publicerad: 1941
LOV lå4v, sbst.4, n.; best. -et; pl. =.
Etymologi
[fsv. lof, bifall, tillåtelse, löfte, motsv. likbetydande d. lov, isl. lof; i avljudsförh. till mht. loup, m., loube, f., tillåtelse, feng. lēaf, eng. leave; besläktat med LJUV; eg.: välbehag, förhållande(t) att tycka om ngt; se för övr. LOV, sbst.5; jfr FÖRLOV, ORLOV, LOVA, v.2]
1) samtycke, tillåtelse, tillstånd; löfte.
a) bifall som ngn lämnar till en av en annan framställd begäran om frihet l. rättighet att göra l. vara l. hava ngt: tillåtelse, tillstånd; jfr BEGIVANDE, sbst. 1; äv. allmännare, om förhållandet att förbud icke föreligger mot ngt l. att det från ngns sida icke reses ngra invändningar mot ngt: frihet, rättighet. Bedja l. anhålla om l. begära l. hava l. få l. erhålla l. skaffa sig lov l. giva ngn lov till ngt l. (till) att göra l. vara l. hava ngt. Inte få l. hava lov för ngn (att göra osv. ngt). Göra ngt utan (att hava) lov l. med l. utan (förr äv. utom) ngns lov (förr äv. ngns lov och minne) l. med l. utan lov av ngn. OPetri Tb. 4 (1524; uppl. 1929). M[edh] borgemester[ens] Loff och mi[n]ne. UpplDomb. 3: 111 (1541). (Den som gått i kloster må) begiffua sigh ther vth igen medh Föräldrars samtycke och förmyndares loff. KOF 1: 349 (1575). Man eller qvinna må ej förr i ächtenskap träda, än han hafver fylt tiugu ett åhr, och hon femton; utan Konungen pröfvar skiäligt, at lof ther til gifva. GB 1: 6 (Lag 1734). Hvad? Skall man för at lycklig bli / Begära lof dertil af andra. Kellgren (SVS) 2: 164 (1782). Att låna andras saker utan särskildt lof var alldeles förbjudet. De Geer Minn. 1: 8 (1892). Wägner Norrt. 148 (1908). — jfr HEM-LOV. — särsk.
β) i uttr. få (l. hava) lov, användt ss. hövlighetsformel i frågor l. konditionala bisatser gm vilka ngn (ofta blott formellt) anhåller om tillåtelse till ngt resp. framställer en given tillåtelse ss. ett villkor för att han skall göra ngt; äv. i utvidgad anv., i uttr. vad får det lov att vara?, vad önskas, vad får jag bjuda på? Får jag lov att bjuda på ett glas vin? Om jag får lov att säga min uppriktiga mening, så tycker jag osv. Lind (1749). Får jag låf att anmärka, erinra, säga min tanke. Adlerbeth FörslSAOB (1798). Med ett hastigt ”Får jag lof!” slog han armen om den lilla elfgestalten och förflyttade henne .. varligt på andra sidan (om gärdsgården). Hedenstierna FruW 35 (1890). Moberg Sedebetyg 313 (1935).
γ) (†) i uttr. med lov, med lov (till) att säga l. skriva, med lov sagt o. d., med förlov sagt; jfr FÖRLOV 1 slutet. G1R 16: 113 (1544: medt lhoff till at seija). AAAngermannus FörsprKyrkiost. A 8 b (1587: medh loff). (Det är tarvligt att länge dröja) vid bordet, kannan, ja, med lof at skrifva, i hemlighuset, och dylikt. Weise 2: 225 (1771). Meurman (1846: med låf sagdt).
b) om försäkran som ngn lämnar en annan att giva honom ngt: löfte (om l. på ngt); numera bl. (föga br.) i förb. med prep. om. Jag har af Doctor Montangac fåt lof på en bit af den underliga marmorarten, som nyligen är hit (dvs. till Madrid) kommen ifrån Indien. DZHallman (1755) hos Linné Bref I. 6: 388. Jag har bett om någonting .., och jag har fått lov om det. Hallström Händ. 206 (1927).
c) (†) om åtagande av ansvar för att en annan person skall fullgöra en skyldighet; jfr BORGEN 1 (b), LOVEN 3. The ginge i loff och lyffte för honom så han skulle vara tilstedz till tingz tijd. BtFinlH 2: 236 (1588). Om iag wille taga män i Loff och löffte för honom. VDAkt. 1678, nr 390.
