MOL mω4l (l uttalas hårdt, nästan som r Dalin), adv.1, förr äv. MODER l. MODERST (mo´derst Weste), adv., l. MOR, adv.1
Ordformer
(mol 1797 osv. mor 1629. mod(h)er 1608—c. 1660. moderst 1795—1807)
Etymologi
[sv. dial. mol, mor, mos, mors, modest, moders(t), molenä o. d., motsv. d. mutters, ä. d. moders, moes o. d., nor. dial. mode(r), mo(e), mo(e)n, mott, moandes, monende; av t. mutter i uttr. mutter allein (av mutterseelenallein, eg.: övergiven av varje moderssjäl, o. mutterseligallein, eg.: vars moder avlidit) o. i ssgn mutternackt, naken ss. kommen ur moderlivet. Anm. I sv. har ordet anslutits till o. påvärkats av olika ord(typer), bl. a. MOL, adv.2, o. superlativer på -erst]
helt o. hållet, alldeles, fullkomligt, absolut, totalt; numera bl. i uttr. mol allen(a) l. ensam (stundom hopskrivet); förr äv. moder naken, splitt naken. Han gick mol allena l. ensam och funderade. (De) läto föra honom vth på torget för gemene man, liggiandes honom modher naknan på ett bordh. Petreius Muskow D 3 b (1608). Han .. haver varitt mor alenna. OxBr. 6: 47 (1629). Mol ensam stod hon nyss på stranden. Snoilsky 4: 91 (1887). Mörne Liv 243 (1925).
SAOB
