SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 2004  
TILL ssgr (forts.; jfr anm. sp. 1160):
TILL-KÖRA. [fsv. tilköra]
1) (†, utom ss. förled i ssgr) till II 1: föra l. driva l. köra (ngt) tillstädes. Linc. F 2 b (1640).
2) (†) till II 5: föra l. köra (ngt) till (ngn l. ngt). Naturen dig allen mångt Fägrings Mått tillkiörer. Dahlstierna (SVS) 258 (c. 1696). Sundblad GBruk 11 (1881).
3) till II 8 b α, särsk. dels med avs. på väg l. annat underlag: gm körning göra jämn l. (hårt) packad l. farbar o. d., dels med avs. på häst o. d.: köra in. Et par .. Wagnshästar .. tilkjörde på Kongl. Stallet, äro til köps. PT 1758, nr 81, s. 4. (Skid)Åkning i backe kräver i regel ordentligt tillkört underlag. Rosén Allemansr. 29 (1976).
Ssgr (till -köra 1; numera mindre br.): tillkörs-bana. bana för framkörande (av ngt). PT 1915, nr 136 A, s. 4.
-plan. plan (se plan, sbst.1 I 1) för framkörande (av ngt). TT 1899, Allm. s. 87.
(II 8 b α) -LADA. [fsv. tillada] (†) = -lasta; jfr lada till. Then gamble wår Boijortt, som thu alrede medh någon spannemåll och trälast haffwer tillade lathit. G1R 17: 480 (1545). TbLödöse 567 (1620).
-LAG, sbst. [jfr fsv. til-lagh, n. pl., tillhörigheter] (†)
1) till II 4 a: förhållande, belägenhet. Verelius 255 (1681).
2) till II 11 a: tillägg. Schultze Ordb. 2611 (c. 1755).
-LAGA, sbst.1_2, se d. o.
-LAGA, v. -else (, Lind 1: 171 (1749), Lind 1: 826 (1749)), -ning; -are (numera bl. tillf., Björkman (1889)), -erska (numera bl. tillf., Lo-Johansson Hist. 118 (1928), Östergren (1957)). [fsv. tillagha]
1) (numera mindre br.) till II 8 b: göra l. ställa (ngt) i ordning; bringa till stånd; färdigställa (för ibruktagande); äv. dels abs. l. intr., dels med obj. som utgörs av att-sats l. inf.-förb.: se till l. ordna så (att); jfr -färdiga, -pynta 1, -rusta, -rätta, v., -skicka 4, -skipa 1, -städa, v.1 Blef allom tilsagdt, at eftir sin ytersta macht och förmögenh(e)t tilsee och m(e)d beste flijt tillaga, at th(e)t motte bliifue skickeliige och wäll tillagad till hans K. M. herkomsth. VadstÄTb. 71 (1583). Ingen (var) så bestälsam, som han, at tillaga för Jesu. Spegel Pass. 91 (c. 1680). Sättet, huru den Småländska Landtmannen bereder och tillager sin Åkerjord. SmålHembygdsb. 4: 27 (1749). Zetterström Dag 60 (1946). särsk.
a) med avs. på föremål, särsk. dels vapen o. d., dels säng l. bord o. d., dels fartyg o. d. Schroderus Os. 1: 528 (1635). Svenska hären, som hela natten .. var sysselsatt med at tillaga sina vapn och värjor. 1VittAH 1: 177 (1755). Här uppehölle vi oss par timmar .. medan fartyget tillagades och vi åte middag. Ferrner ResEur. 45 (1758). Hon .. lät tillaga en säng i sin kammare. Chenon Heywood 4: 25 (1773). Tillaga bordet. Hagberg Shaksp. 11: 25 (1851). AntT XIX. 2: 65 (1911).
b) med avs. på rum l. utrymme o. d. Her Claes Flemming proponerade, att kamrerne för Rysche Gesandterne äre väl tillagade: dem fattas allenast sölffver. RP 3: 114 (1633). Fryxell Ber. 3: 245 (1828).
c) med avs. på fest l. högtid o. d.: ställa till. Ingen trolofning skal tillagas förän folket äre förhörde i catechismo. Murenius AV 372 (1658). Tillaga kalas. Cannelin (1921).
d) med avs. på förestående färd o. d.: förbereda (för). Verelius Gothr. 67 (1664). Jag började .. genast at tillaga denna resa. Ullman GrefvHänd. 142 (1782).
