publicerad: 1940
LINDA lin3da2, v. -ade ((†) pres. sg. pass. -es 2Saml. 2: 81 (c. 1700)). vbalsbst. -ANDE, -NING (jfr 1 c, 2).
Ordformer
(lind- 1538 osv. linn- 1612)
Etymologi
1) (numera ofta med anstrykning av fackspr.) omvira, omlinda; i förb. LINDA UPP (OPP) (i bet. 1) o. ssgn UPPLINDA i fråga om det motsatta förfaringssättet; i p. pf. äv. i adjektivisk anv. Linda (ngn l.) ngt med ngt. Lindade ben, särsk. i fråga om viss klädsel, varvid benen omvirats från knät till vristen med benlindor. (Ro med) lindade åror, omvirade med rep l. dyl. på den delen som vilar i årtullarna, för att rodden skall ske ljudlöst. Bureus Suml. 41 (c. 1600). (Bitarna av vommen m. m.) rullas tilhopa och lindas rätt hårt med segelgarn. Warg 52 (1755). Med vinrankor lindade stafvar. Nordenflycht (SVS) 3: 146 (1759). Årorna böra (vid fiske från båt) föras ljudlöst och helst vara lindade. Hammarström Sportfiske 122 (1925). — särsk.
a) omvira en sjuk l. skadad lem (arm, ben) stadigt o. tätt med visst slags binda (så att ett tidigare varv delvis täckes av ett följande), omlinda; jfr LINDA, sbst.2 1 a. HH 20: 144 (c. 1565). Att förekomma .. (förnyad vrickning) lindas (den vrickade fot-)leden med en lång binda af flanell. Alm. 1820, s. 45.
b) (i sht förr) vid påklädning av spädbarn påsätta (detta) en linda (se LINDA, sbst.2 1 b); stundom äv. allmännare: kläda (spädbarn), oavsett om linda därvid användes l. icke. Linda ett barn. VarRerV 10 (1538). (Jungfru Maria) lindade Honom (dvs. Jesusbarnet) och lade uti en krubba. Luk. 2: 7 (öv. 1776; NT 1526: swepte honom j linde cläder). I 2—3 månader bör barnet lindas. Langlet Husm. 965 (1884). Jundell Barn. 2: 71 (1927).
c) el.-tekn. omge (en järnstång) i spiral med en isolerad metalltråd (genom vilken en elektrisk ström kan ledas, varvid stången blir magnetisk); äv. med obj. betecknande generator- l. motordel l. dyl. vars funktion bygger på denna princip; ss. vbalsbst. -ning äv. konkret, om på dylikt sätt lindad metalltråd, armaturlindning, induktorlindning. Nyström Telef. 96 (1885: lindningar, konkret). (Vissa motorer) lindas så, att rotationsriktningen kan omkastas. HufvudkatalSonesson 1920, 1: 297. — jfr ANKAR-, ARMATUR-, HJÄLP-, HÖGSPÄNNINGS-, KEDJE-, KOMPOUND-, PRIMÄR-, SEKUNDÄR-LINDNING m. fl.
d) (förr) vapenhist. i uttr. lindad pipa, om gevärspipa tillvärkad av ett järnband som lindats om en stomme o. hopvällts, bandpipa. Enander HandgevKänned. 127 (1832). Källström Jagt 101 (1850).
e) (i vitter stil, föga br.) i allmännare anv.: inlinda, insvepa (ngt) i ngt; vanl. bildl. De ha hans Warsamhet i säkerheten lindat. Börk Darius 15 (1688). Lindande dotterns kropp i korkens böjliga svepen, / Binder han henne vid trädet med bast. Adlerbeth Æn. 302 (1804). (Han) lindade .. sina repliker i ett mjukt ordhölje, som förtog hvarje sårande hårdhet. 3SAH 3: 453 (1888).
2) anbringa (ngt) i (ett l.) flera varv (omkring ngt); i förb. LINDA AV o. UPP (OPP) (i bet. 3) samt i ssgrna AVLINDA o. UPPLINDA i fråga om det motsatta förfaringssättet; ss. vbalsbst. -ning äv. konkret(are). Linda en schal om l. (om)-kring halsen (t. ex. vid förkylning). Lucidor (SVS) 312 (1673; i bild). Han lindade en klut om fingret. Lind (1749). Lindningen har gådt up. Sahlstedt (1773). När man kör (en ren), lindar man tömmen hårdt om högra handen. LbFolksk. 314 (1890). Ymer 1936, s. 35. — särsk.
