SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1941  
LÅGA lå3ga2, sbst.2, r. l. f.; best. -an; pl. -or ((†) -er Visb. 2: 316 (c. 1600)); förr äv. LÅGE, r. l. m.; pl. -ar; förr äv. LÅG, m. l. f.
Ordformer
(log- 1590 (: logswedio). lågh c. 1600. låg(h)a 1610 osv. låg(h)e (-åå-) 1593 (: tallelåghe)—1882)
Etymologi
[sv. dial. låg, låga; jfr nor. dial. laag, isl. lág; sbstantivering av LÅG, adj.; till stammen i LIGGA. — Jfr LOGG, sbst.2]
(i sht i fackspr. samt i vissa trakter, bygdemålsfärgat) kullfallet träd; i vissa trakter äv. om större trädgren som ligger på marken l. om träd l. stock l. gren på bottnen av sjö l. vattendrag l. kärr o. d. Visb. 2: 316 (c. 1600). När .. (stoet) så flögde wthur ängen på haget, .. fick hon En quist wthi sig aff En låga. HammarkDomb. 13/7 1610. En Förståndig Huushållare .. rensar sin Skogh af Rijsz och öfwerflödige Lågar. Rålamb 13: 31 (1690). Kräffter hålla sig mycket i Strömmar och In-Siöar under .. Trä-Rötter, Stenar och Lågor. Salander Gårdzf. 233 (1731). SvSkog. 230 (1928). — jfr EK-, ROT-, TALL-, TRÄD-LÅGA. — särsk.
a) (†) i uttr. växt låga, förkrympt träd, dvärgträd. Lind (1749).
b) (†) samling av fällda l. kullblåsta träd, bråte (se BRÅTE, sbst.2 1). Schroderus Comenius 189 (1639).
Ssg: LÅG-SVEDJA, f. (†) om svedjande medelst bränning av ”lågor”. BtSödKultH 12: 2 (1590).
Spoiler title
Spoiler content