MONOKLIN mon1okli4n l. må1- l. mω1-, l. -nå- l. -nω-, adj.2; adv. -T.
Etymologi
[jfr t. monoklin; ytterst av gr. μόνος, en, ensam, o. κλίνειν, luta sig. — Jfr MONOKLIN, sbst. o. adj.1, DIKLIN]
miner. om kristall l. kristallsystem: hos vilken (vilket) två av kristallaxlarna bilda en sned vinkel mot varandra, medan den tredje är vinkelrät mot dessa. NF 8: 1578 (1884). Starck Kemi 33 (1931).
