SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1942  
LÖDA lø3da2, ngn gg (starkt vard.) LÖ lø4, v. löder (Forsius Min. 11 (c. 1613) osv.), lödde löd3e2 (VaruhusR 1541, osv.), lödt löt4 (HovförtärSthm 1691 A, s. 1831, osv.), lödd löd4 (Syr. 31: 26 (”32”) (öv. 1536: lödt, n.), SkeppsgR 1545 (: lödth, n.) osv.) ((†) pr. ind. sg. lödar Dahlstierna (SVS) 105 (1698); sup. lödat GripshR 1555, s. 25 b (: vpLödat), BtÅboH I. 11—12: 43 (1675); p. pf. lödad Verelius 285 (1681), Fatab. 1914, s. 4). vbalsbst. -ANDE, -ELSE (†, Helsingius (1587), Linc. Hh 1 a (1640)), -NING; -ARE (se avledn.).
Ordformer
(lö 1837 (: löbult)—1889 (vulg.). lö(d)ha 1546 osv. lödda 1888. lödja 1722—1850)
Etymologi
[fsv. lödha; jfr nor. dial. løa; av mnt. lōden (nt. löden); jfr t. löten; till LOD, sbst.4 (se d. o. 1)]
1) (i sht i fackspr.) sammanfoga (stycken av metall) gm att mellan dem ingjuta smält metall, som vid avsvalnandet fäster vid båda metallstyckena; hopfoga l. reparera (ngt) gm ingjutning av smält metall. Syr. 31: 26 (”32”) (öv. 1536). (Ringen) är lödd der han är affgången. VRP 1646, s. 141. Guld lödes med en blandning af guld och silfver eller koppar. Berzelius Kemi 2: 34 (1812). Bildmark Entrepr. 180 (1921). — jfr BLY-, EFTER-, HÅRD-, SLAGLODS-LÖDNING. — särsk.
a) (numera föga br.) ss. vbalsbst. -ning, konkret: metall varmed ngt lödes; äv.: ställe där tvenne metallstycken äro hoplödda, hoplödd fog mellan tvenne metallstycken, lödfog. Syr. 31: 26 (”32”) (Bib. 1541). Linc. Hh 1 a (1640). Nycklarne .. böra vara helsmidde utan lödningar. Polhem Test. 94 (c. 1745). Konow (1887).
b) i bildl. o. oeg. anv. Hoo är då, som sin Hog wed denna Jorden lödar? Dahlstierna (SVS) 105 (1698). Seveberget löder / ditt land vid mitt. Tegnér (WB) 2: 157 (1814). särsk. (föga br.)
α) om hopfogning av stycken av horn gm sammanpressning i uppvärmt tillstånd; äv. om hopfogning av gummistycken. Luttrop Svarfk. 466 (1839; om horn). HantvB I. 7: 368 (1939; om gummi).
β) i pass. med intr. bet., om ben: växa ihop. 2NF 28: 215 (1918).
2) (†) intr., oeg.: hänga fast (vid ngt), låda (vid ngt). Forsius Min. 11 (c. 1613). Af svält hans tunga än vid gommen lödde. CVAStrandberg 4: 134 (1857; rimmande med glödde).
Särsk. förb. (i allm. till 1): LÖDA AV10 4. (knappast br.) smälta upp lödningen på (ngt). Björkman (1889). jfr avlöda. —
LÖDA FAST10 4. fästa (ngt) gm lödning. BtÅboH I. 11—12: 43 (1675). jfr fastlöda. särsk. refl. i oeg. anv.: fästa sig vid ngt; jfr löda 1 b, 2. (Den vid hudskrofulos bildade ansvällningen) höjer sig mot ytan och löder fast sig vid huden, som blir blåröd. Strandberg HudSj. 53 (1924). —
LÖDA IGEN10 04. tillsluta (ngt) gm lödning; löda ihop (ngt). Schück VittA 2: 371 (i handl. fr. 1692). jfr igenlöda. —
LÖDA IHOP10 04, äv. TILLHOPA040 l. 032. jfr hoplöda.
1) till 1: hopfoga (tvenne metallföremål) gm lödning; äv.: fylla (en öppning) l. reparera (ngt) gm lödning. BtÅboH I. 11—12: 8 (1654). Tegnér (WB) 5: 505 (1825; bildl.).
