LEENDE le3ende2, n.; best. -et; pl. -en.
2) konkretare, om det ansiktsuttryck som uppstår därigm att man ler. Ett förstulet, snabbt, vänligt, syrligt leende. Man har svårt att undertrycka ett leende; jfr 1. Widegren (1788). Adlerbeth Buc. 25 (1807). Ett ljust leende bredde sig utöfver hans ansigte. Bremer Pres. 169 (1834). Det trotsiga leendet satt länge qvar på hennes läppar. Rydberg Ath. 274 (1859). Ett voltaireskt leende. Hellström RedKav. 167 (1933). — jfr DIPLOMAT-, GAMMALMANS-, HALV-, HÅN-, IGENKÄNNINGS-, SALONGS-, SMÅ-, VÄLKOMST-, ÄNGLA-, ÄTTIKS-LEENDE m. fl. — särsk. (i vitter stil) i bildl. anv.; jfr LE, v.1 2 h. Bremer Strid 196 (1840). Mot aftonen syntes något, likt ett matt leende på fästets syndaflodsfysionomi. Dens. GVerld. 1: 19 (1860). Backman Reuter Lifv. 1: 81 (1870).
SAOB
