SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1945  
MÅ, v.1, l. MÅGA, v.1; numera bl. i pr. sg. o. pl. 4, pl. äv. (ålderdomligt) måga 3ga2 l. måge 3ge2, 2 pers. pl. äv. mån 4n l. (ålderdomligt) mågen 3gen2, ipf. måtte mot3e2, 2 pers. pl. äv. måtten mot3en2;
o. (numera bl. i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) MÅTTA mot3a2, v.1; sup. måttat.
Ordformer
(inf. mage UrkFinlÖ 2: 86 (c. 1595). motta (-e) SvTr. V. 1: 66 (1591), Sahlstedt Obs. 15 (1773). må (-åå) OPetri PEliæ h 4 a (1527), VDAkt. 1706, nr 244. måga (-gh-, -e) Upp. 13: 17 (NT 1526), LandtmFörordn. 34 (1765); jfr Rudenschöld PVetA 1772, s. 13. måtta Gustaf II Adolf 199 (1617), Fitinghoff BarnFrostm. 126 (1907). pr. ind. o. konj. sg. ma (-aa) G1R 1: 3 (1521), Därs. 47 (1523). (mh-, -åå) G1R 1: 2 (1521), Mat. 12: 12 (NT 1526) osv. mår (-åh-) 2SthmTb. 4: 98 (1570), VDAkt. 1707, nr 732. mått (måt, mott), 2 pers. OPetri MenFall K 5 b (1526; möjl. ipf. med pr.-bet.), Dens. 1Post. 42 a (1528; möjl. ipf. med pr.-bet.). pr. ind. o. konj. pl. 1 o. 3 pers. maga (maa-, -gh-, -e) G1R 1: 138 (1523), OPetri MenFall A 4 a (1526; 1 uppl., enl. glossar). mog(h)a (-e) G1R 1: 6 (1521), Därs. 191 (1524), OPetri Clost. F 4 a (1528). mog(h)o G1R 1: 194 (1524), Därs. 232. mog(h)om, 1 pers. G1R 1: 186 (1524), Verelius Gothr. 11 (1664). (mh-, -åå) G1R 1: 83 (1523) osv. måga (-gh-, -e) G1R 1: 83 (1523), Östergren (1932; sälls.). mågio SkrGbgJub. 6: 106 (1589). måg(h)o OPetri MenFall O 6 b (1526), Forsius Fosz 67 (1621). måg(h)om, 1 pers. Apg. 17: 19 (NT 1526), Schultze Ordb. 2994 (c. 1755). pr. ind. o. konj. pl. 2 pers. ma G1R 1: 197 (1524). mag RA I. 1: 517 (1547). maagen G1R 1: 193 (1524). moga (-e) G1R 1: 221 (1524), Svart G1 22 (1561). mogen G1R 1: 61 (1523). må (-åå) Apg. 22: 25 (NT 1526) osv. måge Gustaf II Adolf 128 (1616). mågen (-åå, -gh-) Luk. 21: 36 (NT 1526), Cederschiöld Erikskr. 90 (1899), Östergren (1932; sälls.). mån Horn Lefv. 100 (c. 1657), 1Petr. 1: 6 (Bib. 1917). ipf. ind. o. konj. sg. maatte OPetri Tb. 17 (1524; uppl. 1929), Därs. 45 (1525). mate Horn Lefv. 113 (c. 1657; rättat efter hskr.). matte (-tth-, ) OPetri Tb. 28 (1524; uppl. 1929), Därs. 45 (1525). mått (måt, mot, mott) Wivallius Dikt. 76 (1631), Bellman (BellmS) 2: 67 (1773, 1791; i vers). måtte (-o-, -th-) G1R 1: 59 (1523) osv. måt(h)e SkrGbgJub. 6: 102 (1588), Wallmark Resa 63 (1832). måtho SkrGbgJub. 6: 154 (1589), Därs. 220 (1590). ipf. ind. o. konj. pl. 1 pers. måtte (-o-, -tth-) G1R 1: 190 (1524) osv. måttom (-o-, -tth-) G1R 1: 32 (1521), Holof. 12 (c. 1580). — 2 pers. måtte (-o-) G1R 16: 593 (1544), Svart G1 94 (1561), Johansson Noraskog 3: 213 (i handl. fr. 1608) osv. måtten Lind (1738), Sundén SvSprSmndr. 87 (1871). — 3 pers. matthæ G1R 1: 35 (1522). mothe SkrGbgJub. 