SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1942  
MAKE ma3ke2, m. (Lind (1749) osv.), äv. (utom i juridiskt spr. numera bl. tillf.) m.||ig. (Mal. 2: 14 (Bib. 1541), SFS 1937, s. 109); best. -en; pl. -ar. Anm. Pl. -ar användes (utom i 2, 3, 4) i 5 med bet.: man o. hustru samt (mera tillf.) i 6; l. MAKA ma3ka2, f. (Lind (1749) osv.), äv. (numera bl. i ålderdomligt religiöst l. juridiskt spr.) m.||ig. (vanl. uppfattat ss. f.); best. -an; pl. -or (UrFinlH 762 (1793) osv.), äv. (numera mindre br.) -ar (Dalin (1853), VL 1904, nr 1, s. 3).
Ordformer
(mach- 15701596. mack- c. 16201695. ma(a)k- 1526 osv. Anm. Ss. nom.-form är den oblika formen maka först anträffad i BtFinlH 3: 157 (1544). Den förekommer omväxlande med nom.-formen make ända in på 1800-talet, då den av ordböcker i midten av 1700-talet angivna särskillnaden mellan make, m., o. maka, f., har stadgat sig (se mom. 6 o. 7). Denna skillnad kan i litteraturen vid denna tid med säkerhet konstateras bl. när orden uppträda i motsatsställning. Efter mönster härav användas numera äv. i 4 motsv. former om maskulint resp. feminint djur)
Etymologi
[fsv. maki, äv. maka, m., kamrat, bundsförvant, like, make (i bet. 5), motsv. d. mage, isl. maki, fht. gimahho, feng. gemacca; substantivering av ett germ. adj. gemaka-, passande tillsammans, samhörigt med isl. makr, tjänlig (se MAK). — Jfr MATCH. Särskillnaden mellan make, m., o. maka, f., har uppstått gm anslutning till de stora grupperna av maskulina ord på -e o. feminina på -a. Beträffande ordets formhistoria o. bet.-utveckling se ELjunggren i ANF 13: 212 ff. (1897) o. BHesselman i NysvSt. 1931, s. 218 f., 238 ff.]
1) (†) kamrat, stallbroder. Iach bedher och tigh mijn retsinnogha maka, war them behielpeligh. Fil. 4: 3 (NT 1526; Luther: Geselle; Vulg.: compar; gr.: σύζυγε). Kom i wårt stand, blif min maka. Chronander Surge D 6 b (1647; yttrat av en man till en annan). Schultze Ordb. 2952 (c. 1755). — särsk. om person i förh. till en annan person med vilken han l. hon bildar ett par vid ett måltidsbord l. i en sällskapslek l. en dans o. d.; äv. om medspelare i kortspel: moatjé. Carl XI AlmAnt. 222 (1692). Då Wärden, Wärdinnan och alt husfolket begynte dansa, hwar med sin maka. HC11H 6: 113 (c. 1700). Den lyckan inträffade för Aramintas maka, att ega alls ingen trumf. Almqvist AMay 43 (1838). Enhvar valde (vid julnöjena) åt sig en ”maka” .. för hela aftonen. Lovén Folkl. 74 (1847). särsk. i uttr. skifta makar, äv. maka, ss. benämning på en sällskapslek där kavaljer l. dam i ett par byter plats med kavaljer resp. dam i ett annat par. Ihre Superstit. 32 (1750). Wallenberg (SVS) 1: 187 (1771). SvForns. 3: 202 (1842). Därs. 440.
2) om ett föremål i förh. till ett annat (liknande) föremål, med vilket det användes tillsammans o. bildar ett par; förr äv. om djur; numera nästan bl. i fråga om klädespersedlar. GullbgDomb. 7/8 1606. I Pernau strandade min galleya, wed Sallis thens maka. Gustaf II Adolf 488 (1621). Bladhet på andre sijdhen, som war maake dertill .. war alldeles utrifwet, och borttaget. VDAkt. 1663, nr 307. Ehuru desse Stoen icke äro lika höge .. torde Eders Excellence ändock kunna nyttja dem til makar och vagnsto. HdlÅgerupArk. 6/6 1786. Lundquist Jensen HimmH 275 (1907). — särsk.
a) om höger- resp. vänsterhandske, -strumpa o. d. i förh. till dess motsvarighet för den andra handen l. foten. Maken till handsken, strumpan, vanten. 2 Röda Reggarns strumpor icke Makar. BoupptSthm 19/6 1669.
b) [ang. uppkomsten av uttr. se KVilkuna i Rig 1939, s. 177 ff.] i uttr. kaka söker maka o. d., se KAKA, sbst. 1 f slutet.
c) i uttr. skilja makar, benämning på en lek där man gm slag med ett finger o. d. skall skilja motståndarens knutna händer från varandra. Norlind AllmogL 522 (1912).
d) (†) i utvidgad anv., om ngt som bildar en motsvarighet till ngt annat; pendang. Hernquist Hästanat. 47 (1778). Denna skrift (dvs. Arvidis Svenske Poeterij), en maka till Harsdörfers poetische Trichter. Hammarsköld SvVitt. 1: 232 (1818). Palmblad Nov. 4: 30 (1851).
