publicerad: 1936
KLOSTER klos4ter, förr äv. KLÖSTER, n.; best. -tret (JönkTb. 111 (1525: clostrith) osv.) ((†) -teret KKD 5: 11 (c. 1709), PolitVis. 99 (1732)); pl. =; pl. best. -tren (CivInstr. 7 (1541) osv.) l. -terna (SvMerc. IV. 2: 58 (1758) osv.), stundom (i Finl. vanl.) -trena (Bureus Suml. 50 (c. 1600); jfr Bergroth FinlSv. 46 (1916)) ((†) -teren OPetri PEliæ b 1 a (1527), Schück VittA 2: 295 (i handl. fr. 1669)).
Ordformer
(i ä. tid vanl. skrivet cl-. klost(h)er (cl-) 1521 osv. klåster 1565—c. 1755. klöster (cl-, clöester) 1521—1773)
Etymologi
[fsv. kloster, klöster, motsv. d. kloster, isl. klaustr, mnt. klōster, fht. klōstar, mht. klōster, t. kloster, feng. clauster, ffr. cloistre (varav fr. cloître, eng. cloister), mlat. claustrum; ytterst av lat. claustrum, lås, regel, bildat till claudere, stänga, (inne)-sluta, rotbesläktat med SLUTA. Formerna med ö gå sannol. tillbaka på feng. clauster (med övergång av au till ö på östnord. område), formerna med o på mnt. kloster. — Jfr EX-, INKLUDERA, KLAUDERA, KLAUSUL, sbst.1, KLAV, sbst.1, KLOSETT, KLOSS, adv., KLYS, KONKLUSION, SLUSS m. fl.]
(i fråga om katolska, ngn gg anglikanska förh., ävensom vissa icke kristna, särsk. buddistiska förh.) byggnad l. byggnadskomplex, i allm. bestående av gudstjänstlokal (kyrka), bostadsrum o. ekonomibyggnader (ofta uppfört i fyrkant, stundom bildande ett by- l. stadsliknande samhälle) o. tjänande till gemensam bostad för ett samfund av munkar l. nunnor, vilka här leva i avskildhet från yttervärlden under iakttagande av vissa (ordens)regler; äv. om dylik inrättning ss. institution l. juridisk person l. om däri levande samfund av munkar l. nunnor; stundom äv. mer l. mindre bildl. Katolskt, buddistiskt kloster. Abbedissa och menige Systeræ i askeby clöster. G1R 1: 5 (1521). (De) Taxer, som Bisper, Prelater, Clöstren och menige Clerckeriid öfuer hele rigit årligen wtgöre. CivInstr. 7 (1541). (Många) gifva alle sina godz til kyrkior oc klöster. Muræus Arndt 1: 294 (1647). Alle thesse Tempel och Klöster äro med otrolige månge Affgudabeläten .. hopigt upsatte. Schouten Siam 33 (1675; i fråga om förh. i Siam). Ett dunkelt kloster, helgadt åt Maria, / En Göthisk kyrka är naturen vorden. Stagnelius (SVS) 2: 142 (c. 1822). Munk- eller nunneorden eller kloster må ej i riket inrättas. SFS 1873, nr 71, s. 8. Vadstena kloster. ANoreen hos Schück o. Lundahl Lsb. 1: 11 (1901). Cisterciensermunkar, som vid Alvastra gård i Östergötland anlade (1144) Sverges första kloster. Flodström SvFolk 437 (1918). (†) Min fader mig i evigt klöster (dvs. jungfrudom) dref. Kolmodin QvSp. 1: 263 (1732). — jfr