6: 157 (1589). måtte (-o-, -th-) G1R 1: 198 (1524) osv. sup. mat Horn Lefv. 116 (1657; rättat efter hskr.). mata Horn Lefv. 85 (c. 1657; rättat efter hskr.). måghet G1R 8: 91 (1532). mått (-o-, -åå-, -th, -dt) G1R 1: 124 (1523), Swedberg Cat. 519 (1709); jfr Rydqvist SSL 1: 274 (1850). måtta (-o-, -t-) OxBr. 11: 561 (1628), Rönnberg Brovakt. 5 (1904; dial. talspr.). måtte (-o-) OxBr. 11: 27 (1618), Lucidor (SVS) 197 (1672). måttat OxBr. 11: 634 (1633), Serner Birck 190 (1917; dial. talspr.). måttid Brahe Kr. 65 (c. 1585))
Etymologi
[fsv. magha, mogha, mugha (pr. ma, ipf. mat(t)e), förmå, kunna, få, böra m. m., motsv. ä. d. mu(gh)e, d. maa l. vanl. (med efter ipf. nybildad inf.) maatte, isl. mega (ipf. mátta), got. magan (pres. mag, ipf. mahta), fsax. mugan, fht. magan, mugan, t. mögen; jfr feng. mæg, pres., eng. may; samgerm. verb av roten maȝ, med oklar sidoform muȝ-, besläktat med fslav. moga, mošti, kunna, förmå o. trol. med gr. μῆχος, (hjälp)medel, μηχανή, värktyg, maskin (jfr MEKANISK); jfr MÅ, v.2, samt FÖRMÅ, FÖRMÖGEN, MAKT, MÅFÅ, MÅHÄNDA, MÅSKE, MÖJLIG. Inf. måtta o. sup. måttat äro nybildningar till ipf. måtte; jfr motsv. bildningar (inf. måsta, sup. måstat) till MÅSTE, v.]
Anm. Ordet användes nästan bl. (se dock 1 a) i förb. med en inf. (l. ngn gg i uttr. där en inf. är underförstådd). I äldre tid var denna inf. stundom försedd med inf.-märke, t. ex.: Thå mag I .. att vette gifve them till kenna. RA I. 1: 517 (1547). Så må och folcket trÿgge samman att boo. Holof. 3 (c. 1580). I äldre tid kunde ordet i sup. också förbindas med sup. av annat verb, t. ex.: Att man ther well haffue mått betygett ett godht skep medh bösser och wärier. G1R 1: 124 (1523). (Han) råkade .. i satans wold och tyranni, hwilket skiött hade honom mott vpslukat. Swedberg Cat. 519 (1709).
1) (†) vara i stånd l. ha möjligheter l. tillfälle (att), förmå, kunna. Ath han som inghen synd lijdha måå, vtan haffwer all synd strängeligha förbudhit, vill doch (osv.). OPetri MenFall G 1 b (1526); jfr 8. (Vi veta) ath jngen ting kunne skee vtan gudz tillatilse, epter thet han motte all tingh forhindra ther han wille. Dens. PEliæ e 1 b (1527). (De) wordo .. alle fördrenckte j haffuena, så at ther bleff icke en quarr, som thet hadhe mått androm förkunna. Judit 5: 13 (Bib. 1541). Om jagh icke blifver mächtigh att må hålla, hvadh jagh them tillsagdh och loffvadh haffver. OxBr. 10: 107 (1628). Må jag väl älska lifvet, jag som näppeligen tror det vara möjligt at jag lefver? Lantingshausen Young 1: 87 (1787). Franzéns andra del vill här (i Sthm) alls icke sälja sig. Hvad må jag då hoppas? CFDahlgren (1828) hos Thomander TankLöj. 165. — särsk.
a) med mycket l. mer l. pron. vad som obj. Mer må tuå, än en. SvOrds. B 6 b (1604), Muta mykit må, / Thet kan man offta förstå. Rudbeckius InsPuer. B 6 a (1624; ordspr.). Hwadh måhr man emot Gudh? Svenonius MGerdt E 1 a (1678).
