publicerad: 1941
LOCK lok4, sbst.1, r. l. m.; best. -en; pl -ar
Ordformer
((†) -er Rääf Ydre 3: 160 (i handl. fr. 1615), Stiernhielm Herc. 25 (1648); -or Lagförsl. 127 (c. 1609)).
Etymologi
[fsv. lokker; jfr d. lok, isl. lokkr, fsax. lok, fht. loc (t. lock), feng. locc (eng. lock); av ieur. lugnó- (jfr lit. lùgnas, böjlig, smidig), till den ieur. roten lug- (jfr gr. λύγος, böjlig gren)]
1) (i sht i fackspr.) hopvriden l. hopbunden l. på annat sätt sammanhållen bunt l. knippa av mjuka föremål med lång o. smal form; tapp (hö o. d.); handfull; vanl. i fråga om halm, lin o. d. samt ull. Een Låck Höö. VDAkt. 1684, nr 107 (1683). 6 låckar hör. BoupptVäxjö 1753. Att (efter häckling av lin) låck från låck skilja det gröfre från det finare. Wåhlin LbLandth. 82 (1804). Åstrand (1855; om ulltapp). ”Lockar” af hopvriden halm. Juhlin-Dannfelt 375 (1886). 2UB 8: 230 (1900). — jfr LIN-LOCK.
2) i fråga om huvudhår: samling av (fritt, löst hängande) hår som (av sig självt l. gm yttre åtgärder) bildar en mer l. mindre spiralvriden l. hoprullad helhet; i pl. äv. (i sht i vitter stil) ss. sammanfattande beteckning för (i sht kvinnas) hår som är rikt på dylika lockar l. (vard., skämts. l. ironiskt) för hår i allm.; stundom: hårtest, hårtott. Lägga håret i lockar, locka håret. Håret ligger i lockar, är lockigt. Naturliga, konstgjorda lockar. HögaV 4: 1 (Bib. 1541). (Han hade) rycht en lock vthur hennes hufuud. GullbgDomb. 13/6 1615. (Han hade) skurit lockarna aff henne. Rudbeckius MemPubl. 128 a (1621). Tu (”Luna”) gifwer tig ej Tjd til tina Lokkar fläta / Men bäär utslaget Håår i Torka och j Wäta. Spegel GW 64 (1685). (Vissa indianers) Konung samt the förnämsta, (hava sitt hår) långt och uti Lockar ihopwridit. Holm NSv. 120 (1702). Det stora hufvudet med sina svarta, starkt krusiga lockar. De Geer Minn. 2: 14 (1892). — jfr ARTIST-, HÅR-, HÄNG-, KANON-, KORKSKRUV(S)-, SILVER-, SKRUV-LOCK m. fl. — särsk.
a) (i sydligaste Sv., i sht förr) om en håruppsättning bestående av hårflätor lagda i ring på hjässan; äv. om på likartat sätt anbragta huvudprydnader flätade av hampa l. lin; särsk. om dylik håruppsättning l. huvudprydnad använd ss. underlag för ”klut” (se d. o. 4), ”klutalock”. Iduna 8: 94 (1820). Bruzelius AllmogL 33 (1876; om förh. i södra Skåne c. 1800). Svensson SkånFolkdr. 169 (1935). — jfr KLUTA-LOCK.
b) av löshår l. dyl. arrangerade lockar (i bet. 2) på peruk l. dyl. Lundberg Paulson Erasmus 73 (1728). Fatab. 1917, s. 59 (1734; till ”brudhår”). Därs. 1936, s. 108.
c) (mera tillf.) i fråga om långt (vågigt) skägg: tofs, tott. Johan stoppade en stor lock af sitt väldiga skägg i munnen. Sällberg Långv. 39 (1894). — jfr SKÄGG-LOCK.
d) (i vitter stil) i bildl. anv., om (i sht mjukt nedhängande, lätta) grenar av träd (i sht björk). Tegnér (WB) 3: 99 (1820). Ungbjörkar med hängande lockar / Stodo kring Yngarn i ring. Wirsén Vint. 294 (1890).
Ssgr (i allm. till 2, i sht i fråga om kvinnlig frisyr. Anm. Vissa ssgr kunna äv. hänföras till LOCKA, v.1): LOCK-FRISYR. frisyr som utmärkes av att håret lagts i lockar. Freja 1881, s. 68. —
(1) -HAMPA, r. l. f. (i fackspr.) osorterad hampa som ligger i lätt hopvridna lockar. Rig 1937, s. 139. —
-KAM. (i sht förr) (vanl. mindre) kam som användes att fasthålla lockarna. DA 1825, nr 269, s. 4. SvT 1852, nr 153, s. 4. —
(2 a) -KLUT. (i sydligaste Sv., i sht förr) ”klut” (se d. o. 4) som anbringades på en ”lock”. Svensson SkånFolkdr. 184 (1935). —
(2 b) -PERUK. (för män avsedd) peruk med lockar; särsk. (förr) om allongeperuk (som hade långa, nedhängande lockar). Lind 1: 1032 (1749). Heidenstam Svensk. 2: 182 (1910). —
-PINNE. (numera bl. ngn gg i fråga om ä. förh.) om papiljott l. dyl. Freja 1873, s. 85. Linder Tid. 129 (1924; om förh. på 1870-talet). —
Avledn. (till 2): LOCKA, v.1, -ning.
1) lägga (hår) i lockar, göra (hår) lockigt; anbringa l. anordna lockar i (peruk); äv. med personobj.: lägga (ngns) hår i lockar. Schultze Ordb. 2635 (c. 1755). En omsorgsfullt lockad och pudrad peruk. Zedritz TurkMus. 115 (1835). Herr Walter pudrad, lockad och friserad! Sturzen-Becker 6: 79 (1868). Lundquist Konstn. 83 (1890).
2) refl., om hår: bli l. vara l. växa lockigt; stundom äv., skämts., om peruk. (Han) hade på hufvudet .. en god varm felb-karpus, under hvilken lockade sig en hederlig rektorsperuk. Leopold 5: 383 (1797). Håret lockade sig vid öronen. Öberg Son. 100 (1905). Ssgr: se LOCK, sbst.1 ssgr. —
LOCKIG, se d. o.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content