[jfr t. magnifizenz, eng. magnificence; av fr. magnificence, prakt, generositet, av lat. magnificentia, till magnificus (se MAGNIFIKUS). — Ordet är i bet. 3, åtm. delvis, lånat från t.]
1) (numera bl. ngn gg med ålderdomlig anstrykning) prakt, ståt, härlighet; storslagenhet. RARP 1: 168(1632). Dronning Cristina är med stor magnificentz antagen i Italien. Ekeblad Bref 1: 430(1655). Jag infördes i ett rum .., där så mycken magnificens rådde, att (osv.). Berzelius Res. 14(1812). Prof på den svenska barockens ibland en smula otympliga prakt och magnificens. Hahr ArkitH 444(1902). OoB 1932, s. 306.
2) (tillf.) egenskapen l. förhållandet att vara ”magnifik”; (uppträdande med) stora later; jfr MAGNIFIK 2. L. hade mycket adelshögfärd, men .. var en god kamrat, så att hans ofta litet löjliga magnificence aldrig stötte dem som kände honom. Arsenius Minn. 129(c. 1895).