3) om ngn l. ngt som kan mäta sig med ngn annan resp. jämställas med ngt annat: like, jämlike; motstycke; i sht i uttr. som beteckna att ngns like l. ngt som liknar ngn l. ngt icke finnes l. är svårt att finna; ofta i sg. best. Gör maken till det den som kan! Har du hört (l. sett) på maken? Maken har jag aldrig sett. Maken till lögnare finns inte. Sådane vtgiffter och penningz förspildinger, att wij aldrig seden wij till Regimentet komme, haffwe hafft maken. G1R 15: 188 (1543). Carl IX Cal. 40 (1585: hörde maken). (Hon är) begåfvad med så stora kropps förmoner, at makan knapt fins hos någon Roman-hiältinna. Dalin Arg. 2: 112 (1734, 1754). Ingen menniska der i orten hade sett make till lärft. Wigström Folkd. 2: 199 (1881). Ett tal, / hvars make aldrig hållits på en bal. Fröding NDikt. 17 (1894). Hans make som skogskarl och jägare fanns säkerligen ej så värst många i hela Småland. Knöppel SvRidd. 172 (1912). Söderström LäkKvacksalv. 63 (1926). — särsk.
a) i ordstävet han har l. det är maken till broken o. d., om ngn l. ngt som är likadan(t) l. av samma sort som ngn annan (ngt annat) som man förut känt l. hört nämnas. Rhodin Ordspr. 65 (1807). Rydqvist SSL 2: 160 (1857). Se vidare BROK, sbst.3 2.
b) i ordspr. hake råkar make, se HAKE, sbst.5; jfr (†): (Sv.) Nu har hake råkat make, (t.) nun hat ein Laurer, oder ein Fuchs, den andern gefunden. Lind (1749).
c) (mindre br.) i pl. Björnståhl Resa 1: 224 (1771). Kor och oxar, hvilkas makar jag sällan sett i storlek och fetma. Wachtmeister Tur. 273 (1885). Hundratals andra typer, vilka han aldrig sett makarna till förr. Värnlund Vandr. 93 (1926).
d) (†) i uttr. maken (makan) var icke l. har aldrig varit o. d., det har icke l. aldrig funnits ngt motstycke l. ngt liknande. Een gräseligh slachtningh .., så at uthi then landsendan näpliga någhon tijdh tillförende makin varit hafver. LPetri Kr. 69 (1559). Schroderus Os. 1: 195 (1635).
e) (†) i förb. med pronomen med bestämd form använd i st. f. obestämd. RP 8: 429 (1641). En slik enfaldighet, hvars makan jag ej sedt. Palmfelt Molière 11 (1738). Roland Minn. 35 (c. 1748).
f) (†) i uttr. nå maken l. enbart maken, ss. utrop av förvåning. Nå maken, hvilken scen? Almqvist God. 60 (1838). Minsann — maken — sannerligen! Aldrig trodde jag min far skulle kunna uppföra sig så klokt. Dens. Törnr. 3: 165 (1850).
g) (†) i uttr. (för)utan maka, utan like, utan motstycke. Lucidor (SVS) 202 (1672). En lust förvtan maka. Kolmodin Dufv. 176 (1734).
4) om djur i förh. till annat djur med vilket det lever i sexuell gemenskap; i sht om fåglar; numera ofta uppfattat ss. utvidgad anv. av 5, 6, 7. Han licknas vid then fughel, / som hafuer sin macka mist. Visb. 1: 165 (c. 1620). Rågeeten, hwilkens make Råbocken är. Schroderus Comenius 199 (1639). Rydberg Dikt. 1: 143 (1882). Ingen fågel kan mera nitiskt hålla vakt över sin maka och över boet, än den blå kärrhökhannen. Rosenius SvFågl. 3: 113 (1928).
