SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1939  
LEBEMAN le4be~man1, äv. LEVEMAN le4ve~ man1, m.; best. -mannen, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -män (SvD (A. B.) 1919, nr 190, s. 5, osv.), äv. -männer (Mattsson VSkr. 1: 184 (1910), SvD(A) 1927, nr 234, s. 10).
Ordformer
(lebeman 1931 osv. lebemann 1897 (: lebemannsfigur), 19071916. leveman 18971926)
Etymologi
[av t. lebemann resp. d. levemand, av t. leben resp. d. leve, leva (se LEVA), o. t. mann resp. d. mand, man (se MAN, m.)]
man(sperson) som lever ett flott o. mer l. mindre lättsinnigt liv, vivör. Det hviskades, att han varit en framstående Lebemann och stor kvinnotjusare. Nordlindh Chans. 126 (1907). Den berömde engelske sprätten och lebemannen Brummel. GbgMorgP 22/3 1929, Söndagsbil. s. 8. Han var i mycket typen för en flott lebeman, pengarna rullade mellan hans fingrar och han var känd för sitt glada humör. NDA(A) 1931, nr 349, s. 6. Grimberg VärldH 7: 103 (1936).
Ssg: LEBEMANS-FIGUR. jfr FIGUR 4. Sundbeck Elsa 117 (1897).
Spoiler title