LACKA, v.1 -ade. vbalsbst. -ERI o. -ARE (se avledn.).
(†)
2) motsv. LACK, sbst.1 2: klandra (ngn l. ngt), tadla, förtala, belacka. (Bakdantarna behålla det ofördelaktiga i minnet) på thet the j sins nästas frånwaro, måge honom på ryggen laacka och beliuga. Bullernæsius Lögn. 137 (1619). Lasta och lacka alt det som nyttigt är. Hiärne Wed. 50 (1696). Lind (1749). jfr BELACKA.
Avledn. (till 2, †): LACKARE, m. (lackar 1621. lackare 1536 osv.) [y. fsv. lakkare; jfr holl. laker] bakdantare, smädare, belackare. En lackares ord äre hugg, och the fara in vti bwksens camar. SalOrdspr. 18: 8 (öv. 1536). OPetri Kr. 98 (c. 1540). Wingård Minn. 12: 130 (1850). —
