SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1940  
LEVA, numera bl. ss. senare led i ssgr ~le2va, sbst.1, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[fsv. leva, lämning, kvarleva, sv. dial. läivo, lämning, levur, pl., överlevor, kvarlevor, motsv. nor. dial. leiva; sidoform till fsv. lef, lämning, kvarleva, motsv. nor. dial. leiv, isl. leif, got. laiba, fsax. lēƀa, fht. leiba, feng. lāf, av germ. laiƀō, till germ. līƀan (se BLIVA). — Jfr LEVA, v.1—2]
1) (†) i pl., om en människas döda kropp, kvarlevor. Vij dijna lefvor giömma. Leyoncrona Vitt. 169 (1691).
2) i ssgr som beteckna rest l. lämning av ngt l. vad ngn l. ngt lämnar efter sig; jfr AV-, EFTER-, FORN-, HELGON-, IGEN-, KVAR-, ÅTER-, ÖVER-LEVA, r. l. f.
Spoiler title
Spoiler content