2) [eg. specialbet. av 1] till II 8 b (β): (gm kokning l. stekning o. d.) tillreda (mat l. dryck); ss. vbalsbst. -ning i sht förr äv. konkret, om maträtt; jfr laga till 3 o. -pynta 1 slutet, -rätta, v. Salé 7 (1664). I weten ju at Herman Frantzsens Son .. åt häldre en Soppa som war tillagat på Skopinnar, allenast en Fransösk kock hade kokat den, än den bästa kalfkött Soppa på Danska. Lagerström Holberg Jean 15 (1744). När djuren förtära sin föda rå och oberedd, tillagar menniskan sin föda på mångfaldigt wis genom kokning, stekning, bakning o. s. w. Berlin Lsb. 18 (1866). Man kan .. rätt ofta erfara, att de sjuke vägra mottaga de vanliga tillagningarne. Hallin Hels. 2: 38 (1885).
3) (numera föga br.) till II 8 c, refl.: göra sig i ordning l. beredd (till (ngt)); jfr laga till 2. The skulle sigh tillaga ty / till honom fara från then by. JMessenius i HB 1: 169 (1629). Limnell Cottin 1: A 8 b (1810).
-LANDA, v., o. -LANDAS, v. dep., -ning.
1) (†) till II 1 a, i fråga om fartyg o. d.: lägga till. SvLantmät. 1: 182 (1628).
2) (†) till II 5, ss. dep.: förvandlas till land (jfr 3) o. därvid tillfalla (ngt l. ngn). Att hwar behåller det hans tegh tillandas. FörarbSvLag 7: 105 (1695).
3) (i sht geogr.) till II 8 a α slutet, ss. dep.: (gm sedimentation l. landhöjning o. d.) förvandlas till land l. bli landfast; äv. (numera bl. mera tillf.) i icke deponentiell anv., särsk. i p. pf.; jfr 2 o. landas till o. -lända 3, -valla 2 a. FörarbSvLag 7: 105 (1695). Hostakumlet .. Tistronholm .. Petskär .. Bastö .. och Bolot .. alla numera tillandade. Fennia XLIV. 3: 8 (1923). särsk. ss. vbalsbst. -ning, om strandförskjutning (jfr -valla 2 c o. tilländing); äv. dels konkretare, dels konkret, om område uppkommet gm sådan tillandning. Nya tillandningar måszar och kärr, hafwa i samma ordning yppat sig, och låckat Landtmannen til deras upodlande. Brauner Åker 84 (1752). LAA 1813, s. 178 (konkretare). På vissa ställen (runt Falsterbo) kan tillandning äga rum. SvGeogrÅb. 1956, s. 155.
-LANGA. [jfr mlt. tōlangen, räcka till] (†)
1) till II 10 e: räcka till; jfr langa, v. 4. Hwar thenn szumma, thee mett szeg haffua icke will tiillange Thaa (osv.). G1R 10: 194 (1535).
2) till II 13 c: anbelanga (ngt); jfr langa, v. 2. Annerstedt UUH Bih. 1: 52 (i handl. fr. 1604).
(II 7, 8 b (α)) -LAPPA. (†) lappa ihop (ngt). Schroderus Os. 1: 139 (1635). Palmblad Norige 234 (1846).
(II 8 b α) -LASTA. (†) med avs. på fartyg o. d.: lasta (fullt o. d.); jfr -lada. Anno 63 bleff ett skip widh nampn Then mindre pelecanen .. tillastett medh master och annen trälast. 2SthmTb. 8: 84 (1589). Jungberg (1873).
-LEDA, -ning (se d. o.); -are (TT 1882, s. 48 (om anordning som leder ngt tillstädes)). [jfr fsv. tilledha, medföra]
1) (numera bl. tillf.) till II 1: leda (ngt, särsk. vatten) tillstädes. GlTer. 4 (c. 1550). Djupvattnet .. tilledes från angränsande sjöar. Lundegårdh VäxtKrigsstig. 10 (1917). Östergren (1957).
2) (†) till II 5: leda i bevis att (förbrytelse o. d.) hänför sig till (ngn). Thenn tiuf saak, honom war tilmäthenn och tilledt. VadstÄTb. 201 (1595).