2) förhållande(t) att vara tvungen till ngt l. att icke kunna undandraga sig l. undvika ngt; i uttr. få lov (att); äv. i utvidgad anv., med saksubj. VDP 11/12 1682. Du får väl låf, om du vill eller icke. Widegren (1788). Samtalet får lof att bli kort. WoH (1904). Erik Nordin fick lov att suga på överläppen för att icke le ett opassande och störande leende. Hedberg Räkn. 21 (1932).
3) förhållande(t) att (i sht på grund av särskilt meddelat tillstånd l. i följd av allmänna organisatoriska förhållanden) under viss tid vara ledig (från ett arbete); tid för vilken denna ledighet gäller; ferie; vilopaus; rast.
a) i fråga om skolförhållanden. Ha lov från skolan ett par dagar. Det är lov i skolan i dag. Be om lov från gymnastiken. Hora VIII. (dvs. klockan åtta) Hafwer heela Gymnasium och Scholan lof til 9 slår. KOF II. 1: 459 (1659). Utom Ephorus må ingen annan än Rector gifva lof under en eller flere timmar. FörslSkolordn. 1817, s. 10. Det var inte avslutningsdagens hetsiga glädje inför lovet och all sommarens salighet. Swensson Willén 7 (1937). — jfr FRUKOST-, HEM-, IDROTTS-, JUL-, MARKNADS-, MÅNADS-, MÅRTENS-, POTATIS-, PÅSK-, SKOL-, SKRIDSKO-, SKUR-, SOMMAR-LOV m. fl.
b) (mera tillf.) i annan anv. (Att) Öfwerstarne skulle sjelfwa gifwa deras Officerare låf eller Permission när de begärade någon stäns at resa. LMil. 3: 366 (1693). Giva en bokhållare lov. Auerbach (1911). — jfr HEM-LOV.
(1 a) -GIVA l. -GE, v., -givning. [fsv. lofgiva] giva tillåtelse till (ngt); numera bl. (i skriftspr.) om upphävande från myndighets sida av förbud mot l. inskränkningar i ngt: frigiva (ngt); förr äv. med indirekt obj. Vij .. begäre, att E. H. ville oss .. lofgiva förbe:te (suspenderade) H. Daniel ad officium .. restituera. OxBr. 12: 414 (1626). FörordnRyttMond. 1723, s. 7. Det blev nödvändigt att en tid åter lovge fisket med ljuster. Östergren (1932). —
(1 a) -GIVEN, p. adj. tillåten; numera nästan bl. i fråga om allmänt gällande (av officiell myndighet meddelad) tillåtelse; äv. med huvudord betecknande tid under vilken en handling (t. ex. viss jakt) är tillåten l. föremål (t. ex. villebråd l. handelsvara) med avs. på vilket viss handling (t. ex. jakt l. införsel) är tillåten: lovlig. SvForns. 2: 101. Wil en wetta, om thet är lofgifwit, Herrar och Furstar til at göre någon oförrätt. Skytte Und. C 7 b (1604). Modée FruR 97 (1738). Alla till in- och utförsel .. lofgifna varor. SFS 1904, nr 12, s. 4. Under icke lovgiven tid ha tjuvskjutits åtskilliga djur. VästerbK 1927, nr 153, s. 2. —
(3 a) -TID. (lov- 1693 osv. love- 1738) (numera bl. mera tillf.) i fråga om skolarbete: fritid; ferie. Den i Scholæordningen föreskrefne vacation eller loftijden om sommaren. HFinSkolvH 3: 186 (1693). Almquist LyckL 88 (1904). —
(3 a) -TIMME. i fråga om skolarbete: en timmes (ordinarie l. tillfällig) vilopaus; i pl. äv. (i sht förr) om den tid på dagen då ingen undervisning förekommer. ConsAcAboP 3: 496 (1671). ProjFörordnTrivialsch. 1760, s. B 3 a. Emellan kl. 8 och 9 är Loftime. VDAkt. 1774, nr 122. PedT 1892, s. 83.
B (†): LOVE-TID, se A.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content