ABBEDISS(E)-, ABBOTS-, AUGUSTIN(ER)-, AVGUDA-, BENEDIKTIN(ER)-, BERNHARDIN(ER)-, BIRGITTIN(ER)-, BRÖDRA-, BUDDA-, CISTERCIENS(ER)-, DERVISCH-, DOMINIKAN(ER)-, DOTTER-, FRANCISKAN(ER)-, FRU-, FRÖKEN-, GRÅBRÖDRA-, GRÅMUNKE-, KVINNO-, LAMA-, MODER-, MUNK-, PREMONSTRATENS(ER)-, SJUKVÅRDS-, SVARTBRÖDRA-, SVARTMUNKE-, SYSTRA-, TIGGAR(E)-, ÖKEN-KLOSTER m. fl. — särsk. i uttr. gå, äv. giva sig (förr äv. begiva sig) i kloster (förr äv. i klostret l. i ett katolskt o. d. kloster), ss. munk l. nunna börja klosterliv resp. inträda i ett katolskt osv. kloster; i uttr. gå i kloster äv. bildl.: draga sig tillbaka l. avskilja sig från världen, isolera sig (se ISOLERA 1 c α), söka avskildhet. (Kejsaren) blef .. afsatt, och begaf sigh sedhan vthi Clöster. Schroderus Sleid. 119 (1610). Han gaf sig i Klöstret. Verelius 243 (1681). 1701 sades han hafva ”gått i ett katholskt klöster”. Cavallin Herdam. 4: 151 (cit. fr. 1701). Vid Medeltidens början hade lärdomen gått i kloster, undan tidens våldsamma barbari. Geijer I. 1: 214 (1845). Hamlet (till Ofelia): Gå i kloster. Hagberg Shaksp. 1: 348 (1847). Från världens stormar gick han (dvs. Jonas) i kloster i sin vetenskap. Siwertz JoDr. 97 (1928).
Ssgr (i allm. i fråga om katolska, ngn gg anglikanska förh. samt mera tillf. i fråga om vissa icke kristna, särsk. buddistiska förh.): A: KLOSTER-AGA, r. l. f. (†) = -TUKT. Schroderus Os. 2: 545 (1635). Heinrich (1814). —
-ANLÄGGNING ~020. abstr. o. konkret. Reuterdahl SKH 1: 467 (1838; abstr.). Klosteranläggningens (vid Risebärga) plan och utsträckning. BtRiksdP 1903, 8Hufvudtit. s. 219. —
-ARBETE~020, äv. ~200. särsk.: (urspr. o. eg. i kloster utfört) konstrikt, fint o. tidskrävande handarbete (i sht broderi l. spets); äv. ngn gg om viss (urspr. i kloster använd) teknik för utförande av dylikt arbete; jfr -BRODERI, -SÖM. Weste (1807; senare egenhändigt tillägg). Dalin (1852). Äkta spets i s. k. klosterarbete. Berg Handarb. 71 (1874). —
-ARTAD, p. adj. Detta .. klosterartade hus. Mellin Nov. 2: 209 (1849, 1867). Det tycks i sektens författning ligga något klosterartadt. Ryding Carlyle Sart. 221 (1903). —
-BIBLIOTEK. till kloster hörande bibliotek. Botin Utk. 630 (1764). Sigtuna klosterbibliotek. Flodström SvFolk 178 (1918). —
-BO, m.||ig. (†) om munk l. nunna. De Catholske Kloster-boerne. Björnståhl Resa 4: 205 (1782). SvBL 1: 327 (1858). —
-BONDE. (förr) arrendator av klosterhemman. Forssell Hist. 1: 71 (1869). Schybergson FinlH 1: 304 (1887). —
-BORD. (†) till klostrets underhåll, i sht mathållning, anslagen förmån, särsk. (avkastning av) visst jordagods o. d.; jfr BORD 8. (Han gav) till klosterbordet 5 öresland. Johansson Noraskog 2: 71 (1882). —
-BREV. (i fackspr.) till kloster hörande l. i kloster förvarat dokument. HSH 20: 325 (1669). Rosman BjärkSäb. 1: 72 (1923). —
-BRODER. [jfr t. klosterbruder] (numera i sht i vitter stil) om munk (eg. i förhållande till andra munkar i samma kloster). Barckhusen Cotossichin 86 (1669). Hildebrand Medelt. 3: 926 (1903). Gabrielsson Kyrkost. 103 (1910; i fråga om anglikanska förh.). —
