 1836)
1) till 4: som saknar (utpräglat) kön.
a) om person; äv. i oeg. l. bildl. anv., om person som saknar utpräglat manliga resp. kvinnliga egenskaper l. drag. Förf(attaren) utgår .. ifrån den tanka, att Adam ursprungligen var könslös eller androgyn. SvLittFT 1836, sp. 479. Jag arbetade bland män och de kallade mig könlös och hånade min kyla. Benedictsson Ber. 241 (1888). Nyström NKina 2: 235 (1914).
b) zool. o. bot. om djur l. växt l. blomma; särsk. om blomma: som har varken ståndare l. pistill. Marklin Illiger 413 (1818). De vanliga myrorna, som sakna vingar, äro könlöse arbetsmyror. Sundevall Zool. 107 (1835). Hanström MännParasit. 71 (1933).
2) till 4, i fråga om fortplantning (hos djur o. växter): som försiggår gm delning l. knoppning o. d. Thorell Zool. 1: 289 (1860). Könlös fortplantning. Holmström Naturl. 1: 103 (1888). Många växter och en del djur kunna föröka sig på könlös väg genom delning eller knoppning. Hofsten Ärftl. 1: 16 (1927).
3) (mindre br.) språkv. till 5: som saknar grammatiskt (l. naturligt) genus. Rydqvist SSL 2: 471 (1860). Ny-persiskan .. är alldeles könlöst, så att gud, verld, man, barn, qvinna, heter det, utan allt förbarmande. Samtiden 1874, s. 235.
Avledn.: könlöshet, r. l. f. särsk. oeg. l. bildl., till -lös 1 a. (För gamla fru X) finns det en orubblig trosartikel, som jag skulle vilja kalla kvinnans könlöshet. VBenedictsson (1885) hos Lundegård Benedictsson 242. Steffen Krig 4: 239 (1917). —
-ORD, -ORGAN, -PELARE, -SKILLNAD, se B.
(4 a) -ARM, r. l. m. zool. hos vissa bläckfiskar: den fångstarm som är ombildad till parningsorgan. Thorell Zool. 2: 292 (1865). FoFl. 1921, s. 81. —
-BESTÄMNING.
1) till 4: bestämmande(t) av en individs kön; särsk. ärftl. (undersökning av) de förhållanden l. faktorer som äro bestämmande för en (blivande) individs kön. Lidforss Kås. 1: 31 (1908). 2NF 38: 1411 (1926). 3NF (1930).
(4 a) -BLAD. bot. om de blad i växtämne som utveckla sig till ståndare l. pistill(er). Lundström Warming 184 (1882). —
(3) -BUNDEN, p. adj. ärftl. om egenskap, sjukdom o. d.: som går i arv endast inom det ena könet. PopVetAvh. 39: 11 (1914). (Färgblindhet) är könsbunden på så vis, att om anlag till färgblindhet finnes i en släkt, slår den ut och visar sig hos mannen. NoK 53: 155 (1926). —
(4 a) -CELL. biol. cell (se d. o. 6) som (oftast gm sammansmältning med annan cell) har förmåga att alstra en ny individ, fortplantningscell. NF 3: 138 (1878). Broman Männ. 1: 36 (1925). —
(4 a) -DEL. (kön- 1795—1847. köns- 1836 osv.)
1) (i sht i fackspr.) i sht i pl.: könsorgan. Thorild 4: 202 (1795). Hos Bäfvern ligga inga köndelar utvändigt. Nilsson Fauna 1: 415 (1847). Liljeblad För alla åldrar 14 (1905).
