MANIERA, v. -ade. vbalsbst. -ING.
Etymologi
[jfr d. manieret, p. pf., nor. maniert, p. pf.; av fr. manier, hantera, känna på (med händerna), handha, sköta, avledn. av main, hand, av lat. manus, hand. — Jfr MANIEMANG]
(†)
1) hantera, handskas med (ngt, t. ex. ett värktyg, redskap o. d.). KrigVAH 1833, s. 263. Att maniera en alnsticka. Cygnæus 6: 50 (1853). (Hon) vände och manierade .. med van hand de ännu fräsande .. (pannkakorna) i pannorna. Ödman VårD 1: 9 (1882, 1887).
2) med avs. på person l. djur: leda; hantera, handskas med, ”manövrera”. Naturligtvis äro dessa halfmenniskor (som tjänstgöra ss. roddare) lättare manierade i en mindre båt, der de äro få. Gosselman Col. 1: 211 (1828). Att maniera en häst. Verd. 1884, s. 183.
3) arrangera, anordna, placera (på visst sätt); äv. bildl.; jfr 4. (Victor Hugo) har åsidosatt de lagar, som böra ligga till grund för ordens maniering. SvLittFT 1838, sp. 416. Nyblæus Fotogr. 54 (1874). Genom gardinernas olika maniering frambringas en mångfald af olikheter i ljusets verkningar. Därs. 57.
4) handhava, förvalta, sköta, ordna, arrangera (ett uppdrag, en affärstransaktion o. d.); styra, dirigera, manövrera (ett händelseförlopp o. d.). CivInstr. 81 (1694). Vij böra tacka Gud, at sakerne under H. Exc:s Gref Horns förvaltande manieras till lyckeliga slut. 2RARP 6: 112 (1731). Fick man ståndscheferna bort, skulle man sedan helt lätt maniera saken. HH XXV. 2: 15 (1809). Skulle vederbörande få .. (summan), så maniera de nog kabinettskasse-affären på bästa sätt till nästa riksdag. Liljecrona RiksdKul. 391 (1840). VL 1906, nr 293, s. 2.