-BRYTE, n. (-bryti) [senare ssgsleden är en kollektivbildning till BRYTE] (†) sammanfattningen av klostrens förvaltare. (En tavla i Delsbo kyrka framställer) Påfven .. med sina Cardinaler, Prälater, Biskopar, Munkar, Nunnor, och alt Kloster-bryti. Lenæus Delsbo 60 (1736, 1764). —
-BYGGNAD. numera i sht konkret. Schroderus Os. 2: 715 (1635; abstr.). Hildebrand Medelt. 3: 1041 (1903; konkret). —
-BYGGNING. (numera knappast br.) = -BYGGNAD. G1R 4: 437 (1527; abstr.). Förnempde Peninger vdtlentes til Kyrckie och Closter Bygningen På gråmunckeholm. SthmTb. 1592, s. 13 a. Messenius Christm. 253 (c. 1616). —
-CELL. cell i kloster, tjänande till bostad för munk l. nunna. Fosz 328 (1621). Rydberg Dikt. 1: 45 (1876, 1882). —
-EGENDOM~200 l. ~102. till kloster hörande egendom. Reuterdahl SKH II. 1: 194 (1843). SvSlöjdFÅb. 1930, s. 49. —
-FOGDE. (kloster- 1556—1869. klosters- 1556) (i fråga om ä. förh.) fogde som har uppsikt över klostergods. Teitt Klag. 103 (1556). Forssell Hist. 1: 67 (1869). —
-FOLK. [fsv. klosterfolk; jfr isl. klaustrafólk] koll., om munkar o. nunnor. G1R 4: 230 (1527). Klosterfolket i Vadstena. Silfverstolpe (1898; boktitel). —
-FRID l. (numera bl. i bet. 1, men där numera vanl.) -FRED. [fsv. klosterfridher]
1) (förr) fred (asylrätt) som person lagligen åtnjöt i kloster (o. under vissa förhållanden äv. annorstädes); äv. om den särskilda fred som var tillförsäkrad kloster o. dess egendom; jfr FRED 4. En partt aff them som wore så tijt (dvs. till Rättvik) komne toge closterfred vppe i kyrketornet. Svart G1 15 (1561). Bönderne (hade) brutit Klosterfreden. Lagerbring 1Hist. 4: 161 (1783). Mellin SDikt. 26 (1852).
2) den frid som härskar i ett kloster; i sht bildl. Den svala klosterfrid hvarefter hon längtat. Solnedg. 3: 221 (1912). Siwertz JoDr. 407 (1928). —
-FROMHET~20, äv. ~02. för klosterlivet utmärkande fromhet. Reuterdahl SKH II. 2: 474 (1850). Fornkyrkans klosterfromhet. OoB 1930, s. 280. —
-FRU. [fsv. klosterfru; jfr isl. klaustrfrú, t. klosterfrau] (†) nunna; abbedissa; förr ngn gg oeg. (i fråga om förkristna förh.) om vestal. G1R 1: 5 (1521). Schroderus Liv. 191 (1626; om vestal). En Kloster-Fru i Wadstena. Lagerbring 1Hist. 3: 860 (1776). Afzelius Sag. 5: 139 (1843; om abbedissa). —
-FÄNGELSE. (fängsligt förvar i) till kloster hörande fängelse. Abelard .. dömdes af påfven till klosterfängelse för lifstiden. Rydberg KultFörel. 6: 580 (1888). 2NF 19: 1010 (1913). —
-FÖRESTÅNDARE~10200. (kloster- 1756 osv. klosters- 1635) föreståndare för kloster, abbot, prior, gardian. Schroderus Os. 1: 844 (1635). —
