publicerad: 1942
LÄRKA lær3ka2, f. l. r.; best. -an; pl. -or ((†) -er BOlavi 104 b (1578), Palmchron SundhSp. 99 (1642)).
Ordformer
(lar- c. 1620. ler- 1640—1789. lere- 1538. liar- c. 1620. lär- 1578 osv. -(c)ka c. 1620 osv. -(c)kia (-kja) 1538—1755. lärike (-ijke) c. 1580—1623)
Etymologi
[fsv. lærikia; jfr d. lærke, nor. lerka, isl. lǽvirki; sannol. lån från mnt. lēwer(i)ke (nt. ler(e)ke), motsv. fht. lērihha (t. lerche), feng. lǣwerce, lāwerce (eng. lark); av ovisst urspr.]
1) fågel tillhörande släktet Alauda Lin.; särsk. A. arvensis Lin., sånglärka; i pl. äv. zool. ss. namn på familjen Alaudidæ. Glad som en lärka. VarRerV 54 (1538). Lärkian är then första Fogel som om Wåren igenkomma plägar. IErici Colerus 1: 38 (c. 1645). Stekta lärkor. Sjöberg Singstock 117 (1832). Lärkan slår i skyn sin drill. Wennerberg 2: 161 (1850, 1882). Han .. sjunger som en lärka om våren. AB(L) 1904, nr 211, s. 4. — jfr BÄRG-, SÅNG-, TRÄD-, ÅKER-, ÄNGS-LÄRKA m. fl.
2) fågel tillhörande släktet Anthus Bechst.; i ssgn PIP-LÄRKA; jfr PIP-, SKÄRPIP-, TRÄDPIP-, ÄNGSPIP-LÄRKA.
3) (i vissa trakter) om vissa andra fåglar som likna lärkfåglarna, särsk. kornsparven o. gulsparven. FoFl. 1910, s. 287. — jfr KORN-LÄRKA.
-BLOMSTER. (lärk- 1806—1891. lärke- 1716—1871) (numera bl. i vissa trakter) växt tillhörande släktet Primula Lin., särsk. om arten P. farinosa Lin. Lindestolpe FlWiksb. 30 (1716). Post Ogräsv. 98 (1891; om P. farinosa). —
-FALK. [jfr t. lerchenfalke] fågeln Falco subbuteo Lin., som jagar lärkor o. andra småfåglar. VetAH 1802, s. 265. —
-HANE l. -HANNE. —
-HONA. —
-HUVUD. [liksom d. lærkehoved efter eng. lark's-head] bildl., om visst slags knut. Tredubbelt lärkhufvud (användes för att fästa ett tåg i en ring). Öhrvall Knut. 106 (1908). —
-KVITTER. Nybom SDikt. 1: 315 (1846, 1880). (Änglarnas) sång klingade .. så sorglös som lärkkvitter. Lagerlöf Antikr. 8 (1897). —
-NÄT. (lärk- 1794—1889. lärke- 1738—1749) (förr) jäg. för lärkfångst. Lind (1738; under lerchen-garn). —
-PIPA, r. l. f. (förr) jäg. ett slags visselpipa varmed man härmade lärkans läte för att locka lärkor o. andra fåglar. Envallsson Procent. 38 (1786). —
-SLAG. (lärk- 1847 osv. lärka- 1640. lärke- 1863—1925)
-SLÄKTE(T). (lärk- 1824 osv. lärke- 1748) zool. fågelsläktet Alauda Lin. Linné FörelDjurr. 137 (1748). —
(jfr 3) -SPARV. [jfr t. lerchenammer] (i vissa trakter) fågeln Calcarius lapponicus Lin., lappsparv. Schulthess (1885). —
-SPEGEL. [jfr t. lerchenspiegel] (förr) jäg. Lärkorna skjutas för lärkspegel, hvilken står uppdragen med ett urverk i solskenet, och lockar till sig de stackars djuren i masstal. SDS 1897, nr 444, s. 1. —
-SÅNG. (lärk- 1820 osv. lärke- 1688—1699) Warnmark Epigr. G 3 b (1688). En morgonvandring vid vårsol och lärksång. 3SAH 37: 181 (1845). —
-VINGE. (lärk- c. 1880 osv. lärke- 1761—1816) Låta tungan gå som lärkevingar. Kalm Resa 3: 488 (1761). Benen gå som lärkvingar på honom. Granlund Ordspr. (c. 1880). —
-ÄGG, n.
B (†): LÄRKA-SLAG, se A.
-BLOMSTER, -BO, se A. —
-NÄT, -SLAG, -SLÄKTE, -SÅNG, -UNGE, -VINGE, se A.
Spoiler title
Spoiler content