(II 1) -LEDNING. [åtm. i abstr. anv. i allm. avledn. av -leda] (utom ss. förled i ssgr numera bl. mera tillf.) ledande tillstädes (av ngt); äv. konkret, om rör l. (strömförande) tråd o. d. AHB 57: 33 (1871). Då den elektriska strömmen går fram genom den ena och tillbaka genom den andra (telefon)ledningen, blir induktions-strömmen i en närliggande ledning af motsatt riktning mot den såväl i till- som återledningen gående strömmen. TT 1889, s. 36. Östergren (1957).
Ssgr (i fackspr.): tillednings-rör. Almström KemTekn. 2: 233 (1845).
(II 5) -LEVERERA, -ing. (†) (vederbörligen) överlämna (ngt) till (ngn). RP 6: 711 (1636). Af- och till-leverering af uppbörden. TjReglArm. 1889, s. 251.
-LIGGA, -else (se avledn.). [fsv. tilliggia] jfr ligga till.
1) (numera bl. tillf.) till II 1 a, särsk. (o. numera bl.) i p. pr.: intilliggande. En mächtigh Monarch öfwer Danmarck, Swerige, Norige, Engeland, Irland, och andre tilliggiande Länder. Brask Pufendorf Hist. 331 (1680); möjl. till 4. (Sv.) Tilligga .. (lat.) Adjacere. Schultze Ordb. 2611 (c. 1755). Man (lyckades) inte få näthinnan helt tilliggande vid operationen. DN 17 ⁄ 8 1987, s. 8.
2) (†) till II 4 a: ligga (så l. så) till. OxBr. 8: 286 (1635).
3) (numera bl. tillf.) till II 8 b α: gm liggande bringa (underlag, särsk. säng) i efter kroppshyddan anpassat skick; särsk. i p. pf. Sängen var uppenbarligen tillegad av en person med kulmage. Jonsson Konvoj 68 (1947).
4) (†) till II 12: tillhöra (ngt l. ngn); äv.: lyda under; särsk. om jordegendom o. d., särsk. i p. pr.; äv. dels intr., dels med obj. ersatt av prep.-förb. inledd av (pleonastiskt) till; jfr -lyda 1. OPetri Tb. 64 (1525). The .. landboar, som ther tiilliggie. G1R 24: 555 (1554). Allom tillægnom .. som til förscriffne godz åff alder til ligiat haffver. BtFinlH 4: 143 (1563). Alt th(et) som samma fiorton ores Land thiligger och af ålder thilLegat hafuer. UpplDomb. 3: 173 (1602). I Städerne, där någre åckrar tilligga. PH 1: 485 (1742). At emot viss årlig taxa nyttja sina tilliggande land-grunder. Högström PVetA 1765, s. 12. Hasslöf SvVästkustf. 508 (1949; om ä. förh.); möjl. med anslutning till 1.
Avledn. (†): tilliggelse, r. l. f. [fsv. tilliggilse] till -ligga 4: tillhörande ägor, tillägor. Thessa .. gårda godz och grundh eller någhet aff theris tiilliggelsze. G1R 6: 137 (1529). BL 16: 153 (1849; om förh. på 1500-talet).
-LIKA, se d. o.
(II 10 a) -LIKNAS. (†) dep.: vara att vänta; jfr likna 4 b β. UrkFinlÖ II. 1: 90 (c. 1595).
-LIT, -LITA, -LITLIG, se d. o.
(II 5) -LJUGA. (numera bl. tillf.) gm att ljuga förskaffa l. tillskriva (ngn, i sht sig, ngt); äv. med det indir. obj. ersatt av prep.-förb. inledd av åt; jfr ljuga till. Fördij han hafuer sigh .. (namn o. fullmakt) medh ingenn sanningh tilschaffet Vthan medh osanningen tilluget. UrkFinlÖ I. 3: 57 (1596). Intet ord ville han säga för att vinna ynnest .. åt sig sjelf, ej .. tilljuga någon dygd åt sin hjelte. BL 10: 8 (1844).
-LOCKA, -else (, Brask Pufendorf Hist. 456 (1680)), -ning (numera bl. tillf., Linc. D 3 a (1640), Sernander SkandVeget. 246 (1901: tillockningsorgan)). [fsv. tillokka]
1) till II 1: locka (ngn) tillstädes; locka (ngn) till (ngn l. ngt) (särsk. (o. numera nästan bl.) refl.: locka till sig); jfr 3. Han (kunde) tils effwentyrs med (sina klenoder) .. sich .. till låcke någre löse boffuer. HSH 3: 81 (c. 1565). Man (ser) dem ofta boxas, hwilket tillockar många nyfikna. AJourn. 1815, nr 193, s. 3. Det är .. icke omöjligt att .. nyhetens behag i början kunde tillocka denna skola ett ökadt antal af lärjungar. Järta 2: 545 (1846).