-FÖRSAMLING. [jfr t. klostergemeinde] (i sht förr) församling som bildas av munkarna l. nunnorna i ett kloster (jämte vid klostret anställd personal av lekmän); äv. om församling som lyder under ett kloster. Wikforss 1: 943 (1804). Dalin (1852). LbFolksk. 52 (1868). —
-FÖRVALTARE. (förr) förvaltare av gods hörande till ett kloster. Wikforss 1: 943 (1804). Lindfors (1815). —
-GARN. [jfr t. klostergarn, holl. kloostergaren] (förr) ett slags fint garn (förr brukat i sht av nunnorna i kloster till knypplingsarbeten o. d.); jfr FLORENTINER-GARN. Almström Handelsv. 464 (1845). Tholander Ordl. (c. 1875). —
-GIVEN, p. adj. [y. fsv. klostergivin; jfr d. klostergiven] (†) som gått l. satts i kloster. OPetri PGalle G 3 a (1527). Schroderus Os. III. 1: 120 (1635). —
-GODS. [fsv. closters gods] gods l. jordegendom som tillhör(t) kloster. Gripzholms clöstergodz Walla. HH XIII. 1: 2 (1561). Sylwan (o. Bing) 1: 238 (1910). —
-GÅNG; pl. -ar. till ett kloster hörande gång; i sht om i bottenvåningen, rundt klostergården löpande, övertäckt, utåt mot gården öppen, med arkader försedd gång, som förbinder ett klosters olika komplex; jfr KORSGÅNG. Möller 2: 85 (1785). Bremer FamH 2: 26 (1831). Koch Estaunié MännV 20 (1925). —
-GÅRD. [fsv. klostergardher] till ett kloster hörande gårdsplan, vanl. helt omsluten av klostrets (fyra) längor. G1R 26: 748 (1556). Fogelqvist ResRot 70 (1926). —
-HEMMAN. (kloster- 1641 osv. klosters- 1835) hemman som tillhört l. (i fråga om förh. i Sv. under den katolska tiden) tillhörde ett kloster; äv. kam. ss. beteckning för hemman som urspr. tillhört kloster o. sedermera kommit att äga viss jordnatur. Det skall honom vara effterlåtet att köpa under frelse tvenne crono- eller closterhemman. RP 8: 726 (1641). Botin Hist. 2: 203 (c. 1790). Thulin Mant. 2: 76 (1935). —
-HÄRBÄRGE~020. av kloster hållet härbärge för pilgrimer o. resande. Afzelius Sag. 3: 107 (1841). Holmquist Munkväs. 94 (1928). —
-ISOP. [jfr t. klosterisop; benämningen sannol. föranledd därav att örten ss. läkemedelsväxt förr odlats i klostren] (†) bot. o. farm. (drogen av) örten Gratiola officinalis Lin., ”Guds nådes ört”, jordgalla; jfr -NÅDA. Franckenius Spec. C 3 a (1638). Serenius Iiii 4 b (1757). —
-JUNGFRU. [fsv. klosteriungfru; jfr t. klosterjungfrau] (numera bl. ngn gg arkaiserande, i vitter stil) (yngre) nunna; stundom om kvinnlig novis; förr ngn gg oeg. (i fråga om förkristna förh.) om vestal; äv. bildl. Andelige Män, Kloster-Jungfruer och andre Personer. G1R 1: 23 (1521). Bliberg Acerra 221 (1737; om vestal). Siwertz JoDr. 60 (1928; bildl.). —
-KATT. [jfr t. klosterkatze] (numera knappast br.) till kloster hörande katt. Frodig som en klosterkatt. Tegnér HemOrd 52 (1881). —
-KLOCKA, r. l. f.
1) i kloster upphängd klocka varmed ringes till gudstjänst (gemensamma andaktsövningar), måltider o. d. Afzelius Sag. 3: 113 (1841). LfF 1904, s. 165.
