SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1940  
LINDA lin3da2, sbst.1, r. l. f.; best. -an; pl. -or, äv. (numera bl. i talspr.) -er (LReg. 23 (1583), VästerbK 1927, nr 150, s. 6); äv. (i vissa trakter) LIND lin4d, vard. äv. lin4, sbst.3, r. l. m. l. f.; best. -en (VetAH 1741, s. 145; i vissa fall möjl. äv. att hänföra till sg. linde, se nedan), vard. äv. = (uttalat lin4); pl. -ar (ConsAcAboP 5: 375 (1683), NorrlS 1—6: 48 (c. 1770); i vissa fall möjl. äv. att hänföra till sg. linde, se nedan); förr äv. LINDE, sbst.1, r. l. m.; best. -en (jfr ovan); pl. -ar (jfr ovan).
Ordformer
(lind(h) 15561890. linda 1538 osv. lind(h)e 15551753. linn 1854. linna 1712c. 1755. linne 1739)
Etymologi
[fsv. linda; jfr sv. dial. lind, linn; i avljudsförhållande till LAND; jfr fslav. lędina, oodlad mark]
1) (i vissa trakter) landt. åkerjords tillstånd, då den blivit igenlagd; vanl. i sådana uttr. som (igen)lägga (åker o. d.) i linda, låta (åker osv.) bliva gräsbevuxen, lägga igen (åker osv.); lägga i träde; äv. i uttr. ligga i linda, om mark o. d.: vara (obrukad o.) gräsbevuxen; ligga i träde. (Bönderna måste av brist på hästar) leggie thet ene åkerstycket effter thet andre i lindhe. Teitt Klag. 269 (1555). Så at ett åcker gärde, till at beså med HöstRåg, hvart åhr ligger i Linda eller Träde. VDAkt. 1760, nr 365. En stor del af .. (de odlade markerna i Tornedalen) ligga i mångårig linda, bärande rika foderskördar. SD(L) 1900, nr 321, s. 3. — särsk. (i vitter stil, numera föga br.) bildl. i sådana uttr. som lägga (ngt) l. ligga i linda, låta (ngt) förfalla, låta (ngt) ligga obrukat resp. ligga obrukad, icke odlas; stundom svårt att skilja från liknande anv. av LINDA, sbst.2 (se d. o. 1 c β). Ligger någon af .. (vetenskaperna) oupbrukad och i linda? Höpken 1: 183 (1753). 2SAH 6: 179 (1811).
2) (i vissa trakter) landt. åker som igenlagts i gräsvall (se GRÄS-VALL 2); särsk. om gräsvall som användes till bete; äv. om odlad mark bevuxen med foderväxter, insådd vall (ingående ss. del i växtföljden). VarRerV 41 (1538). Landboen (skall tillhållas) i tijdh och wäl att köra sin Åker, och ingalunda tillåta honom .. åhrligen lemna några Lindar. Rålamb 13: 104 (1690). (Bönderna) pläga taga up lindor, så hafra deri (osv.). Kalm VgBah. 11 (1746). Hellström NorrlJordbr. 261 (1917). Ymer 1936, s. 58. — jfr GRÄS-, ÅKER-LINDA m. fl. — särsk. i uttr. fast linda, helt igenvuxen åker, flerårig träda. GullbgDomb. 13/6 1635. Åkren ligger i fasta Linda: nu ähre der kompne the som them uptaga sinnadhe ähre. UpplDomb. 4: 102 (1638). NoraskogArk. 4: 90 (1657).
3) (i Finl.) gräsplan, gräsmatta. Ahrenberg Haap. 93 (1893). (Människorna) trampade ned esplanadens lindor och häckar. Dens. Männ. 5: 253 (1910).
4) (i vissa trakter) dikesren. VetAH 1741, s. 145. Wallerius Åkerbr. 337 (1778).
Ssgr (i allm. till 2; i vissa trakter; landt.): A: LIND-HÖ. (lind- 1742 osv. linde- 1768) hårdvallshö. VetAH 1742, s. 124.
(jfr 2) -JORD. (lind- 1791 osv. linde- c. 1670) åkerstycke som lagts i linda; äv. med särskild tanke på jordmånen i en linda. Gyllenius Diar. 292 (c. 1670). PT 1791, nr 61, s. 4.
-VALL. (lind- 1748 osv. linde- 1656) gräsvall; äv. (med anslutning till LINDA, sbst.1 1) i sådana uttr. som ligga i lindvall o. d., om åker o. d.: ligga i träda. GullbgDomb. 6/10 1656. NoraskogArk. 5: 467 (c. 1765). BtRiksdP 1879, I. 1: nr 13, s. 3.
Ssg: lindvalls-hö. FoU 15: 58 (1902).
(1) -ÅKER. åker som lagts i linda. Alströmer Får. 6 (1727).
B (†): LINDA-GROE. (-groga) spädt gräs som (efter slåttern) växer upp på en linda. IErici Colerus 1: 96 (c. 1645).
C (†): LINDE-HÖ, -JORD, -VALL, se A.
Spoiler title
Spoiler content