[av mlat. maniacus, avledn. av lat. mania (se MANI). — Jfr MANIAKALISK]
1) (numera mindre br.) med. maniker; förr äv. allmännare: sinnessjuk person (som har raseriutbrott). (De) som bliffue wilde, kallas Maniacus. BOlavi 18 a(1578). Tholander Ordl.(c. 1875). Maniakern (är) i allmänhet upprymd och glättig. VerdS 154: 14(1908). Gadelius Själsl. 1—2: 97(1921).
2) (föga br.) person som har mani (se d. o. 2) på ngt. Strindberg SvÖ 3: 124(1884). Pastorn lider av samlarvurm, sade hon. Men akta sej bara, samlare bli så lätt maniaker. Essén HustrFörfl. 177(1913).
Anm. Ss. feminin motsvarighet till maniaker användes stundom MANIAKA mani4aka l. 0302; best. -an; pl. -or. [av mlat. maniaca, f. av maniacus (se ovan), l. bildat efter mönster av sådana ordpar som HYSTERIKER: HYSTERIKA] Gadelius Själsl. 1—2: 171(1921).