2) [anledningen till benämningen är oviss] (knappast br.) bot. liljeväxten Leucoium vernum Lin., snöklocka; jfr -LILJA. Lyttkens Växtn. 1288 (1912; fr. Östergötl.). —
-KLÄDER, pl. [jfr t. klosterkleid] (föga br.) jfr -DRÄKT. Augustinus sielf bar klosterkläder. Bælter Cerem. 174 (1760). Hildebrand Medelt. 3: 1057 (1903). —
-KYRKA. (kloster- 1578 osv. klosters- 1635) [fsv. klosters kirkia (SmåstFornsv. 2: 199)] kyrka som hör till l. urspr. hört till ett kloster (ofta anslutande sig till de övriga klosterbyggnaderna ss. en flygel). SthmTb. 1578, s. 35 b. Våra kloster äro nu jämnade med jorden, ehuru en och annan klosterkyrka blifvit bevarad. Hildebrand KyrklK 60 (1875). Fatab. 1929, s. 176. —
-KÖTT. [jfr ä. d. klosterkød, t. klosterfleisch] (†) eg.: kropp (”kött”) som saknar ”köttsliga” lustar; övergående i bet.: asketisk, osinnlig läggning, som gör en person lämplig för klosterlivet. 2Saml. 9: 161 (1569). En annan gång berättade man för henne, att folket trodde, det hon ämnade ingå i något kloster. Kristina skrattade, pekade på Pimentelli och sade: denne kan troligen säga eder, hurudant klosterkött jag har. Fryxell Ber. 10: 228 (1842). —
-LANDBO~20 l. ~02. (kloster- 1526 osv. klosters- 1558) (numera bl. ngn gg i fråga om ä. förh.) arrendator av l. åbo på klosterhemman. G1R 3: 52 (1526). UpplFmT 33—36: Bil. 2, s. 57 (1920; om förh. 1557). —
-LANDBONDE~020. (numera bl. i fråga om ä. förh.) = -LANDBO. HH XI. 1: 115 (1530). Forssell Hist. 1: 34 (1869). —
-LEVERNE. [fsv. klosterliverne] (†) = -LIV. OPetri PEliæ e 1 a (1527). Thet stränga Clösterleffuernet. Petreius Beskr. 2: 125 (1614). Reuterdahl SKH 4: 273 (1866). —
-LEVNAD. [fsv. klosterlifnadher, klosters lifnadher] (numera föga br.) = -LIV. OPetri PEliæ b 4 a (1527). Hildebrand Medelt. 3: 1073 (1903). —
-LIK, adj. [fsv. klosterliker] som i ngt avseende liknar l. ermrar om ett kloster; som är utmärkande för l. tillhör l. härrör från (livet i) ett kloster, klosterlig, klosteraktig. En klosterlik uppfostran. Det rådde en klosterlik stillhet i staden. Broocman TyUnd. 1: 49 (1807). En egen — enkel — alfvarsam — nästan klosterlik drägt. Börjesson Brödr. 40 (1861). Den klosterlika ensligheten på Årsta. Nyblom i 3SAH 16: 125 (1901). —
-LILJA.
1) [anledningen till benämningen är oviss] (numera föga br.) bot. = -KLOCKA 2. Kindberg SvFl. 149 (1877). SvLinnéSÅ 1921, s. 135. Östergren (1930).
2) (†) i bildl. anv., i pl., om blek färg på kinder. Klosterliljorna på hennes (dvs. den forna nunnans) kinder. Palmblad Nov. 1: 201 (1840). —
-LIV. om livet sådant det, reglerat av klosterreglerna, leves inom ett kloster; äv. bildl. Phosph. 1810, s. 186. Det här passar bra i stil med ditt stränga klosterliv. Agrell Tolstoj Kar. 1: 218 (1925). —
-LÄRFT. (kloster- 1582—1632 osv. klosters- 1690) [jfr d. klosterlærred, t. klosterleinwand] (förr) fint tyskt lärft av ett slag som på vissa håll (t. ex. i Frankrike) användes till nunnedräkter; äv. om ett slags tyskt, löst vävt, lätt lärft (som bl. a. användes till gardiner). TullbSthm 6/5 1582. 1 lakan af nytt clöster lerefft med knytningh kringh. BtÅboH I. 4: 181 (1632). En altareduk af klosterlärft. Corylander LundDomk. 111 (i handl. fr. 1754). Svensson SkånFolkdr. 187 (1935).
