publicerad: 1945
MOT, prep. o. adv. ssgr (forts.):
(I 15 a β) MOT-EXEMPEL. (mera tillf.) motsvarande exempel. Biberg 2: 337 (c. 1820). Mjöberg Stilstud. 248 (1911). —
(I 15 a β) -FADDER. (numera bl. tillf.) medfadder. Hedenstierna Bondeh. 2 (1885). Bergman Jag 21 (1923). —
(I 5, 15 a β) -FANERA, -ing. (i fackspr.) förse baksidan av (fanerad skiva o. d.) med fanering; ss. vbalsbst. -ing oftast konkret, om dylik fanering. Eneberg Karmarsch 1: 233 (1858). —
(I 13 d, 15 a β) -FORDRAN.
1) om pänningfordran som ngn har hos sin fordringsägare o. som helt l. delvis täcker hans skuld till denne. Boström 2: 431 (1859).
2) allmännare, om krav av ngt slag som ngn framställer ss. svar på framställandet av visst krav på honom, motkrav. PT 1899, nr 213, s. 2. —
(I 13 d, 15 a β) -FORDRING. i sht i pl.
(I 5, 15 a β) -FOTA, oböjl. adj. (†) antipodisk. Hur höga the (dvs. träden) ther stå, at Skaten Himlen hotar. / Ok roten neder åth Moot-fota wärlden rotar. Lucidor (SVS) 343 (1673). —
(I 5, 15 a β) -FOTARE, m.||ig. [jfr t. gegenfüss(l)er] (†) antipod. Skogekär Bärgbo Wen. 34 (c. 1635). —
(I 5, 15 a β) -FOTING. (numera bl. tillf., skämts.) antipod. Sundén 1: 27 (1885). Fara över till andra sidan jordklotet för att hälsa på dina motfotingar. Myrberg Hum. 217 (1923). —
(I 13 d, 15 a β) -FRÅGA, r. l. f. fråga (ofta innebärande en invändning l. dyl.) varmed ngn bemöter en annan fråga som är ställd till honom. Besvara en fråga med en motfråga. 2VittAH 26: 324 (1869). Bergman LBrenn. 253 (1928). —
(I 1 c β) -FRÅN-. gymn. ssgsförled betecknande fattning med ena handen mot o. den andra från.
(I 13 a) -FÄKTARE. (†) motkämpe, motståndare. Fréville Söderh. 1: 151 (1776). Retzius FlVirg. 77 (1809). —
(I 13 a) -FÄLLIG. (†) i uttr. vara ngn motfällig, vara l. stå ngn emot, vara ngns motståndare. HH 20: 218 (c. 1595). Peringskiöld Hkr. 1: 580 (1697). —
(I 15 a β) -FÄRG. [jfr t. gegenfarbe] (mera tillf.) komplementfärg. NF 5: 596 (1882). Thunberg Livsförrättn. 398 (1925). —
(I 13 a, 15 a β) -FÖRBUND. jfr mot-allians. Möller (1790). Ryssland och Frankrike, som kände sig hotade av trippelalliansen, avslöto därför ett motförbund — den fransk-ryska alliansen. NoK 134—35: 225 (1937). —
(I 13 a, d) -FÖRESTÄLLNING~0020. [jfr d. modforestilling, t. gegenvorstellung] (numera föga br.) gensaga, invändning, motskäl; vanl. i pl.; jfr föreställning 10. Sturzen-Becker Reuterholm 158 (1862). TySvO 865 (1932). —
(I 13 d) -FÖRKLARING. (numera bl. tillf.) förklaring som avgives till bemötande av en annan (av en motpart framställd) förklaring. GT 1788, nr 116, s. 2. 2VittAH 27: 184 (1873, 1876). —
(I 15 a β) -FÖRSLAG~02. förslag som sättes upp emot ett tidigare framlagt förslag (i sht i beslutande församling). Snällp. 1848, nr 27, s. 3. —
(I 15 a β) -FÖRSÄKRING. försäkr. i samband med livränteförsäkring stundom förekommande försäkringsavtal innebärande att de inbetalda premierna återbetalas, om försäkringstagaren avlider, innan han börjat uppbära livräntan. Lille Försäkr. 110 (1882). —
(I 15 a β) -FÖRSÖK. (numera bl. tillf.) kontrollförsök. FKM 1: 207 (1806). Tholander Ordl. (c. 1875). —
(I 13 b) -GIFT, n. [jfr t. gegengift, fr. contrepoison; efter lat. antidotum, gr. ἀντίδοτον (se antidot)] ämne med förmåga att upphäva l. mildra värkningarna av ett (i kroppen bildat l. utifrån inkommet) gift. Lindestolpe Frans. 65 (1713). Bästa motgiftet mot arsenik är jernoxidhydrat. Lundberg HusdjSj. 157 (1868). Sjövall Sjukd. 67 (1924). särsk.