2) (numera bl. mera tillf.) till II 5: gm lockande förskaffa (ngn, i sht sig, ngt). Denna ring skall du med list tillocka dig. Topelius Fält. 1: 59 (1853). IllSvOrdb. (1964).
3) (†) till II 10: locka (ngn) till (att göra ngt); i p. pr. svårt att skilja från bildl. anv. av 1. LPetri Œc. 70 (1559). Då iag .. utaf andra blef tillåckad, at begifwa mig i ächtenskap, med en Piga i Åhredas by. VDAkt. 1735, nr 11. Den helige Dominici lefverne har ojemförligt mindre poetisk-legendariskt tillockande än stiftarens af Franciscaner-orden lefnad. Lovén Dante 3: Anm. 104 (1854).
(II 1) -LOPP. [fsv. tillop] tillstädes kommande lopp l. flöde l. färd o. d.; äv. konkret, dels om tillströmmande företeelse, särsk. vatten(drag) o. d.: tillflöde, dels om rör l. ledning l. ränna o. d. vari ngt löper tillstädes (jfr lopp 5 a). PJGothus Savonarola SyndSp. B 8 b (1593). (Man) begynte .. göra it proof, om ikke watnet kunde så demmas widh Åhuus, at alle siögar och tillop, som falla i Helg-åå, skulle öfwerflöda. Spegel Dagb. 57 (1680). Allt tillopp från småstäderna hindrades genom utsatta soldatvakter. Kolmodin TacAnn. 1: 362 (1833). Kloakrör och rördelar .. Hvarje tillopp kostar Kr. 1.- extra. HufvudkatalSonesson 1920, 4: 53. Tilloppet (av vatten i gruvan) kunde .. bli större än vad pumparna kunde draga. Lindroth Gruvbrytn. 1: 301 (1955). jfr luft-, saft-tillopp m. fl. särsk.
a) i fråga om mängden av tillströmmande människor o. d., särsk. ss. åhörare l. åskådare; i sht förr äv. pregnant, om stor tillströmning; förr äv. dels i förb. med ha, dels konkretare. Spåmannen hade itt stort tillop vthaff Folket. Balck Es. 201 (1603). Tilloppen / Utaf herrskap. Sehlstedt 2: 160 (1857, 1862).
b) (†) anslutning av anhängare. Chesnecopherus Skäl F 4 b (1607). Stoiska Sekten .. wann tillopp i Romerska Riket. Dalin Montesquieu 131 (1755). Börjesson E14Son 128 (1847).
Ssgr (numera bl. mera tillf.): tillopps-damm. damm vari tilloppsvatten samla(t)s. TT 1901, Allm. s. 226.
-dike. dike varigm tillopp av ngt sker; jfr -lopps-grav. Holmström Naturl. 2: 185 (1889).
-grav. (numera mindre br.) tilloppsdike, grävd tilloppskanal. JernkA 1843, s. 367. Auerbach (1915).
-gren. (numera föga br.) biflöde. Hisinger Ant. 1: 7 (1819). Widmark Helsingl. 1: 5 (1860).
-kanal. jfr -lopps-dike. GbgStadsbibl. 1891–1941 4: 54 (1805). (Sjöns) vatten strömmar oupphörligt genom intaget och tilloppskanalen ner i maskinsalens turbiner (i kraftverket). Furuskog VLand 281 (1943).
-kran. kran varigm tillopp av ngt regleras. JernkA 1879, s. 571.
-ränna. jfr -lopps-dike. Rinman 2: 793 (1789).
-rör. jfr -lopps-dike. Grotenfelt Mejerih. 89 (1886).
-tub. jfr -lopps-dike. Såväl dammen (vid kraftanläggningen) som tilloppstub och turbinhus utföras af beton. TT 1901, Allm. s. 226.
-tunnel. jfr -lopps-dike. TLev. 1910, nr 33, s. 2.
-vatten. tillflödande vatten. Möller (1807).
-ventil. jfr -lopps-kran. TT 1878, s. 259.