-LÖFTE. [fsv. klosterlyft, klosters lyft; jfr t. klostergelübde] löfte varigm en person (i allm. efter genomgången provtid) förbinder sig att leva i enlighet med de för ett kloster (l. en munk- l. nunneorden) fastställda reglerna, av vilka de förnämsta förplikta till kyskhet, lydnad o. fattigdom. OPetri Clost. B 2 a (1528). Om hon har varit Nunna och gjordt sina Kloster-löften vet jag intet. Lagerbring 1Hist. 2: 525 (1773). Holmquist Munkväs. 71 (1928). —
-MAN, m. [fsv. klosterman; jfr isl. klaustramaðr] (†) munk. OPetri PEliæ a 1 b (1527). Klostermännen rädas för kyrkans framtid. Rydberg 2: 324 (c. 1870). —
-MEDICIN. (i fackspr.) läkekonst o. medicinsk vetenskap grundad på i kloster använda l. utbildade metoder. Ilmoni Sjukd. 1: 39 (1846). Tigerstedt MedUtv. 1: 116 (1923). —
-MUNK. [fsv. klostermunker] (numera bl. tillf.) munk. Schroderus Os. 1: 754 (1635). GT 1788, nr 65, s. 2. Cannelin (1921). —
-MUR. [fsv. klostermur] mur som omsluter ett kloster; äv. mer l. mindre bildl. G1R 21: 333 (1550). Luther planterade icke Kunskapens Träd .., men han nedref klostermurarna omkring det. Tegnér (WB) 3: 145 (1817). Lifvet utanför klostermurarna. Schybergson FinlH 1: 172 (1887). —
-MÖ. (numera bl. arkaiserande, i vitter stil) nunna. Nedher kom Liten Klostermöö, / war klädd i kiortelen blå. Visb. 1: 342 (c. 1657). Modin Dikt. 89 (1878). NoK 29: 129 (1924). —
-NAMN. [jfr t. klostername] (i fackspr.) namn som munk l. nunna erhållit vid sin invigning. Modrens fordna klosternamn. Palmblad Nov. 1: 204 (1840). NF 1: 1098 (1876). —
-NUNNA.
1) (numera bl. tillf.) nunna. Vthe stodhe the kloster nunner / läste the i boock. Visb. 1: 253 (c. 1620). Lagerbring 1Hist. 2: 315 (1773). WoJ (1891).
2) (knappast br.) bot. växten Corydalis cava (Lin.) Schw. & K., hålnunneört; jfr SKOGS-NUNNA. Kindberg SvNamn 25 (1905). —
-OFFICIAL. (i fackspr.) benämning på innehavare av vissa (i sht lägre) befattningar inom ett kloster (ss. portvakt, ekonom, köksmästare, lektor). NF 8: 896 (1884). 3NF 11: 879 (1929). —
-ORDEN. gemensam benämning på munkordnar o. nunneordnar. Fosz 250 (1621). (Birgitta) stiftade .. i Rom, en ny Kloster-orden. Botin Utk. 308 (1761). KBWestman i SvLoF 1: 301 (1915). —
-ORDNING. (mindre br.) stadga l. regler gällande för livet i ett kloster l. för viss orden, ordensstadga, ordensregler. Serenius (1734; under ordinal). Benedikt från Nursia .. stiftade en berömd klosterordning, som tjenade till mönster för nästan alla klosterstiftelser i Vesterlandet. Pallin MedeltH 19 (1872). Wester Meresjkovski EvigFöljeslag. 18 (1908). Östergren (1930). —
-PENSION. internatskola (”pension”) knuten till ett kloster. AB 1890, nr 1, s. 3. Strömberg ModFrLitt. 52 (1928). —
-PERSON. (kloster- 1527—1875. klosters- 1544) (numera bl. tillf.) gemensam benämning på munkar o. nunnor; i sht i pl. G1R 4: 336 (1527). Closterpersonerna aff bägge Könen. Schroderus Os. 2: 501 (1635). Frankrike ägde .. (år 1861) .. i 14,032 klosteranstalter 108,119 klosterpersoner. Forssell Stud. 1: 425 (1875). —
-REFORM. (i fackspr.) reform som har avseende på klosterväsendet. Bremer GVerld. 2: 293 (1860). Boëthius HistLäsn. 2: 322 (1898). —
