SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1939  
LAMENTERA lam1ente4ra, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING; jfr LAMENTATION.
Ordformer
(lament- 1632 osv. lamitt- 1631)
Etymologi
[jfr nt. lametieren, t. lamentieren, eng. lament, fr. lamenter; av senlat. lamentare, lat. lamentari, till lamentum, klagan]
klaga, kvida, jämra sig; i sht i förb. lamentera över ngt, förr äv. om ngt, (i jämrande ton) klaga över ngt, jämra sig över ngt; förr äv. mera konkret: giva ifrån sig ett klagande ljud l. (ut)rop. OxBr. 11: 443 (1631). Och du, echo, mz stoort weeklag / måste altid resonera / thenna min sångh både nat och dagh / och mz migh lamentera. Wivallius Dikt. 86 (1632). Emedan man dageligen spörier många, om obetalte Assignationer lamentera. CivInstr. 133 (1684). Lönar det sig icke att spjärna mot udden, så lönar det sig inte heller att lamentera och förespå barbariets snara inträdande. PedT 1904, s. 389. Han lamenterade över känslo- och partitänkandet. SvD(A) 1935, nr 332, s. 3. — särsk. (numera bl. ngn gg i poesi) med direkt obj. (l. objektsats). HSH 31: 333 (1662). Äro 2ne Rätter goda, och then 3die intet efter hvars och ens Smak, så lamentera the (dvs. brunnsgästerna i Loka), at the för sina Penningar intet kunna äta sig mätta. Aken Reseap. 168 (1746). Skall jag ej sörja över detta / och lamentera livets ve! Bengtsson LegBabel 94 (1925).
Spoiler title