(II 5) -LOTTA. (numera bl. tillf.) gm lottning tilldela (ngn ngt); i sht förr äv. i fråga om naturens l. försynens o. d. fördelning av olika lotter. BoupptSthm 1675, s. 772 b. Äfven här var det Klaudius tillottadt att upptaga och utföra Cesars tanke. Rydberg RomD 46 (1877).
(II 13 a) -LOV. (†) tillåtelse. VDAkt. 1735, nr 20 (1734).
(II 1) -LUFT. (i sht i fackspr.) tillströmmande luft; särsk. i fråga om ventilationsanläggning o. d. Som en allmän regel gäller att tilluften, på grund av frånluftens farliga natur, ej bör få innehålla partiklar större än 5–8 (mikrometer). TT 1966, s. 674.
(II 12) -LUNDER, pl. [fsv. tillunnende, pl., senare leden lunnende, pl., till egendom hörande förmåner, motsv. nor. lunnende(r), pl., av fvn. hlunnendi, pl., dets., äv. (o. eg.): understöd, lindring m. m., avledn. av lunne, sbst.2] (†) till fast egendom hörande förmåner. DiplNorv. 14: 315 (1523). HäradsDombJämtl. vol. 50, s. 459 a (1749).
(II 2 (, 10)) -LUTA. [fsv. tilluta] (†) luta mot l. åt (ngt); särsk. bildl. (jfr luta, v.3 9 (f)). Att hennes Broder fick spela på Luthe, / Fröken Anna månde fast när tillute. Carl IX Rimchr. 71 (c. 1600). Ekblad 60 (1764).
(II 7) -LYCKA, -else (, Lind 1: 1892 (1749)), -ning. [fsv. tillykkia] tillsluta l. stänga (ngt); särsk. (o. numera bl., mindre br.) med avs. på dörr l. utrymme l. kroppsdel o. d.; jfr lycka till. Thå the kommo til Stocholm wordo portanar til lychte för them. OPetri Kr. 185 (c. 1540). En öfwernaturlig ljuflighet, hwilken halp sömnen at tillycka mina ögonlock. Fabricius Amar. 38 (c. 1740). Ett tillyckt gemak. Bååth WagnerS 2: 44 (1904). Östergren (1957; angivet ss. ålderdomligt l. högtidligt).
-LYDA, -else (, OPetri Tb. 148 (1527), Widekindi KrijgH 798 (1671; konkret, om landområde)); -are (, Swedberg SabbHelg. 277 (1734; om anhängare)). [fsv. tillyþa] jfr lyda till (se lyda, v.1 särsk. förb.)
1) (†, utom i slutet) till II 12: tillhöra (ngn l. ngt); lyda under; vara underställd; höra till l. samman med; särsk. om fast egendom l. landområde o. d.; jfr -ligga 4. OPetri Tb. 22 (1524). (Det beslutades att) Konungh Gustaff .. måtte tagha en Reesa före til Gottland medh förste öpet Watnet, til at thet Landet komma vnder Sweriges Crona igen, som thet aff Ålder tillydt hadhe, och medh all Rätt tå tilhörde. Tegel G1 1: 81 (1622). Kaar, pannor och all behör som wärkstahn tillyder. BoupptSthm 1672, s. 309 a. Kan den man, som en qwinnas jaord .. wunnit, finna dess gifftoman .. hindra och wägra, söke han tå den domare qwinnan tillyder. FörarbSvLag 4: 17 (1689). (Det) egoområde, hvilket såsom urfjell tillydt Rahola enstaka skatterusthåll. FFS 1896, nr 11, s. 5. SvLantmät. 2: 25 (1928; om ä. förh.). särsk. (numera mindre br.) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv. The godz Käsos och Lepsta medh alles tillydende äghor. BtFinlH 6: 79 (1537). Tjenstgörande Medicinæ Doctorer, som äro Kongl. Collegii Medici tillydande Medlemmar. PH 6: 4725 (1757). SAOL (1973).
2) (†) till II 13 b α: höra på l. lyssna till (ngn l. ngt); äv.: lyda (se lyda, v.1 3). G1R 4: 140 (1527). Och wåre .. wäl wärde att straffes som slijke säller tillyder. G1R 16: 131 (1544). (Sv.) Tillyder .. (lat.) item Obedio pareo. Swedberg Ordab. (1725).
