publicerad: 1945
MOT, prep. o. adv. ssgr (forts.):
(I 15 b) MOT-VILLKOR~02, äv. ~20. villkor uppställt ss. förutsättning för accepterandet av ett annat villkor; i sht i pl. Wikforss 1: 625 (1804). —
(I 2) -VIND, r. l. m. vind som blåser i motsatt riktning i förh. till ngns färdriktning, vind framifrån. Ligga (stilla) för motvind (sjöt.). Ha motvind. Linc. Hh 4 a (1640). Motvinden höll oss en temmelig tid qvar uti Tyro. Ehrenadler Tel. 99 (1723). Strindberg SvÖ 2: 359 (1883). särsk. bildl., för att beteckna hindrande l. ogynnsamma förhållanden o. d.; särsk. i uttr. segla i motvind. FAvPlaten (1823) hos Söderhjelm Prof. 300. Mässan i Fredericia (i Danmark) i motvind. SDS 1929, nr 217, s. 5 (rubrik). —
(I 13 a, 15 a β) -VITTNE. vittne som vittnar emot ngn l. ngt (särsk. mot ett tidigare avgivet vittnesmål); äv.: motpartens vittne; äv. bildl. Thomander 2: 55 (1831; i bild). Nordström Samh. 2: 755 (1840). —
(I 2) -VÄDER. [fsv. motevädher] (numera nästan bl. arkaiserande) motvind; äv. bildl. Apg. 27: 7 (NT 1526). RP 7: 398 (1639; bildl.). Knöppel SvRidd. 70 (1912). —
(I 13 a) -VÄDJA. jur. överklaga (domstolsutslag o. d.); företrädesvis i pass., särsk. i p. pf. i adjektivisk anv. DA 1771, nr 25, s. 2. 1NJA 1906, s. 567. —
-VÄG. (†)
2) till I 1, 13 a, i uttr. lägga sig i motväg för ngn, lägga l. ställa sig i vägen l. i bakhåll för ngn; jfr mot-stig. Borg Luther 2: 840 (1753; bildl.). —
(I 15 a β) -VÄGA, -ning.
1) i eg. anv., dels om sak: värka ss. motvikt till (ngt), uppväga l. balansera (ngt), dels om person: förse (ngt) med motvikt, balansera; jfr mot-vikt 1. Serenius K 4 b (1734). Luckorna motvägas .. af motvikter, hvarigenom de lätt af- och tillsättas. TT 1894, K. s. 25.
2) bildl.
a) om sak l. person: värka ss. l. utgöra motvikt mot (ngt); uppväga; väga lika mot; stundom: vara rätt avvägd i förh. till (ngt); äv. (i sht förr): motvärka l. dämpa l. neutralisera (ngt); äv. abs. Schönberg Bref 1: 105 (1772). Hvar och en målare tillser, att de ämnen han lägger på duken riktigt motväga hvarandra. Ödmann AnvPred. 114 (1807). Första ändamålet af en strafflag är att genom hotet af ett bestämdt lidande motväga retelsen till ett ingrepp i samhällsordningen. Warburg Richert 1: 50 (cit. fr. 1813). I någon mån motväges .. denna brist på samvaro av en tämligen tät brevväxling. Nordenstreng Gripenbg 8 (1921).
b) (numera föga br.) om person: komma med l. sätta upp ngt ss. motvikt till (ngt), åstadkomma motvikt mot (ngt); sätta upp ngt mot (ngt), komma med ngt som motvärkar l. hindrar (ngt). LBÄ 14—15: 89 (1798). Fredrik Henrik (av Oranien) .. kunde, oaktadt sina stora fältherretalenter, i början icke motväga Spinolas framgång. Ekelund NAllmH 1: 68 (1833). 3SAH 13: 228 (1898).
3) (†) väga (ngt) mot (ngt), jämföra; anträffat bl. ss. vbalsbst. -ning. 1SAH 3: 183 (1790, 1802). —
-VÄND, p. adj.
1) till I 1, om ett konkret föremål o. d. i förh. till ett annat: vänd mot ngt (med framsida mot framsida l., allmännare, med de symmetriskt motsvarande sidorna riktade mot varandra); äv. i uttr. vara ngt motvänd. Verelius 23 (1681). Brakteater med två motvända kronor inom slät ring. Fornv. 1932, s. 65.