b) (i sht i vitter stil) bildl., om ngt som har förmågan att motvärka l. omintetgöra ngt ont l. skadligt, ”botemedel”. Runius (SVS) 1: 205 (1708). Skaffa .. vår ungdom den hälsans lifsglädje, som är det bästa motgiftet mot en förkonstlad och osund kulturs mordiska inflytelser. PedT 1898, s. 50.
Avledn.: motgiftig, adj. (†) som utgör ett motgift l. botemedel. Lindestolpe Frans. 65 (1713). Aken Reseap. 88 (1746). —
(I 13 a) -GJORD, p. adj. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) motig, besvärlig, ”förgjord”. Weste (1807). Dalin (1853). —
(I 13 a, d) -GRANSKARE. (†) granskare, kritiker; särsk. om person som utövar motkritik. BEMalmström 2: 268 (c. 1860). 2SAH 35: 278 (1861). —
(I 13 a, d) -GRANSKNING. (†) granskning, kritik; särsk. om motkritik. BEMalmström 2: 229 (c. 1860). GHT 1873, nr 92, s. 3. —
-GREPP.
(I 4) -GRÄNSA. (†) i uttr. motgränsa ngt, gränsa till l. mot ngt. VDAkt. 1789, nr 167. Allvin Mo 1 (1857). —
(I 15 b) -GUNST. (†) gunst varmed ngn återgäldar gunst som visats honom. Humbla Landcr. 209 (1740). —
-GÅ. [fsv. moteganga]
1) till I 1: gå (ngn) till mötes, gå emot; numera bl. (i sht sjöt.) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv. Helsingius (1587). Trånga Sund, formerade af motgående landtuddar. Fischerström Mäl. 73 (1785). Vi siktade de sista dagarna af februari några motgående skutor. Hornborg Antip. 120 (1915).
2) gymn. i p. pr. i adjektivisk anv., till I 1 c α. Motgående lodrät vexel klifgång på repstege. Balck Idr. 3: 169 (1888).
3) till I 2: gå i motsatt riktning i förh. till ngt annat; anträffat bl. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv. En .. knåd- och blandningsmaskin med motgående valsar. Ahlberg FarmT 199 (1899). Nästan alla lands historia visar oss två motgående rörelser, en av fornminnenas förstöring och en annan av deras återuppsökande och tillvaratagande. Schück VittA 1: 1 (1932).
