MONOKLIN mon1okli4n l. må1- l. mω1-, l. -nå- l. -nω-, sbst. r. o. adj.1; ss. sbst. best. -en; pl. -er; ss. adj. med adv. -T.
Etymologi
[jfr t. monoklin, fr. monocline; ytterst av gr. μόνος, en, ensam, o. κλίνη, säng; se för övr. DIKLIN]
bot.
I. sbst.: växt vars blommor innehålla såväl ståndare som pistill(er), växt med samkönade blommor. NF (1887).
II. adj., om växt: som har blommor med både ståndare o. pistiller, som har samkönade blommor; om blomma: samkönad. NF 3: 1209 (1880; om växt). Forssell InlBot. 153 (1888; om blomma).
