SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1939  
LAMENTATION lam1entatʃω4n l. lamän1-, l. -aʃ-, r. l. f.; best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -er.
Ordformer
(lament- 1655 osv. lamit- 1632)
Etymologi
[jfr t., eng. o. fr. lamentation; av lat. lamentatio (gen. -ōnis), vbalsbst. till lamentari (se LAMENTERA). Beträffande formen lamit- jfr nt. lametieren]
1) klagan, jämmer; i sht i pl., ofta med nedsättande l. förringande innebörd, i bet.: ”klagovisor”, klagolåt. All wår Glädiesång är worden förwandlat i Lamentation och Klagegråt. Fernander Theatr. 483 (1695). En lamentation öfver ödet, som ställt sig emellan de tvänne älskandes längtan. Söderhjelm ItRenäss. 174 (1907). Vi hade ej nu tid till lamentationer. Ackté Minn. 1: 229 (1925). (Tidningen) Ny Tids lamentationer förtjäna icke något avseende. SvD(A) 1930, nr 285, s. 4. — särsk. mus. om de i den romersk-katolska liturgien sjungna avdelningarna av Jeremias' klagovisor [lat. lamentationes]. Bagge Wendt 278 (1835). (Palestrina komponerade) (1588) de berömda ”Lamentationerna”, tillägnade påfven Sixtus V. Valentin Musikh. 2: 7 (1901).
2) (†) klagomål; besvär, klander. OxBr. 11: 481 (1632). Hans Kongl. Maij:tz undersåtares ännu varande klagemåhl och lamentationer. RARP 9: 334 (1664). Som alt sådant (dvs. driftens förminskning vid Kopparbärget) hos desza fattiga Arbetare mycken lamentation och klagomål förorsakat, har (osv.). HC11H 12: 114 (1697). — särsk. konkret, om klagoskrift o. d. Cavallin Herdam. 5: 183 (cit. fr. 1704). De dageligen ifrån Swenska Regementerna ankommande lamentationer och Raporter. MStenbock (1713) hos Loenbom Stenbock 4: 199.
Spoiler title