Avledn. (till -lyda 1): tillydenhet, r. l. f. (numera mindre br.) särsk. konkret, särsk. i pl.: tillhörande ägor, tillägor; jfr tillydighet. Mariähofs Rusthåll med tillydenheter. IT 1791, nr 90, s. 3. SAOL (1973).
tillydig, adj. (†) som tillhör l. lyder under (ngn l. ngt). Schroderus Liv. 528 (1626). Et Bostället tillydigt qwarnställe. VDAkt. 1734, nr 221.
Avledn. (†): tillydighet, r. l. f. särsk. konkret, = tillydenhet. VDAkt. 1753, nr 289.
(II 13 a) -LYDNAD l. -LYDNA. (-lydno 1597) (†) åtlydnad, hörsamhet. UrkFinlÖ I. 1: 98 (1597).
(II 8 b α) -LÅGA. (†) bringa (mila) att brinna med öppen låga. Wallner Kol. 7 (1746).
(II 7) -LÅSA, förr äv. -LÄSA, v.1, -ning. [fsv. tilläsa] låsa till (ngt, särsk. dörr o. d.); särsk. i p. pf. Strax wordho portana tilläste. Apg. 21: 30 (NT 1526). Dörr skall .. för tillåsning .. vara försedd med en över hela bredden gående stark järnbom. SFS 1908, nr 25, s. 11.
-LÅT, -LÅTA, -LÅTLIG, se d. o.
(II 11 a α α') -LÄCKA. (†) destillera l. filtrera (dryck) för utökning av befintligt bestånd; särsk. i p. pf.; jfr läcka, v. 4. VinkällRSthm 1557 (p. pf.). VinkällRSthm 1559.
(II 12) -LÄGE. [fsv. tilläghi] (†) särsk. i pl.: tillhörande ägor, tillägor. (Vi) förläne honom Linthäky .. med all til-läge både i våthe och torre. G1R 29: 463 (1560).
(II 12) -LÄGEN, p. adj. (†) om (mindre) fast egendom: som tillhör; jfr lägen 2 slutet. Andre tillägne ägor. VDAkt. 1691, nr 1.
(II 12) -LÄGENHET. (†) tillhörande fast egendom l. rättighet o. d.; i sht i pl.; jfr -äga. Steenhws på Norremalm .. sampt medh dhet lilla bijhwset och bägges Appertinentier och tillägenheeter. BoupptSthm 1671, s. 421. VDAkt. 1792, nr 416.
-LÄGG, -LÄGGA, se d. o.
(II 7, 8 (a α l. b α)) -LÄKA, v., äv. -LÄKAS, v. dep. [fsv. tilläkia] särsk. (o. numera bl., tillf.) dels i p. pf., om sår o. d.: (helt o. hållet) läkt, igenläkt, dels ss. dep.: läkas (helt o. hållet); jfr läka till. Sååret, som effter Bondekrijget wore tilläkt. Schroderus Os. III. 1: 72 (1635). I regeln tilläkas de förvånande lätt och snabbt. Löwegren Ögonsj. 531 (1891).
(II 5) -LÄMNA. (†) (över)lämna (ngt) till (ngn). VRP 1712, s. 412. I händelse några order tillämnas mig, är jag att träffa hemma tills kl. 1 ⁄ 2 12. 3SAH LVII. 3: 168 (1834).
-LÄMPA, se d. o.
-LÄNDA, -ing (se avledn.). (†)
1) till II 1: komma l. färdas l. bege sig tillstädes (ngnstädes); särsk.: ta härbärge, ta in; äv. tr.: komma l. anlända till (ngt l. ngn); jfr 5 b o. lända II 3 o. lända till 2. LPetri Kr. 8 (1559). Widh the befästningar, som the tillände. SvTr. V. 1: 161 (1609). (Det skall upprättas) Gästgifware-huus och Tafwerne, ther then wägfarande för Penningar och skäligh betalning tillända kan. Stiernman Com. 2: 43 (1636). Ps. 1695, 140: 1. särsk till II 1 a, i fråga om fartyg o. d.: lägga till (ngnstädes); jfr lända till 1. PrivSvStäd. 4: 577 (1610). Emedan skep ther ofta tillända. Lenæus Hübner 57 (1726).
2) till II 5: tillkomma (ngn), komma till del, tillfalla; jfr lända II 9 a, b. Hambræus Erasmus A 2 a (1620). Dhen mig förmodeligen tilländandhe Antiqviteetz Spannemåhl. VDAkt. 1694, nr 1119.
