[fsv. o. sv. dial. molna; identiskt med MULNA;delvis, åtm. i senare tid, anslutet till MOLN]
(†)
1) bli molnig, bli mulen, mulna; i sht opers.; enst. äv. i pass.: skymmas l. täckas av moln; jfr MOLN 1. Helsingius(1587). Den 25. (aug.) begynte blåsa och molna. Gyllenius Diar. 273(c. 1670). Himmelen molnar. Mörk Ad. 1: 442(1743). Den solen, som ej molnas mer, / Och ej om aftonen går ner. Wallin Vitt. 1: 272(1827). Thet regnar ej allt som molnar. Granlund Ordspr.(c. 1880).
b) i p. pf., i fråga om färg hos fisk: försedd med mörkare, molnliknande partier; jfr MOLN 3 c γ. Nilsson Fauna 4: 614(1855).
3) i bildl. uttr.
a) om ögon l. syn: bli l. vara skum l. oklar l. svag; äv. opers. i uttr. det molnar för ögonen o. d., det svartnar för ögonen osv.; jfr MOLN 4 a.Ögonen dunkla sin koos, och synen molnar i mörkre. Stiernhielm Herc. 528(1648, 1668). Blodet förståckas och kålnar, / För Ögon och Sinnen Målnar. JLArnell hos Baazius Posse Q 2 b(1677). Om bägge Ögonen målna. Roberg Beynon 243(1697).
b) om sinnesstämning, ansiktsuttryck o. d.: bli dyster l. missbelåten, mörkna; i p. pf.: mörk, mulen; jfr MOLN 4 b, c. Ditt Ansickt börjar molna. Runius (SVS) 2: 134(1712). Gustafs panna blef molnad alltmer. Böttiger 1: 221(1833, 1856).
c) opers.: det stiger upp hotande orosmoln. Konungen hade knapt ernått något föga lugn ifrån de invärtes stormerna, förr än det började at molna på den östra sidan. Celsius G1 2: 277(1753).
Särsk. förb. (till 1, †): MOLNA PÅ. opers.: det börjar bli molnigt l. mulet. Menlös Alm. 1741, s. 12.—
