MANICK manik4, r. l. m.; best. -en; pl. -er (WoJ (1891) osv.), äv. -ar (Engström); i vissa trakter äv. MANICKEL manik4el, r. l. m.; best. -n; pl. manicklar.
Ordformer
(-ick 1866 osv. -ickel 1885)
Etymologi
[jfr sv. dial. manick, manickel, ä. d. manicke; av nt. manneke(n), (manlig) figur, docka, diminutiv till man (se MAN, sbst.2); jfr MANNEKÄNG]
(vard.) tingest, pjäs, ”mojäng”; särsk. om knepig teknisk apparat o. d. SöndN 1866, nr 51, s. 4.WoL(1885; under crankum). Aflånga manickar, som sågo ut som litrar. Engström Glasög. 148(1911). Att den manick, med vars tillhjälp man drar en kork ur flaskan, i dagligt tal kallas korkskruv. Hellström Lekh. 396(1927). (Man) skruvade och vred .. på olika ”manicker”, tills startandet (av motorcykeln) blev möjligt. SvD(A) 1931, nr 114, s. 17.
