LAMENTATION lam1entatʃω4n l. lamän1-, l. -aʃ-, r. l. f.; best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -er.
Ordformer
(lament- 1655 osv. lamit- 1632)
Etymologi
[jfr t., eng. o. fr. lamentation; av lat. lamentatio (gen. -ōnis), vbalsbst. till lamentari (se LAMENTERA). Beträffande formen lamit- jfr nt. lametieren]
1) klagan, jämmer; i sht i pl., ofta med nedsättande l. förringande innebörd, i bet.: ”klagovisor”, klagolåt. All wår Glädiesång är worden förwandlat i Lamentation och Klagegråt. Fernander Theatr. 483(1695). En lamentation öfver ödet, som ställt sig emellan de tvänne älskandes längtan. Söderhjelm ItRenäss. 174(1907). Vi hade ej nu tid till lamentationer. Ackté Minn. 1: 229(1925). (Tidningen) Ny Tids lamentationer förtjäna icke något avseende. SvD(A) 1930, nr 285, s. 4.— särsk. mus. om de i den romersk-katolska liturgien sjungna avdelningarna av Jeremias' klagovisor [lat. lamentationes]. Bagge Wendt 278(1835). (Palestrina komponerade) (1588) de berömda ”Lamentationerna”, tillägnade påfven Sixtus V. Valentin Musikh. 2: 7(1901).
2) (†) klagomål; besvär, klander. OxBr. 11: 481(1632). Hans Kongl. Maij:tz undersåtares ännu varande klagemåhl och lamentationer. RARP 9: 334(1664). Som alt sådant (dvs. driftens förminskning vid Kopparbärget) hos desza fattiga Arbetare mycken lamentation och klagomål förorsakat, har (osv.). HC11H 12: 114(1697). — särsk. konkret, om klagoskrift o. d. Cavallin Herdam. 5: 183(cit. fr. 1704). De dageligen ifrån Swenska Regementerna ankommande lamentationer och Raporter. MStenbock(1713) hos Loenbom Stenbock 4: 199.