-REGEL. [jfr t. klosterregel] regel l. föreskrift för livet i ett kloster l. för en viss munk- l. nunneorden; vanl. i pl. Schroderus Os. 2: 563 (1635). Först efter årslånga bemödanden fick hon (dvs. Birgitta) påfvens stadfästelse på sina klosterregler år 1370. LbFolksk. 421 (1892). 2NF 18: 1344 (1913; i sg.). —
-ROV. (i fråga om ä. förh.) bortrövande av person l. föremål från ett kloster; i sht om olovligt bortförande av nunna från ett kloster. Geijer o. Afzelius Folkvis. 1: 182 (1814; i sg. best. ss. rubrik). Visan om Herr Karl och klosterrovet räknas till folkvisorna. Nilsson FestdVard. 90 (1925). —
-RYTTARE. (förr) ryttare uppställd av ett kloster för krigstjänst. Barckhusen Cotossichin 135 (1669; i fråga om förh. under 1600-talet i Ryssland). —
-RÄNTA, r. l. f. (förr) kam. ”ränta” som tillkom l. urspr. tillkommit ett kloster. HSH 21: 330 (1691; efter handl. fr. 1531). —
-RÖVARE. (i fråga om ä. förh.) jfr -ROV. Hedberg Dagen 106 (1863). Heidenstam Folkung. 2: 324 (1907). —
-SAK. särsk. (†): (skriftlig handling rörande) angelägenhet l. mål som har avseende på (munkarna l. nunnorna i) ett kloster. Schück VittA 2: 292 (i handl. fr. 1669). —
-SKAFFARE. [jfr t. klosterschaffner] (numera bl. i fråga om ä. förh., i sht i vitter stil) person som handhar de ekonomiska angelägenheterna i ett kloster. Wikforss 1: 943 (1804). Rydberg Jönk. 19 (1880). —
-SKOLA, r. l. f. i kloster inrättad l. till kloster knuten skola, i vilken undervisning meddelas dels o. i sht åt gossar som äro bestämda för munkståndet (”pueri oblati”), dels åt barn bestämda för världsliga yrken. Schroderus Os. 2: 162 (1635). Den torftiga lärdomen i kloster- och kathedral-skolorna (under den tidigare medeltiden). Geijer I. 1: 214 (1845). Hvarje ung fransk flicka af bättre och välbergad familj skickas .. om familjen är varmt katolsk, helst i en klosterskola. Ödman VårD 1: 167 (1887). Flodström SvFolk 171 (1918). —
-STAD. stad som vuxit upp omkring ett kloster. Wadstena Clösterstadh. Sylvius EOlai 432 (1678). (Hennerberg o.) Norlind 2: 21 (1912; om Fécamp i Frankrike). —
-STADGA, r. l. f. (numera mindre br.) jfr -REGEL. Schroderus Os. 2: 778 (1635). Höjer Vadst. 67 (1905). —
-STIFTELSE. instiftande av kloster; vanl. konkret: kloster (ss. institution l. samfund). Reuterdahl SKH 1: 467 (1838). De stora ärkebiskoparnes, Eskils, Absalons och Anders Sunesons, tid är klosterstiftelsens gyllne ålder i Norden. Weibull LundLundag. 100 (1882). Klosterstiftelser efter fru Birgittas regel uppstodo i andra land. Hildebrand i 3SAH 12: 103 (1897). —
-STOM. (†) Kyrko- eller klöster-ståmm, then jord, som skjänkes til en kyrkjo eller klöster vid thes anläggning. Lind (1749; under widum). —
-STUGA. [fsv. klosterstova] (numera bl. ngn gg arkaiserande) större (samlings)rum i kloster. Svart G1 138 (1561). En dag gick det muntert och lustigt till / I den rymliga klosterstuga. Gumælius Engelbr. 158 (1858). —
-SYSSLA, r. l. f. syssla l. göromål som förrättas av munkar l. nunnor (i ett kloster); vanl. i pl. (Munkarna hade fått) itt Capell, .. ther någre .. (doch frij för andre Clostersyslor) skulle sköta the Wäghfarande och Kranke. Schroderus Os. 2: 615 (1635). Björkman (1889). —