(4) -DIMORFISM. biol. (utpräglad) olikhet betingad av olika kön hos de skilda individerna; särsk. zool. om starkt framträdande olikhet mellan hanne o. hona tillhörande samma djurart. 2NF 6: 440 (1906). Könen (hos tjädern) .. erbjuda .. exempel på höggradig könsdimorfism. Därs. 29: 213 (1919). —
(4 a) -DJUR. zool. hos vissa djur som leva i kolonier l. samhällen: individ som har fullt utvecklade könsorgan o. som har att sörja för fortplantningen. Thorell Zool. 1: 331 (1860). Ett termitsmhälle utgöres af .. könsdjur .. (och) arbetare. 2NF 28: 899 (1919). —
(4 a) -DRIFT. (kön- 1810—1823. köns- 1846 osv.) drift l. begär till könsumgänge. Phosph. 1810, s. 183. Stegrad, förminskad eller upphäfd könsdrift. Lundberg HusdjSj. 399 (1868). Tillfredsställa könsdriften. Östergren (1931). —
(4 a) -FORTPLANTNING~020. biol. fortplantning gm könsceller; motsatt: könlös fortplantning. Thorell Zool. 1: 289 (1860). Hofsten Ärftl. 1: 17 (1927). —
(4 a) -FUNKTION. (i fackspr.) i sht i pl., om könsorganens funktioner. Thorell Zool. 1: 292 (1860). —
(4 a) -FÖRBINDELSE. sexuell förbindelse mellan man o. kvinna. Ribbing SexHyg. 97 (1888). Tillfälliga könsförbindelser. Essen-Möller KvinnlUnderl. 171 (1932). —
(4 a) -FÖRRÄTTNING. (kön- 1835. köns- 1827—1900) (mindre br.) om parningsakt, könsumgänge. Berzelius Kemi 4: 474 (1827). (Gråtrutarna) liksomo blygas att ha .. (ungarna) närvarande vid sin könförrättning. Nilsson Fauna II. 1: XI (1835). Wretlind Läk. 8: 112 (1900). —
(4 a) -HONA. zool. hos vissa insekter: hona som (i motsats till övriga honliga individer) har fullt utvecklade könsorgan o. som har att sörja för fortplantningen; jfr -DJUR. UVTF 35: 46 (1886). 2NF 18: 50 (1912). —
(3, 4) -KARAKTÄR. biol. i sht i pl., om de kännetecken som särskilja de båda könen från varandra; särsk. dels i uttr. primära könskaraktärer, om de olikheter i själva könsorganens byggnad varigm hannlig o. honlig individ kunna åtskiljas; dels i uttr. sekundära könskaraktärer, om de kroppsliga o. själsliga olikheter som (förutom könsorganens byggnad) konstituera skillnaden mellan hannlig o. honlig individ. NF 9: 407 (1885). Broman Männ. 2: 292 (1925). Essen-Möller KvinnlUnderl. 150 (1932). —
(4) -KÄRLEK. om den kärlek som har samband med könsdriften; sinnlig kärlek. Ekman Jakob 90 (1822). 2NF 15: 576 (1911). —
(4 a) -KÖRTEL. i sht biol. organ l. körtel som alstrar hannliga resp. honliga könsceller (spermatozoer resp. äggceller). NF 2: 1174 (1878). Mannens könskörtlar (testiklarna eller testes). Broman Männ. 2: 262 (1925). —
(4 a) -LIV. sammanfattande om de funktioner som ha samband med l. präglas av könsdriften. Nyström Äkt. 18 (1885). Könslifvets stränga disciplinering. Strindberg Hafsb. 61 (1890). 2NF 38: 275 (1926). —
-LÖS, se A. —
(4 a) -MOGEN. fullt utvecklad i könsligt avseende; mogen att fullgöra könsliga funktioner. Hygiea 1860, s. 693. Ett friskt könsmoget däggdjur. VerdS 88—89: 12 (1900). —
(4 a) -NJURE. biol. om den andra njure som anlägges på embryonalstadiet hos vertebraterna o. som hos fiskar o. groddjur bildar den permanenta njuren (medan den hos högre ryggradsdjur tjänstgör som sädesledande kanalsystem för könskörtlarna). 2NF 19: 1089 (1913). —
(5) -ORD. (kön- 1806. köns- 1803—1820) (†) språkv. om bestämd l. obestämd artikel (som angiver ordets kön). Lindströmer ItGr. 18 (1803). Boivie SvSpr. 34 (1820; med kritik av ordets anv.). —
(4 a) -ORGAN. (kön- 1807. köns- 1830 osv.) fortplantningsorgan hos människa, djur l. växt; sexualorgan. Manliga, kvinnliga könsorgan. Yttre, inre könsorgan. Regnér Begr. 2: 100 (1807). Essen-Möller KvinnlUnderl. 29 (1932). —
(4 a) -PELARE. (kön- 1837—1918. köns- 1876 osv.) bot. hos vissa växter (i sht orkidéer): pelarlik sammanväxning av ståndare o. pistill. Wikström ÅrsbVetA 1837, s. 367. Forssell InlBot. 145 (1888). —
(4 a) -PRODUKT. biol. om vad som avsöndras från l. bildas i könskörtlarna. Thorell Zool. 1: 331 (1860). Könsprodukternas (dvs. rommens o. mjölkens) mognad (hos fiskarna). 2NF 8: 415 (1907). Hofsten Ärftl. 1: 13 (1927). —
(4 a) -SJUKDOM~20 l. ~02. sjukdom i könsorganen, vanl. erhållen vid samlag; särsk. om de smittosamma sjukdomar (syfilis, gonorré o. mjuk schanker) som (i regel) överföras från en person till en annan vid samlag, venerisk sjukdom. Ribbing SexHyg. 97 (1888). SFS 1918, s. 913. Almkvist Könssj. 10 (1924). —
-SKILLNAD. (kön- 1837— c. 1858. köns- 1786 osv.)