2) (†) till I 2, om rörelse, riktning o. d.: motsatt, omvänd; äv. bildl.: motsatt, motstridande. Magter, som hafva motvända interessen. Stockenström ÅmVetA 1773, s. 14. Deras gång är rakt motvänd. Leopold 3: 92 (1802, 1816). I motvänd ordning. Berzelius Brev 9: 64 (1812). —
(I 13 a) -VÄR, sbst. [jfr t. gegenwehr] (†) = mot-värn a. HC12H 2: 142 (1711). KFÅb. 1913, s. 283 (c. 1730). —
(I 15 a, b) -VÄRDE. värde svarande mot värdet av ngt annat; vanl. konkretare, om ngt till värdet likställt som lämnas i utbyte mot ngt annat. Bergstedt Clément PolEkon. 178 (1868). Cassel TeorSocEkon. 84 (1934). —
(I 13 a) -VÄRJA, r. l. f. (†) motstånd, värjande. RA I. 1: 525 (1547). Schroderus Dress. 240 (1610). —
-VÄRKA.
1) till I 2, om sak, med avs. på ngt som värkar i viss riktning: värka i motsatt riktning i förh. till (ngt), helt l. delvis upphäva värkan av (ngt); ofta o. numera bl. med anslutning till 2. König Mec. 5 (1752). Leopold 4: 200 (c. 1820). Till sammansättningen ett helt, slites .. (människonaturen) i tu af motverkande drifter. Wallin 1Pred. 3: 2 (c. 1830). Eftersom musklerna bidraga till utförande af samma rörelser eller frambringa motsatta, kallas de samverkande eller motverkande. Lundberg HusdjSj. 444 (1868). Hammar (1936). särsk. (†) i uttr. motvärkande styrka, hållfasthet, styrka l. hållfasthet mot sammantryckning. JernkA 1829, Bih. s. 363. Starck Hållf. 3 (1903).
2) till I 13 a, om person l. sak: värka hindrande på l. till förfång för (ngt), motarbeta. En .. straffbar benägenhet hos illa sinnade, at oförsynt motverka och frugtlös göra höga Öfverhetens .. vidtagne mått. PH 11: 393 (1778). Vi hafva redan nämt, att Paulus i flera sina bref sökte motverka en del af Esseismens läror. Agardh ThSkr. 1: 91 (1843, 1855). Man har fattat det som den kristnes plikt att söka motverka kriget som form för internationell uppgörelse. SvD(A) 1931, nr 165, s. 3.
Avledn.: motvärkan, r. l. f.
motvärkning, r. l. f.
2) vbalsbst. till mot-värka 2; äv. i pl., konkretare, om motvärkande åtgärder o. d. Billberg ÅmVetA 1829, s. 14. Förändringarna i räntefoten äro för övrigt icke de enda motverkningar som tjäna till att dämpa konjunkturrörelserna. Cassel TeorSocEkon. 578 (1934). —
(I 13 a) -VÄRKSAM. (†) motvärkande, motarbetande. VexiöBl. 1815, nr 23, s. 3. HjLing (1882) hos LGBranting 1: 270. —
(I 13 a) -VÄRN.
a) (utom i α numera bl. mera tillf., i sht arkaiserande) försvar mot anfall, motstånd; äv. bildl. Waker och warer redho til mootwern, Ty fienderna äro när. LPetri ChrPina O 3 a (1572). Då stadsboarne varsnade ofrid, rustade de sig till motvärn. Bååth EgilS 97 (1883). SDS(A) 1932, nr 128, s. 4 (bildl.). särsk. i vissa stående uttr.
α) (fullt br.) sätta sig till motvärn, göra motstånd. Lagerström Bunyan 1: 189 (1727). FoFl. 1921, s. 228.
β) (†) göra motvärn, sätta l. ställa sig i motvärn, ställa l. laga sig till motvärn, gripa l. träda l. bjuda till motvärn, göra motstånd; ställa ngt i motvärn, uppställa ngt till försvar. SvForns. 1: 70. RA I. 1: 353 (1544). Staden Olesna var allena, som satte sig i motvärn. Nordberg C12 1: 896 (1740). Besättningen .. giorde en stund tappert motvärn. Dalin Hist. III. 2: 626 (1762). Rättarne .. hade .. gripit till motvärn. Topelius Fält. 2: 54 (1856).
b) (†) i konkretare anv.
(I 13 a) -VÄRNAN? (†) = mot-värn a. (I skolen) förstercke eder med mehere ryttere och krijgztilbehöringer, .. tänckendes udi tijdt till alle the nödtörffter, som till motvernen kunne tienlige vare. G1R 29: 438 (1560; möjl. att uppfatta ss. best. form av mot-värn). —
(I 2) -VÄXEL. järnv. järnvägsväxel vars växeltungspetsar ligga åt motsatt håll i förh. till tågets färdriktning. ReglTjSJ 1858, s. 16. —
(I 5, 15 a β) -ÖPPNING. med. i kroppsdel med varansamling: öppning (gjord i syfte att skaffa bättre avlopp för varet o. d.) mittemot l. ett stycke ifrån en redan förefintlig öppning. Svalin Ordl. (1847). LbKir. 3: 683 (1922).
Spoiler title
Spoiler content