3) till II 8 a α slutet: tillandas; äv. refl.; jfr lända I. UHiärne 2Anl. 283 (1706; refl.). UHiärne 2Anl. 288 (1706).
4) till II 8 b β: åstadkomma l. åvägabringa (ngt); jfr lända II 8 o. -maka 3. PolitVis. 210 (c. 1600).
5) till II 10.
a) syfta till l. gå ut på (ngt); jfr lända II 7. SörmlH 16: 43 (1596).
b) till II 10 a: börja, inträda; svårt att skilja från bildl. anv. av 1. Then iemren och älendet som inwertes j samwetet tillender. LPetri 1Post. P 5 w (1555). DrSimon 16 (1627).
6) till II 12: tillhöra (ngn l. ngt). PrivBergsbr. 1649, Fullmacht s. A 4 b. Lind 1: 143 (1749).
Avledn. (†): tilländer, pl. till -lända 2: (ngns) andel (av ngt). Prästernas tilländer af samma Beestårpa Säthegårdh. VDAkt. 1706, nr 26.
tilländing l. tillänning, r. l. f. (-länd- 1706. -länn- 16711695) till -lända 3: tilllandning; särsk. konkret. (Grannen har) tillvällat sig tillänningen. Smeds Malaxb. 130 (cit. fr. 1671). UHiärne 2Anl. 283 (1706).
-LÄNKA. (†) jfr länka, v.2
1) till II 1, särsk. bildl., i p. pr.: tillkommande. Andra tillänckiande lägenheeter. Gallius KGyllenstierna B 1 b (1646).
2) till II 2: vända (ngt) till (ngn); särsk. bildl.; jfr 3. HSH 35: 59 (1635).
3) till II 10, refl.: anpassa sig (till ngt), inrikta sig; möjl. med kvardröjande bet. av 2. At wij skola osz altijdh bereda och tillänckia, til at effter thetta lijfwet föhra hoos Gudh .. ett annat lefwerne. Sylvius Mornay 432 (1674).
4) till II 10 e: räcka till? Greffve Peder sade, att medlen och folcket intet kan tillänckja. RP 5: 222 (1635).
(II 8 b α, 10) -LÄRA, -ing (, Schulzenheim PVetA 1799, s. 24), -ning. (numera föga br.) lära upp l. utbilda (ngn, särsk. i fråga om yrke l. arbete); äv. dels: lära (ngn att göra ngt), dels: lära (in) (ngt); särsk. (o. numera bl.) i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.; jfr lära till 1. Finnas och .. falckar .. them man kan tillära att grijpa allahanda foglar. Forsius Phys. 280 (1611). Något wiste jag när jag skref then förra delen; men mycket mera har jag, sedan then tijden, genom öfning tillärt. Hoorn Jordg. 2: Företal 7 b (1723). Den i England tillärda snörlifsmakerskan. Livijn 1: 369 (1824). En tillärd pessimism, som icke egde rötter i författarens eget hjerta. Benedictsson o. Lundegård Modern 159 (1888). jfr o-tillärd.
-LÄSA, v.1, se -låsa.
(II 5) -LÄSA, v.2 (†) gm att läsa tillägna sig (ngt). LPetri Œc. 61 (1559).
-LÖDA, -ning. (numera bl. mera tillf.)
1) till II 1 a: löda fast (ngt invid ngt annat); i vissa språkprov svårt att skilja från 2. Ett förgylth kors tillödt medh bly och besath medh fem st(ycke)r glasz. G1R 28: 198 (1558). Natrium och kalium mottagas till transport i starka bleckdosor med tillödda lock. SFS 1908, nr 176, s. 43.
2) till II 7: löda ihop l. igen (ngt); jfr 1. Ett koppar- eller bleck rör, alldeles vädertätt, tilllött, med fals och tenlödning så som en bränvins pijpa. Polhem ESkr. 3: 155 (c. 1710).
-LÖPA, -are (, Schultze Ordb. 2834 (c. 1755)). [fsv. tillöpa]
1) (numera föga br.) till II 1: löpa l. (skyndsamt) komma tillstädes; förr äv. tr.: (skyndsamt) bege sig till, särsk. med avs. på fiendestyrka, närmande sig bet.: gå över till; jfr löpa till. Tå Athalia hörde ropet aff folcket som tillopp, och loffuadhe Konungen, gick hon (osv.). 2Krön. 23: 12 (Bib. 1541). Dedh bäste och mäste siöfolck anten slagett eller .. borttrymbdtt och fijenden tillupett. AOxenstierna 2: 43 (1612). SDS 1896, nr 467, s. 2.