a) (numera föga br.) refl., om slingerväxt: slingra sig (omkring ngt). Serenius EngÅkerm. 241 (1727). Vinrankor lindade sig uppefter träden. Bergman VSmSkr. 248 (1851). TurÅ 1915, s. 152.
b) (ngt vard.) bildl., i uttr. (kunna) linda ngn kring l. rundt sitt (lill)finger l. sina fingrar l. fingrarna, kunna få ngn vart man vill. Du lärer kunna linda honom kring dit finger. Lagerström Tart. 29 (1730). PT 1897, nr 18 A, s. 3.
c) (i sht i vitter stil) oeg., i uttr. linda armarna om ngn l. dyl., förr äv. linda sig om ngn, slå armarna om ngn (ss. uttryck för varm tillgivenhet o. d.). Mörk Ad. 1: 85 (1743). Grefvinnan och Baron höja up Barnen, de linda sig om föräldrarna. Björn Okände 123 (1791). Den starke Per han lindade / Om hennes lif sin arm. Snoilsky 3: 40 (1883).
d) refl., om orm: ringla sig; nästan bl. i uttr. linda sig omkring ngt. LykkoPris C 4 a (1689). En Orm kan linda sigh, i många handa läncker. Achrelius Mor. C 2 b (c. 1690). (Lindormen) lindade .. sig omkring hela huset. Heidenstam Svensk. 1: 61 (1908).
e) (i vitter stil, föga br.) refl., med saksubj.; i uttr. linda sig om l. (om)kring ngt, i oeg. anv., om dimma, töcken, ljussken o. d.: inhölja, insvepa ngt. Edgren Lifv. 1: 80 (1883). Kring alla föremål lindade sig dimman, mjukt som den finaste slöja. Lundegård Prins. 126 (1889).
3) (i vitter stil, föga br.) med hjälp av band o. d. sammanfoga till ett helt, binda samman. Lucidor (SVS) 389 (1674). Gå at blomster-kedjor linda; / För at Henne (dvs. Celinda) dermed binda. Thorild (SVS) 1: 165 (c. 1785). Kronan, som af amaranter / I parken jag lindat. Atterbom LÖ 1: 339 (1824). Collan Kalev. 1: 46 (1864).
Särsk. förb.: LINDA AV10 4. till 2: successivt avtaga ngt som lindats omkring ngt. Nordforss (1805). jfr AVLINDA. —
LINDA IHOP10 04, äv. TILLHOPA040 l. 032, stundom HOP4. till 2: linda (ett band, ett snöre l. dyl.) omkring ngt så att bandet osv. bildar en ring, en rulle l. dyl. Linda ihop ett snöre (över handen). Linné Skr. 5: 157 (1732). —
LINDA IN10 4. till 1; i sht i uttr. linda in ngt i l. uti ngt, omlinda ngt med ngt; äv. allmännare (jfr LINDA, v. 1 e): inlinda, insvepa; äv. bildl. Salé 38 (1664). Bananer lindades in i tidningspapper. Hellström Kusk. 114 (1910). (Han brukar icke) linda in sina tankar i dunkla vändningar. SvD(A) 1930, nr 216, s. 4. jfr INLINDA. särsk. (†) till 1 b, med avs. på spädbarn. Risell Vitt. 456 (1720). Sehlstedt 1: 177 (1853, 1861). —
3) till 2: vira om (ngt om ngt); äv. i uttr. linda om sig ngt. Warg 20 (1755). Yrsa hann knappast att linda om sig slöjan. Heidenstam Svensk. 1: 48 (1908). —
2) till 2: samla upp (ngt) gm att linda det omkring ngt (så att det hoplindade bildar en rulle l. dyl.). Gyllenborg Sprätth. 9 (1737). (Han) lindade upp lasson till kast. Hemberg ObanStig. 75 (1896).
3) till 2, = LINDA AV. Dähnert (1784). Medan läkaren .. lindar upp .. (den sårades) förband och blottar hans hjässa. Hedin Front. 288 (1915).
Ssgr (i allm. till 1 c; i fackspr. Anm. Jfr ssgr till LINDA, sbst.2): LINDNINGS-ARBETE. arbete att linda spolar o. d. —
-SPOLE. järnstång (”kärna”) om vilken isolerad metalltråd lindats o. som är avsedd att användas ss. induktor. TT 1898, M. s. 109. —
Avledn.: LINDARE, sbst.1, m. (i fackspr., i sht el.-tekn.) till 1 c: man som (yrkesmässigt) utför lindningsarbete. DN 1901, nr 11243 B, s. 1. —
LINDERSKA, f.
Spoiler title
Spoiler content