publicerad: 1941
LÅGA lå3ga2, v. -ade ((†) pr. ind. sg. -er Warnmark Tuktesp. 8 (1687)); förr äv. LÅGAS, v. dep. -ades. vbalsbst. -ANDE.
Ordformer
(log(h)- 1526—1739. låg(h)- 1640 osv.)
Etymologi
(numera i sht i vitter stil) intr., förr ngn gg äv. dep.
1) brinna med hög o. lysande, ofta våldsam o. ostadig låga, flamma; numera nästan bl. om eld l. brand o. d.; i sht förr äv. om byggnad l. kropp l. ämne o. d., stundom liktydigt med: brinna, stå i lågor. Thå herren Jesus oppenbar wardher aff himmelen .. medh loghandes eeld. 2Tess. 1: 8 (NT 1526). Een eeld, som förston' hefftigt brinner, / Han eij länge låga förmår. CGripenhielm Vitt. 298 (c. 1690). Serenius U 2 a (1734: låga, lågas). Som de komo ut af Disarsalen, sågo de at han lågade. Björner Fridth. 29 (1737). Kitteln sättes på en friskt lågande eld. QLm. 3: 34 (1833). Snart lågade Köpenhamn under Engelsmännens bomber. Geijer I. 2: 267 (1844). I den öppna spisen brann en stor, lågande brasa. Lagerlöf Troll 2: 41 (1921). Bålet, som lågade mot himlen. Östergren (1932). — särsk.
a) tekn. om brännbart ämne: vid antändning brinna med (hög o. klar) låga; numera bl. (föga br.) i p. pr. i adjektivisk anv. Det rätta slaget (mysk) lågar när det itändes. Osbeck Resa 157 (1751, 1757). Då bränntorf är ett lågande brännmaterial (så osv.). JernkA 1858, s. 24. (Vissa franska kol) äro lågande och rika på gas. Därs. 1879, s. 152.
c) (†) om vulkan under utbrott. Hvems Under-makt är det, at bärget Ætna lågar? Frese VerldslD 40 (1716, 1726). Lantingshausen Young 2: 135 (1790).
2) i utvidgad o. bildl. anv.: ”glöda”, ”flamma”. Om vti Hierta mit en Wänskaps Gnista lågar (så osv.). Lucidor (SVS) 311 (1673). Omkring den väldiga muren / lågade skrik och strid. Johansson HomIl. 12: 36 (1846). Hela mitt sargade bröst flammar och lågar i kval. Ekelund Väg. 85 (1919). (†) (Psyche säger, sedan hon måst skiljas från Cupido:) Iag ser dät höga Slutz (dvs. besluts) onåde på mig lågar. LejonkDr. 90 (1689). — särsk.
a) med tanke dels på hettan (som utstrålas l. som ngn känner), dels på utstrålande ljus l. sken l. på färg o. d.: ”blossa”, ”brinna”, ”flamma”; ”bränna”; lysa (i sht med ett starkt sken l. med djup, röd färg), glimma, glänsa. En blodröd lågande Orientalisk Rubin. Wallerius Min. 115 (1747). Han talte högt och häftigt, hans ansigte lågade. Eurén Kotzebue Cora 130 (1794). När middagshettan började låga, inträdde vi i en sval .. berggrotta. Palmblad Nov. 3: 99 (1817, 1841). Han märkte .. ett sken, som ganska starkt lågade ifrån en enda, liten punkt. Almqvist TreFr. 3: 11 (1843). ”Skulle ni inte ha geografi den här timmen?” .. ”Jo,” svara gossarna, lågande röda i ansiktet. Lagerlöf Saga 238 (1908). jfr: (Vi sågo) kammen av fjället höja sig till en avlång kulle, som lågade av yrsnö. PåSkid. 1928, s. 86. jfr ELDS-LÅGA, v. särsk.
α) om öga l. blick: glänsa l. glöda, särsk. på grund av en stark känsla (jfr b). Hans lågande blick .. förrådde mig .., hvad han äfven kände för mig. Eurén Kotzebue Cora 44 (1794). Moberg Rosell 305 (1932).
β) (†) ss. dep., opers.: det bränner. Ach hunger! hunger ach! hvad för en våldsam gäst, / .. / Du visar döden väl när det i magen lågas. Hesselius Zaletta 3 (1740).
b) om känsla o. d.: vara het l. häftig l. innerlig, ”brinna”, ”flamma”, ”glöda”; om person l. sinne o. d.: vara upptänd av en häftig l. innerlig känsla o. d., ”brinna”, ”glöda”, ”sjuda”; äv. om handling l. yttrande o. d.: vara uttryck för en häftig l. innerlig känsla o. d.; äv. i p. pr. ss. adj. Nordenflycht QT 1746—47, s. 85. Ett ömt och känslofullt hjerta, som lågar af erkänsla att belöna hans ädelmodiga bistånd. Kexél 1: 294 (1790). Man glömmer slikt, då rätt man lågar (dvs. ”brinner” av kärlek). Envallsson TokrolNatt. 32 (1791). Er lågande ifver. Stagnelius (SVS) 3: 79 (1817). En lågande deklamation. De Geer Minn. 2: 14 (1892). Hatet mot Ryssland lågade högt hos alla. SvH 8: 306 (1905). särsk.
α) i uttr. låga för ngn l. ngt, vara uppfylld av entusiasm för l. kärlek till ngn l. ngt, ”brinna”. Et hjerta .., som evigt för Dig lågar. Lidner (SVS) 1: 253 (1781). Tegnér (WB) 6: 32 (1829). Han lågade för alla vackra flickor. Grimberg VärldH 4: 340 (1930).
β) (†) i uttr. låga efter ngt, ivrigt eftersträva ngt l. längta efter ngt. Mit hjerta .. lågade efter bedrifter och rygte. Eurén Kotzebue Cora 3 (1794).
γ) (†) med obj.: vara uppfylld av (en häftig känsla). Men kände du mig, blefve du ej skrämd / För det att österländskan lågar hämnd. CVAStrandberg 3: 131 (1868).
Särsk. förb. (i sht i vitter stil): LÅGA BORT. (†) till 1: brinna ut, slockna. Vädret gjör at ljuset lågar bort. Lind (1749). —
LÅGA TILL 10 4. låga plötsligt o. hastigt övergående, flamma till; särsk. bildl., till 2. Den sista energiflamman lågade till. Didring Malm 1: 150 (1914). särsk. till 2 a α. Hans blick lågade till. Hedenstierna Marie 134 (1896). —
1) till 1. Muræus Arndt 2: 144 (1648). Elden lärer länge legat dåld, innan den lågade upp. Adlerbeth FörslSAOB (1798). TT 1878, s. 233.
2) bildl., till 2.
a) till 2 a. Ekelund Syn. 49 (1901). Småningom hade gryningen lågat upp. Heidenstam Svensk. 2: 126 (1910).
b) till 2 b. Huru förändrar Ni på en gång Era Anletsdrag! Ni lågar upp; ur det stirrande ögat blixtrar raseri. Fahlcrantz Lessing Samps. 81 (1822). Grimberg VärldH 5: 444 (1931). —
LÅGA UT. (†) till 1, om eld: slå ut i lågor. Elden lågade ut igenom fönstren. Sahlstedt (1773). Adlerbeth FörslSAOB (1798).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content