2) (†) till II 4 a: gå till (så l. så), förlöpa. Huru alt war tilluppit. Peringskiöld Wilk. 520 (1715).
3) (†) till II 5: tillkomma l. tillfalla (ngn). G1R 3: 130 (1526). At the .. måtte .. bewijsa theras byrd, och sedan låta K. M:t förstå, hwad rätt them tillöper. HSH 21: 350 (1691).
(II 5) -LÖSA. refl.: lösa till sig (ngt, särsk. fast egendom). Schück VittA 2: 45 (i handl. fr. 1673). Bördsrätten, d.v.s. rätten för släkting att tillösa sig jordegendom, som någon avhänt sig till oskyld person. FoF 1943, s. 68.
-MAKA, -an (, G1R 23: 100 (1552: tilmaken)), -ning. [fsv. tilmaka; jfr mlt. tōmaken, bereda, förfärdiga] jfr maka till.
1) (om ä. förh.) till II 8 b α: bränna (ved o. d.) för att därigm bryta malm; upphetta (berg l. malm) så att malmstycken kan brytas loss; äv. dels abs., dels i opers. pass. Jngen skall förholla gruffuona för then annen när tiidh är och tilmakas skall. G1R 7: 140 (1530). Vedeköperen (skall) .. allenest lefferere .. veden ifrå sigh, och then som later tilmake, skall qvittere honum. G1R 24: 191 (1554). Weeden .. hwilken .. uppsatt och tillmakat warder. Fleming RelStKopparbg 4 (c. 1650). Berget tillmakades inte längre med eldbrasor. Koch GudVV 1: 289 (1916). särsk. ss. vbalsbst. -ning: upphettning av bergyta medelst eld (o. efterföljande nedkylning medelst vatten) för brytande av malm, eldsättning; särsk. sammanfattande, om sådan brytningsmetod; förr äv. dels konkretare, dels allmännare, om uppvärmning av ngt. Jtem skall gruffuedrengien haffua j ortug för tilmakninghen .. och j öre för affbrytninghen huar dagh. G1R 7: 139 (1530). De som omgås med bärgs-män, få sällan höra annat tal, än om tilmakningar, sulu-bruk (m. m.). Berch ÅmVetA 1752, s. 7. VetAH 1791, s. 119 (allmännare). I Sverige användes tillmakning allmänt några decennier in på 1700-talet, och på vissa platser, t.ex. i Sala, ända in på 1870-talet. NE (1995).
2) (numera mindre br.) till II 8 b α: maka (på) l. maka ihop (ngt). VetAH 1768, s. 127. IllSvOrdb. (1964).
3) (†) till II 8 b β: åstadkomma (ngt); jfr -hinna 2, -lända 4. CAEhrensvärd BrKickan 34 (1790). (Vid ombyggnaden av kyrkan) kunde ej annan trappa och uppgong till Läcktaren tillmakas än utom fönstret. CAEhrensvärd Brev 2: 372 (1800).
Ssgr (till -maka 1 slutet; om ä. förh., tillf.): tillmaknings-eld. SvFolket 6: 201 (1938). TurÅ 1989, s. 9.
-längd. jfr längd 8 a. Hallenberg Hist. 2: 845 (i handl. fr. 1613).
(II 11 a α α') -MALA, -ning. (†) mala (ngt) för utökning av befintligt bestånd; särsk. i p. pf. GripshR 1561, s. 11. HovförtärSthm 1603, s. 42.
(II 10) -MANA, -ing; -are (JWollimhaus Syll. A 7 a (1649), Ekblad 161 (1764)). [fsv. tilmana] (†) (upp)mana (ngn att göra ngt). Then andre eptherfylde honum .. tilmanandis och nödandis honum at slotz med siigh. G1R 4: 69 (1527). Ekblad 161 (1764).
(II 1) -MATA, -ning. (numera bl. tillf.) mata fram (ngt). TT 1872, s. 121. Cannelin (1939).
Ssg (numera bl. tillf.): tillmatnings-skiva. JernkA 1858, s. 190.
(II 5) -MENA. (†) mena att (ngt) skall tillräknas (ngn). At han icke thet honom tilmeent hade. BjörkekDomb. 24 ⁄ 10 1603.
Spoiler title
Spoiler content