-SYSTER. [fsv. klostersystir; jfr t. klosterschwester] (numera bl. i vitter stil); jfr -BRODER. Lind (1749; under bet-schwester). Böök ResSv. 108 (1924). —
-SÄTTA, -ning. (†) sätta (ngn) i kloster. Schultze Ordb. 3948 (c. 1755). Fahlcrantz 4: 199 (1865: klostersättning). —
-TILLSYNINGSPERSON. (†) person som har tillsyn över kloster. Våra embetismen oc Closther tilsynings personer. G1R 4: 130 (1527). —
-TJUV. [fsv. klosterthiuver] (numera bl. tillf.) person som begår stöld i kloster l. som stjäl kloster tillhörig egendom; särsk. (†) i oeg. anv., om person som förslösar klosters egendom. Abboten, then grymme Tyrannen och Clostertiufwen, som Kyrkiones Egendom förslöste, bleff aldeles onäpst. Schroderus Os. 2: 594 (1635). —
-TORN. till klosterbyggnad hörande torn. Then klocke ther henger j Clöster Tornett. G1R 12: 172 (1539). —
-TRÅD. [jfr ä. d. klostertraad, t. klosterzwirn, ävensom eng. nun's thread] (förr) = -GARN. TullbSthm 13/7 1584. Deleen 603 (1829). —
-TRÄDGÅRD~20, äv. ~02. till kloster hörande trädgård. Palmblad Nov. 1: 203 (1840). Från klosterträdgårdarna spredos frukter och nyttiga växter över grannskapet. Sonesson HusmTrädgB 12 (1927). —
-TUKT. [jfr t. klosterzucht] (den) tukt l. disciplin som enligt klosterreglerna skall upprätthållas i ett kloster; äv. bildl. Schroderus Os. 2: 731 (1635). Snoilsky 1: 84 (1869; bildl.). Karmelitorden hade stor framgång under 1200-talet, men klostertukten slappnade. 3NF 11: 438 (1929). —
-VALV. [jfr t. klostergewölbe] (rum med) takvalv l. välvt tak i kloster; särsk. (i sht i fackspr.) benämning på ett slags, i sht förr ss. tak i klostercell användt valv som uppkommer, då två (l. flera) tunnvalv med samma spännvidd skära varandra (o. vars valvytor äro direkt sammanhängande med de olika väggytorna, varvid rummets samtliga väggar utgöra vederlag); jfr KRYSS-VALV. Möller (1790). Uti klosterhvalf förmultnar skatten / Utaf snillets mödor, utan bruk. Tegnér (WB) 1: 150 (1805). Rothstein Byggn. 427 (1859). Roosval RomK 269 (1930). —
-VIGA. (numera bl. i vitter stil) inviga (ngn) till munk l. nunna; i sht i p. pf. En Closter wigd Fruga. Visb. 2: 318 (c. 1600). Alving Jansen JordOdödl. 21 (1925). —
-VÄSEN l. -VÄSENDE. sammanfattningen av allt det som hör till l. har samband med klostren o. klosterlivet. Schroderus Os. 1: 503 (1635). S. Antonius .. hålles för vara den förste, som har kommit opp med klösterväsendet. Burman Alm. 1721, s. A 12 a. NoK 117: 100 (1933). —
-ÄGOR, pl. jord l. jordområden som tillhör(a) ett kloster. Barckhusen Cotossichin 88 (1669). Lagerbring 1Hist. 3: 206 (1776).
B (†): KLOSTERS-FOGDE, -FÖRESTÅNDARE, -HEMMAN, -KYRKA, se A. —
-LANDBO, -LÄRFT, -PERSON, se A.
KLOSTERLIG, adj. [jfr t. klösterlich] som är utmärkande för l. tillhör l. är knuten till l. härrör från ett kloster l. livet i ett kloster; som har karaktären av l. utgöres av ett kloster; klosteraktig, klosterlik. Klåsterliga Heligheet. PJGothus Hunnius Hust. 177 (1606). Den skörderika, klosterliga vingården. Kullberg SBer. I. 1: 18 (1847). De klosterliga samfunden. Scott Wav. 270 (1855). I klosterlig ensamhet. Lysander Faust 26 (1875). Upsala(A) 1919, nr 128, s. 2. —
Spoiler title
Spoiler content