SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1941  
LUTNING 3tniŋ2, r. l. f.; best. -en; pl. (i konkret anv.) -ar.
Etymologi
[jfr d. ludning, nor. lutning]
vbalsbst. till LUTA, v.3
1) motsv. LUTA, v.3 I 1, 2: förhållande(t) att luta, lutande ställning. Lind 1: 1186 (1749); bet. oviss. Den smärtan jag har af lutningen (dvs. av att jag måste sitta lutad), under det jag skrifver detta bref. CGLeopold (1782) i 2Saml. 7: 20. Ytterväggarnas lutning inåt. Strömbom EgyptK 39 (1928). — jfr BAKÅT-LUTNING.
2) motsv. LUTA, v.3 I 3; ofta i fråga om terräng l. väg o. d.: sluttning; om bärglager o. d. äv.: stupning; äv. konkretare: sluttande mark, sluttande del av väg o. d. Loenbom Stenbock 2: 223 (1758). (Bärg-)lagrens lutning. Stiernstolpe Cuv. 8 (1821). Agardh (o. Ljungberg) I. 2: 31 (1853; om rinnande vatten). På norra lutningen af Husbärget fins ett ödesböle. Saxon Härjed. 21 (1894). Landets lutning. Globen 1925, s. 12. — jfr MOT-, STRAND-, UPPFÖRS-LUTNING. — särsk. om magnetnålens inklination. Sahlstedt (1773). TSjöv. 1891, s. 259.
3) (i fackspr.) om förhållandet att tvenne linjer l. plan bilda vinkel mot varandra; jfr LUTA, v.3 I 4. Den lutning som tvänne lineer hafva til hvarandra. Strömer Eucl. I. 1: 2 (1744). Busch Fästn. 7 (1880). — särsk.
a) astr. At finna .. Eclipticans lutning hafva Astronomerna brukat Gnomoner. Melanderhjelm Astr. 1: 36 (1795). 19Årh. V. 1: 208 (1922).
b) (mindre br.) å skruv l. propeller o. d., om den vinkel som gängan l. propellerbladet osv. bildar mot ett plan vinkelrätt mot skruvens osv. axel, stigning. Almroth Karmarsch 353 (1839). VerdS 168: 16 (1910).
4) bildl., motsv. LUTA, v.3 I 9.
a) (†) motsv. LUTA, v.3 I 9 a. Ännu i sjelfva lutningen af sitt fall, väckte Athén den Macedoniska Eröfrarens afund. 2VittAH 9: 320 (1804, 1811). När syntes vantrons makt, som nu, i afgjord lutning? Remmer Theat. 2: 149 (1815).
b) motsv. LUTA, v.3 I 9 e: dragning l. tendens till l. mot ngt; äv.: förkärlek för l. lust till ngt; jfr LUTA, v.3 I 9 f. Wieselgren SvSkL 1: 386 (1833). Denna hy, som .. gick öfver i kallaste hvitt, med en nästan omärklig lutning åt gult. Benedictsson Peng. 265 (1885). (Drottning Annas) personliga lutning till torypartiet. Hjärne K12 144 (1902).
5) motsv. LUTA, v.3 II: handling(en) att bringa ngt i lutning l. att luta på ngt; äv. i förb. med prep. på. En half lutning på hufvudet. Eurén Kotzebue Orth. 3: 132 (1794). (Retort-)kulan .., som jag genom lutning låtit tömma sig. VetAH 1820, s. 255.
Ssgr: (1, 2) LUTNINGS-ANLAG~02 l. ~20.
1) (i fackspr.) mått på lutning, uttryckt gm förhållandet mellan lutningens längd i horisontalplanet o. höjden; jfr ANLAG II 1. En 10 fot hög uppfart eller löpbrygga, hvars lutningsanlag är 12 gånger höjden. Stål Byggn. 1: 209 (1834). SJ 2: 151 (1906).
2) (†) = -VINKEL. Kræmer Orient. 293 (1866).
(2) -FÖRHÅLLANDE. (i fackspr.)
1) om beskaffenheten hos terräng l. väg o. d. med avs. på dess lutning. NF 1: 237 (1875). Fatab. 1933, s. 194.
2) mått på lutning, uttryckt gm förhållandet mellan höjden o. lutningens längd i horisontalplanet. GHT 1895, nr 282, s. 2.
(2 slutet) -INSTRUMENT. (†) = -KOMPASS. De Rogier Euler 3: 97 (1787).
(2 slutet) -KOMPASS. (†) inklinatorium. VetAH 1775, s. 303. Berzelius Kemi 1: 82 (1808).
(2 slutet) -NÅL. (†) magnetnål i inklinatorium. Rinman 2: 79 (1789). Björkman (1889).
(2) -STRECK. (i fackspr.) på karta; angivande markens lutning. Nordensvan o. Krusenstjerna 2: 136 (1880). Globen 1925, s. 24.
(1, 2, 3) -VINKEL. (i fackspr.) vinkel som lutande linje l. plan bildar mot horisontalplanet; äv. i allmännare anv. Melanderhjelm Astr. 1: 173 (1795). Lutningsvinkeln mellan ekliptikans och ekvatorns plan är ungefär 23 1/2°. Bergstrand Astr. 116 (1925).
(2) -VISARE, r. l. m. järnv. stolpe uppsatt vid ställe där en järnvägslinjes lutning förändras o. försedd med armar som angiva lutningens riktning o. storlek. TeknEkonBeskrStatJernvB 202 (1872).
Spoiler title
Spoiler content