5) (numera bl. i juridiskt l. ålderdomligt religiöst spr. samt i pl.) om person (man l. kvinna) i förh. till den kvinna resp. man med vilken han l. hon är förenad gm äktenskap. Äkta makar. Bidhia gudh om en sådana maka som (osv.). OPetri Hb. B 4 a (1529; äv. i Hb. 1917). At hwar och en elskar och ährar sin echta maka. Cat. 1567, s. A 7 a (äv. i Kat. 1878). När dhen ena maaken wil fram, och dhen andra tilbaakar, dhet giör ett galet Hwszhåld. Grubb 611 (1665). Dessa makar voro barnlösa men mycket barnkära. De Geer Minn. 1: 3 (1892). Sådan under äktenskapet af den ene maken gjord gäld, som kommit endast honom till godo. Thyrén MakGäld 105 (1893). SFS 1937, s. 109. — jfr ÄKTA-MAKE.
6) (make) (i fråga om bruklighet jfr anm. under 7) om man i förh. till den kvinna med vilken han är gift. Äkta make. God make och fader. Sörjd av make och två barn. Swedberg Ordab. (1722). Valet af make eller maka är altså den vigtigaste angelägenhet. Linné Diet. 2: 228 (c. 1750). Då maken stred vid Warschau, / Då sonen stred vid Lund! Snoilsky 2: 62 (1881).
7) (maka) (i fråga om bruklighet jfr anm. nedan) om kvinna i förh. till den man med vilken hon är gift. Äkta maka. Hans blivande, efterlevande maka. En öm maka och moder. Swedberg Ordab. (1722). Regenter och namnkunnige märcklige män, eller deras makor och barn. UrFinlH 762 (1793). En hyrkalesch inneslutande chefens maka .. anlände till lägerplatsen. Strindberg NRik. 22 (1882). Vera fick vara sjuksköterska och maka på en gång. Siwertz JoDr. 93 (1928). — jfr KONUNGA-MAKA.
Anm. till 6 o. 7. Ordet har i bet. 6 o. 7 vanl. en skriftspråklig prägel, men har på senare tid börjat användas i vardagligt spr., varvid det (i sht i kvinnospråk) i sg. best. ofta brukas med bet.: min resp. din make (l. maka). Hälsa maken! Kom inte maken med dig? Hur mår din make (maka)? Görel är med maken i Nizza. Wägner Norrt. 129 (1908). Jag vet inte hur maken läste kartan den gången. TurÅ 1935, s. 264.
Ssgr: A (†): MAK-LÖS, se B.
B: MAKA-LÖS. (mak- 16391740. maka- 1658 osv. makan- 1684, 1713. make- 16351906)
1) (tillf.) till 2, om klädespersedel: som är udda. Runius (SVS) 1: 246 (1712). Fyra strumpor var makalösa. ETopelius (1842) hos Vasenius Top. 2: 459.
2) till 3: som icke har sin make, som är utan like, ojämförlig, oförliknelig; förr ofta, numera bl. tillf., i allmänt berömmande anv.: ypperlig, utomordentlig; vanl. (o. numera bl.) med syftning på kvalitet, förr ngn gg äv. allmännare. Med makalöst skarpsinne. Han hade en makalös tur. Han är makalöst dum l. fräck. Schroderus Os. III. 2: 80 (1635). Wij sakne thet nu allesammans som weta hwad wij i thenne Makelöse Herren (dvs. Axel Oxenstierna) hafwe mist. Emporagrius Oxenstierna 140 (1655). Om thet skedde, så at een makalös Flodh vpreste sigh. Spegel Oliw. C 1 a (1675). Hästen hade bevist en makalös hurtighet och styrka under Brage. Dalin Vitt. II. 6: 112 (1740). Ett makalöst vackert kopparrött hår. Bergman Mark. 200 (1919).
3) (tillf.) till 5: som icke har ngn make l. maka. LinkStiftsbibl. Brev 8/6 1716. Crusenstolpe Tess. 1: 153 (1847).
Avledn.: makalöshet, r. l. f. särsk. till -lös 2. TRudeen Vitt. 226 (1691).
C (†): MAKAN-LÖS, se B.
D (numera bl. tillf.): (5) MAKE-LIK. (†) passande ss. maka åt ngn? Hoon är rätt makelijk. Lucidor (SVS) 392 (1674).
-LÖS, se B.
Avledn.: MAKA, v.2 [jfr d. mage] (†)
1) till 1: göra (ngn) till sin kamrat; äv. refl.: slå sig samman (med ngn) o. d. Schultze Ordb. 2953 (c. 1755). Knöppel Bondeg. 10 (1788; refl.).
2) till 4, refl.: para sig; i förb. maka sig ihop. Alt makar sigh ihoop, hwad Son's Nampn bär wil Faras / Vthaff Naturens drifft. Lucidor (SVS) 80 (1668).
Spoiler title