4) (†) till I 13 a; i p. pf. i adjektivisk anv.: som gått ngn emot. Att medelst fullföljande besvär söka ändring uti Under-Rätts motgångne Utslag. SPF 1821, s. 54. —
(I 13 a) -GÅNG. (mot- 1524 osv. mote- 1521—1640) [fsv. mot(e)ganger] förhållandet att ngt utvecklar sig ogynnsamt för ngn l. till ngns nackdel, att ngn misslyckas i sina förehavanden l. strävanden, att det går illa för ngn l. går ngn emot; äv. konkretare, om enstaka fall av ogynnsam händelseutveckling l. misslyckande o. d.; ofta förbundet dels med (ss. motsats till) medgång, dels med helt l. delvis synonyma ord, ss. sorg, olycka, nöd o. d. Ha motgångar. Han har haft många motgångar i sitt liv. Ha motgång i ngt. Det var en allvarlig motgång för honom. Bära sina motgångar med jämnmod. Han tog den motgången lätt. Icke misströsta under motgångens dagar. I nöd oc i lost i motegong oc medgong. G1R 1: 4 (1521). Vthi .. olycko och motegång. FörsprOb. (Bib. 1541). Iagh tackadhe Gudh, tå migh wel gick, / Så gör iagh ock sedhan, iagh motegång fick. TobCom. C 2 b (1550). I all wår motgång är thet en tröst, at intet wederfares os, thet icke andre hafwa tilförene utstått. Spegel Pass. 2 (c. 1680). I med- och motgång lika. Tegnér (WB) 3: 67 (1818; om K. XII). I tio års tid var han ju den bästa vän vi hade. Och inte minst när motgångarna kom. Söderberg Gertr. 33 (1906). särsk. i ordspr. o. ordspråksliknande uttr. Mothgång, haffuer många mistanckar. SvOrds. B 6 b (1604). Medgång giör wänner, mootgång pröfwar dhem bäst. Grubb 522 (1665). Mootgång pröfwar sinnet. Dens. 533.
Ssgr (utom i -värde numera bl. tillf., i vitter stil, i allm. bildl.): motgångs-bölja, r. l. f. (†) oeg., i bildl. uttr. som beteckna att ngn har motgång. JGGezelius hos Svenonius GGutheim G 4 b (1683). Så högst olycklig är min lott, / (Skrek en som all sin tid för motgångsböljan drifvit). Lenngren (SVS) 2: 142 (1795). Adlerbeth HorSat. 100 (1814).
-skola, r. l. f. (†) ”motgångens skola”. Brenner Dikt. 1: 111 (1693, 1713). Beckman Amer. 2: 38 (1883).
-storm. (†) jfr motgångs-väder. JGGezelius hos Svenonius GGutheim G 4 b (1683). Sätherberg Blomsterk. 101 (1879).
-stöt. (†) om händelse som innebär en motgång för ngn, ”hårt slag” o. d. Dalin Arg. 1: 133 (1733, 1754). Nordenflycht QT 1745, s. 30.
-väder. (†) oeg., i bildl. uttr. som beteckna att ngn har motgång. Bedröfwelsens stormwågar brusa vppå mig, och motgångs wäder öfwerila mig. Swedberg SabbRo 441 (1688, 1710). Kolmodin QvSp. 2: 317 (1750).
-värde(t). jur. värde(t) av den ekonomiska förlust som förlorande part lider i ett rättegångsmål. Det är icke tillåtet att överklaga hovrättens utslag i ekonomiskt mål, därest motgångsvärdet icke överstiger 1500 kr. 2NF 37: 613 (1925). —
(I 15 a β) -HARMONI. (numera mindre br.) mus. = mot-stämma. NF 5: 486 (1882). BonnierKL 4: 773 (1924). —
-HUGG.
1) (numera bl. tillf.) till I 13 a, d: hugg (slag med äggvapen) varmed ngn besvarar ett hugg som tilldelats honom; stundom allmännare, om motstrid vid kamp. Wikforss 1: 627 (1804). Hos min husbonde, som misshandlade mig och som fick känna på mina mothugg, vill jag ej stanna längre. Bååth Gudrun 144 (1900).
2) fisk. till I 13 d: handlingen att vid napp göra ett ryck uppåt med metspöet (för att få fisken att fastna på kroken). TurÅ 1897, s. 291.
3) oeg. l. bildl., till I 13 a, d, om angreppshandling varmed ngn besvarar ett angrepp; ofta allmännare (utan särskild tanke på handlingens karaktär av motangrepp), om skarpt angrepp, häftig kritik, skarpt genmäle o. d.; jfr hugg, sbst.1 11. Få, röna, möta mothugg. Gotens lynne tål ej mothugg, derför reta honom ej! Rydberg Dikt. 1: 27 (1876, 1882). Under .. (riksdagsförhandlingarna) kunna rätt skarpa hugg och mothugg utdelas. 3SAH 15: 81 (1900). Förslaget mötte genast mothugg från skilda håll. Warburg Richert 2: 304 (1905). 3SAH LIV. 1: 26 (1943). —
(I 13) -HÅLL.
