SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1945  
MORLA 3rla2, v.2 -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING (†, Weste (1807)).
Ordformer
(mo- 1690 osv. må- 1764)
Etymologi
[jfr sv. dial. morla, ävensom sv. dial. mollra, d. murle, nor. dial. murla; trol. av dubbelt urspr., dels (motsv. nor. dial. morla, arbeta smått, peta) avledn. av sv. dial. måra, göra ngt långsamt l. mödosamt (jfr nor. dial. mora, mura, arbeta smått, sticka, kittla), identiskt med MÅRA, v. (med avs. på bet. jfr MOLA, MALA), dels identiskt med MORLA, v.1 (med avs. på bet. jfr SURRA, ävensom GNY, v. 4, GNOLA 2)]
i fråga om nervretningar (vid domning): sticka l. surra l. krypa; vanl. opers.; äv. allmännare: småvärka, mola; äv. i fråga om psykisk smärta. Tranæus Medewij 6 (1690). Händerna börja dofna, med et morlande eller krypande däruti. VetAH 1771, s. 16. Sorgen morlade i hans hjärta. Belfrage Väg. 26 (1918).
Spoiler title
Spoiler content