1) motsv. LUTA, v.3 I 2, 3: lutande ställning l. läge; i uttr. (stå, ställa, ligga, lägga o. d.) på lut. Tunnan står på lut. Sahlstedt(1773). Runsten .. ligger på lut i en hafreåker. AntT 2: 130(1862, 1869). Ymer 1931, s. 25.
2) motsv. LUTA, v.3 I 3, i fråga om mark: sluttning; särsk. konkret: sluttande mark; i sht ss. senare led i ssgr. Präktiga gårdar (ligga) på den gröna luten mot sjön. TurÅ 1911, s. 204.jfr MED-,MOT-, NORD-, ÖST-LUT.