2) intr., oeg., om ben: växa ihop; jfr löda 1 b β, 2. Odenius 2Celsus 547 (1906). —
LÖDA IN10 4. inlägga (ngt) i ett kärl som sedan hoplödes. Sjöstedt Storv. 575 (1911). jfr inlöda. —
LÖDA OM10 4. löda (ngt) på nytt. Holmberg 2: 663 (1795). jfr omlöda. —
LÖDA PÅ10 4. fästa (ngt) gm lödning. Lind (1749). jfr pålöda. —
LÖDA SAMMAN10 32 l. 40, l. TILLSAMMAN(S)040 l. 032. löda ihop. SkeppsgR 1547. Söderhjelm Upps. 30 (1905; i bild). jfr sammanlöda. —
LÖDA VID10 4. (mindre br.) = löda på. Lind (1749). jfr vidlöda.
Ssgr (till 1; i sht i fackspr.): A: LÖD-APPARAT. Rothstein Byggn. 513 (1859). —
-ARBETE~020, äv. ~200. (föga br.) lödningsarbete. Stiernman Com. 3: 40 (1661). —
-BLY. användt vid lödning. SFS 1922, s. 307. —
-BULT. (†) = -kolv. Lind 1: 194 (1738). Cannelin (1921). —
-FETT. fettblandning använd ss. lödmedel. Almroth Karmarsch 440 (1839). —
-FOG. ställe där tvenne metallstycken äro hoplödda l. skola hoplödas. Eneberg Karmarsch 2: 507 (1861). —
-KOLV. (hammarliknande) värktyg varmed lödmetallen smältes o. föres utefter lödstället. BoupptSthm 1679, s. 388 a, Bil. Almroth Karmarsch 437 (1839). Ehrström Konsthantv. 58 (1924). —
-KORN. (†) lödmetall. Lind (1738). Cannelin (1921). —
-LAMPA. använd vid lödning; numera bl. om blåslampa. Dalin (1853). Svenska Lödlampor för fotogen. GHT 1895, nr 246, s. 1. —
-MEDEL. användt vid lödning för att hålla lödytorna rena. TT 1898, M. s. 78. —
-METALL. (smält) metall(blandning) för lödning, lod. Ekblad 115 (1764). —
-PASTA. lödmedel i form av pasta. SFS 1911, nr 80, s. 108. —
-PULVER. lödmedel i pulverform. AHB 45: 28 (1870). —
-SALT, n. om en förening av klorzink o. salmiak, använd ss. lödmedel. Liedbeck KemTekn. 368 (1864). —
-SALVA, r. l. f. jfr -pasta. 2NF 17: 241 (1912). —
-STÄLLE. jfr -fog. Almroth Karmarsch 430 (1839). —
-SYRA, r. l. f. (föga br.) jfr -vatten. Konow (1887). HantvB I. 1: 228 (1934). —
-TENN. användt för lödning; i allm. uppblandat med bly o. d. i olika proportioner. Almström Handelsv. 87 (1845). särsk. om avpassat stycke av dylikt tenn. Lind 1: 1112 (1749). —
-TÅNG; pl. -tänger. (löd- 1814 osv. löde- 1555) använd för att sammanhålla metallstycken som skola hoplödas. ArkliR 1555, avd. 5. Ehrström Konsthantv. 57 (1924). —
-UGN. för uppvärmning av lödkolven vid lödning. Wikforss 2: 86 (1804). Dædalus 1931, Annons. s. 22. —
-VATTEN. vätska (saltsyra, salmiaklösning, zinkklorid o. d.) använd ss. lödmedel. Klemming Blecksl. (1848). VaruhbTulltaxa 1: 158 (1931). —
-VÄTSKA, r. l. f. = -vatten. TT 1898, M. s. 78. —
-YTA. yta som skall lödas. Stöckel o. Thon 67 (1857).
B (†): LÖDE-TÅNG, se A.
C: LÖDNINGS-ARBETE~020, äv. ~200. JernkA 1895, s. 311. —
-FOG. SFS 1879, Bih. nr 46, s. 4. —
-KOLV. (numera knappast br.) lödkolv. UB 5: 253 (1874). —
-METOD. Rinman JärnH 523 (1782). —
-STÄLLE. lödställe. Fock 1Fys. 637 (1855). —
-SÄTT.
Avledn. (till 1): LÖDARE, m.||(ig.). person som utför (l. kan utföra) lödningsarbete. Serenius Eee 4 b (1734). Några vana Lödare erhålla plats. GHT 1935, nr 285, s. 22. jfr bly-lödare. —
LÖDBAR, adj. som kan lödas. EngSvOrdb. (1874).
Spoiler title
Spoiler content