1) till 4: skillnad i fråga om individens kön; särsk. om egenskap, organ o. d. som konstituerar skillnaden mellan hannliga o. honliga individer (inom ett visst släkte o. d.). Är det utan betydelse, att köns-skillnaden hos menniskan blifvit säte för Blygseln? Thorild 2: 299 (1786). Den bäst i ögonen fallande könskillnaden hos .. (simpsläktet) är en mjuk tapp, som hos hannen sitter tätt bakom anus. Nilsson Fauna 4: 71 (1852). Hofsten Ärftl. 1: 197 (1927).
2) (numera mindre br.) språkv. till 5: skillnad i fråga om ords genus. Wrangel BrinkmTegn. 102 (i handl. fr. 1825). Claëson 2: 172 (c. 1858). —
(3, 4) -URVAL~02, äv. ~20. [efter eng. sexual selection] biol. om det urval till förmån för starkare o. livsdugligare individer som (enl. Darwin) äger rum, då vid parningen de vackraste o. bäst utrustade hannarna föredragas av honorna. NF 3: 936 (1879). Ymer 1932, s. 295. —
(4 a) -VÄRKTYG~02 l. ~20. (mindre br.) = -ORGAN. Sjöstedt Husdj. 2: 184 (1862). Auerbach (1911; med hänv. till -organ). —
(4 a) -ÖPPNING. i sht zool. om öppning l. mynning på hannligt l. honligt könsorgan. Thorell Zool. 2: 301 (1865). LB V. 2: 144 (1908).
Avledn.: KÖNAD, p. adj. till 4 a.
1) (†) försedd med könsorgan. Som Lichenerna ej äga någon blomma eller en så danad frukt som de könade blomstervexterna (så osv.). VetAH 1816, s. 108. Björkman (1889).
2) ss. senare led i ssgr: försedd med (så l. så beskaffade l. så l. så många) könsorgan; jfr EN-, HANN-, HON-, SAM-, TVE-, TVÅ-KÖNAD m. fl. —
KÖNLIG, adj.1 (adj.2 se sp. 3805)
1) biol. till 4 a: försedd med l. kännetecknad av könsorgan; äv. i fråga om befruktning, fortplantning o. d.: som försiggår gm (samvärkan av) könsorgan; motsatt: könlös, vegetativ. NF 1: 105 (1875). Könlig och könlös fortplantning. Därs. 244. Motsatsen mellan könliga (sexuela) och vegetativa celler. Lundström Warming 76 (1882). Fortplantning på könlig eller sexuel väg (hos växt). Abelin Frukt 33 (1902).
2) språkv. till 5, om ord: som har naturligt genus. Nordvall Modersm. 33 (1863). Sexuella eller könliga glosor. Noreen VS 5: 311 (1908). särsk. ss. senare led i ssgr: som har så l. så beskaffat genus; jfr HAN-, HON-KÖNLIG. —
KÖNSLIG, adj. [jfr d. kønslig] till 4 a: som har avseende på könsorgan l. könsliv o. d., sexuell. Westermarck Äkt. 466 (1893). Endast Shakespeare (m. fl.) .. skildra .. det nakna och könsliga utan att det .. frivola .. är tillstädes. Fröding Eftersk. 2: 148 (1898, 1910). Könsliga utsväfningar. PT 1906, nr 247 A, s. 3.
SAOB
Alfabetisk lista
Spoiler title
Spoiler content