MISSHAGA mis3~ha2ga, v. -ade.
Etymologi
[fsv. mishagha (i bet. 1); jfr d. mishage; av mnt. missehagen, av misse- (se MISS-) o. hagen, behaga (jfr HAGA, v.1)]
1) (gm sin beskaffenhet l. sitt handlingssätt l. uppträdande) väcka (ngns) misshag l. motvilja l. aversion. G1R 2: 55 (1525). Thet mishagade the Swenska stoorligha at the så förachtade wordo. OPetri Kr. 90 (c. 1540). Att säga upp duskapen med personer, vilka allvarligt misshagat en. StNordFilol. IX. 4: 74 (1918). särsk.
a) (†) i uttr. låta (ngt) sig misshaga, bli missnöjd l. missbelåten med (ngt); äv. [möjl. eg. utgående från 2] låta märka sig misshaga att osv., låta märka att man är missnöjd med att osv. Ödmiukeligen bidiandes, E. Hd thetta sig inte låter mishaga. OxBr. 12: 400 (1623). Konungen (av Polen) .. hafwer låtit märckia sigh miszhaga at Ryssarna så myckit foszt om sådana saker (dvs. tillsättande av ny regent i Ryssland) talade. Widekindi KrijgH 152 (1671).
b) (†) opers., med indirekt obj.: misshag l. ovilja griper (ngn). Thå fick Herodes tetrarcha höra alt thz som bedreeffs aff honom (dvs. Jesus), och honom begynte miszhagha. Luk. 9: 7 (NT 1526). Messenius Disa 14 (1611).
c) (†) intr., i uttr. ngt misshagar för ngns öron, ngt misshagar ngn (att höra). Som folcket giordes otolugt, miszhagadhe thz för Herrans öron. 4Mos. 11: 1 (Bib. 1541).
2) (†) hysa l. fattas av misshag till (ngn l. ngt); misstycka l. ogilla l. vara l. bli missnöjd över (ngt). Lælius Jungf. I 7 a (1591). Gud ser och miszhagar samt straffar all synd och odygd. Swedberg Cat. 82 (1709).
3) (†) i p. pf.: missnöjd. Utan att just synas öfverraskad, tycktes den sistnämnde misshagad att blifva störd. Sparre Frisegl. 3: 87 (1832). —