1) handlingen att hålla emot; äv. konkret, om föremål med uppgift att hålla emot l. hålla fast ngt som vill flytta sig åt visst håll o. d. Schultze Ordb. 1793 (c. 1755). Vill förbandet glida uppåt, så bör mothållet anbringas nedifrån. Löwegren Hippokr. 1: 161 (1909). särsk. (i fackspr.) konkret, om redskap använt att hålla emot med; jfr mot-hållare 1. Smith (1917).
3) (ngt vard.) förhållandet att en underordnad (särsk. elev) är utsatt för viss avoghet från överordnads (särsk. lärares) sida o. (partiskt, orättvist) missgynnas av denne; motsatt: medhåll. Ha, få mothåll för en lärare. Sundén (1887). Johan hade medhåll i .. lektor Barfoths och adjunkten Leontins ämnen, i alla övriga mothåll. Bergman Mark. 80 (1919).
4) (mera tillf.) handlingen att gå emot ngn l. uppträda ss. ngns motståndare o. dyl. l. (vanl.) förhållandet att vara föremål för dylik behandling. Högberg Storf. 213 (1915). Efter en del mothåll har han tillkämpat sig en synnerligen aktad plats bland svenska skådespelare. OoB 1931, s. 404. —
(I 13) -HÅLLA, -ning.
1) (utom i a, b numera bl. tillf.) hålla fast (föremål som drages l. pressas o. d. åt visst håll), hindra (ngt) från att rubbas, hålla emot. Om man (vid fäktning) giör .. (sänkningen av ländkorset) uthi en empito eller behändig och sachta mothållning, skulle .. (motståndarens) udd ned til jorden eller sijdan bortfalla. Porath Pal. 1: M 2 a (1693; bet. icke fullt säker). särsk.
a) (i fackspr., fullt br.) i fråga om dylikt fasthållande av arbetsstycke som under bearbetningen pressas l. tryckes åt visst håll (i sht vid nitning). Frykholm Ångm. 92 (1881).
b) (fullt br.) ridk. i sådana uttr. som värka mothållande, mothållande värkan o. d., för att beteckna en värkan av tygel l. skänkel som begränsar o. reglerar den värkan som utövas av motsatta sidans tygel l. skänkel. RidI 1897, s. 43.
2) göra motstånd mot (ngt), hålla igen, hålla tillbaka, ”bromsa”, hindra; numera bl. (tillf.) i p. pr. i adjektivisk anv. Lind 1: 917 (1749). En härjande eld rasar öfver folkslagen, emedan man mothåller den förbättring, Försynen vill. Wingård 2: 245 (1830). De starka församlingshänsyn, som (hos Benzelius d. ä.) utgjorde de mothållande krafternas hufvudargument. KyrkohÅ 1902, GoA. s. 136.
Ssg (till -hålla 1 a; i fackspr.): mothållnings-slägga, r. l. f. använd ss. mothållare. Eneberg Karmarsch 2: 499 (1861). —
(I 13) -HÅLLARE, om person m.||ig., om sak r. l. m.
1) (i fackspr.) redskap l. maskindel o. d. som tjänar till att hålla emot, då ngt drages l. tryckes åt ett visst håll l. till att hindra att ngt rubbas o. d.; särsk. om redskap varmed arbetsstycke (i sht vid nitning) mothålles; äv. om person som vid nitning o. d. håller emot med ett dylikt redskap. TT 1898, M. s. 121. I samband med de pneumatiska nithammarna användas pneumatiska mothållare. HufvudkatalSonesson 1920, 1: 533. särsk. (numera mindre br.) i piano: ”fångare”. UB 2: 502 (1873).
(I 2) -HÅRS, adv. [till hår; jfr mot-sols] i riktning mot håren. SvTyHlex. (1851). En katt som strykes mothårs. Hallström Bruun VanZant. 26 (1921). —
(I 1 c β) -HÄNGANDE, p. adj. gymn. LGBranting 1: 33 (c. 1860). Mothängande dubbel armböjning. Balck Idr. 3: 177 (1888).
Spoiler title
Spoiler content