b) i uttr. jag må inte (l. ej) tro, jag kan inte (förmå mig till att) tro osv.; äv. ss. uttryck för att man smått misstänker att ngt förhåller sig på visst sätt. Då sade hon iag må inte tro at du har sakt thet. Horn Lefv. 142 (c. 1657; rättat efter hskr.). Fråger honom ännu en gång hvad han heter? jag må icke tro, at han skäms vid sit Namn. Lagerström Bunyan 1: 148 (1727). Porthan BrCalonius 184 (1795).
c) i uttr. angivande att ngn l. ngt av ngn anledning är nära l. håller på att göra ngt; särsk. i konsekutiva satser. Kong. Götstaff greet så han nestan motte beswimadt. Svart G1 91 (1561). Iag .. drak mången gångh spisöl at iag har måta sprukit. Horn Lefv. 24 (c. 1657; rättat efter hskr.). Min ångest är så stor, at den må tvinga mig til döds. Bælter JesuH 6: 216 (1760). Törneros Brev 2: 404 (c. 1830; uppl. 1925).
2) († utom i a o. b) ha l. få lov l. rättighet (att), komma l. vara i besittning av (en förmån), få (ngt); äv. med saksubj., för att beteckna att ngt är tillåtet. Scole i weta at thet iemptelandt wart olagliga gifwith fraa swerigis rike .. ty maa iak ok wil tet kalla tiil Swerigis riche i gæn. G1R 1: 47 (1523). Jngen ting (är) såå farlig som ransaka thet wij icke måå. OPetri PEliæ e 2 a (1527). Alle de siöstäder som hafue af ålder mått besegles. AOxenstierna 2: 673 (1624). Måå en Menniskia önska sigh Döden? Swebilius Cat. 2: 74 (1689). Jag var en fager mö, om jag thet sielf må säija. Kolmodin QvSp. 1: 11 (1732). Under dymmel-veckan måtte man inte förtära någon mjölk. Hyltén-Cavallius Vär. 2: II (1868). Må jag gissa då. Strindberg SRidd. 17 (1908). — särsk.
a) (i poesi, tillf.) i pr., i fråga om avundsvärd, efterlängtad förmån. Dock, hur lycklig .. / den hvars hjerta en gång må / mot dess (dvs. Gerdas) stora hjerta slå! Tegnér (WB) 5: 187 (c. 1825).
b) (numera i sht i skriftspr., se dock β) i pr. i uttr. angivande att den talande för egen del l. ss. representant för en myndighet o. d. beviljar ngn ngt l. ger sitt samtycke till ngt l. går med på l. icke motsätter sig ngt. Och stadfester iach samme breff, att han the godz niuta, bruke, och beholle måå i frälse. G1R 1: 2 (1521). Dog moge the kreffia siin geldt wth som them hender ther (dvs. i uppstäderna som de icke mera få befara) att haffwa. Därs. 202 (1524). Så må I giöra huru I wille. SkrGbgJub. 6: 166 (1590). Fächt' och ränna må then som har förmycket af hälsan. Stiernhielm Herc. 181 (1648, 1668). Om ni vill bli ond, så må ni. Weste (1807). Han stör mig ej, han stanna må! Snoilsky 2: 31 (1881). Lagerlöf Holg. 1: 151 (1906). särsk.
α) (numera knappast br.) i nekande satser. Emanuelsson Polyb. 2: 90 (1834). Du må icke röra mig. Rydberg Sing. 94 (1857, 1865). Tavaststjerna Aff. 177 (1890).
β) (ngt vard.) i vissa formler för att uttrycka samtycke l. att man anser sig kunna acceptera ngt; numera företrädesvis i uttr. (det) må vara hänt (se HÄNDA 13 c), det (l. ngt) må (så) vara (förr äv. ngt må gärna vara). Bränvins förbudet må nu gärna vara. Bellman (BellmS) 1: 199 (1773, 1790). Att de gamla klostermurarna fingo släppa till sten till Edsbergs kyrka, det må så vara, men hvad sägs om att (osv.). LfF 1910, s. 75. Nilsson FestdVard. 33 (1925). särsk.
α') (numera knappast br.) i uttr. må göra (stundom hopskrivet), förr äv. må gjort (äv. hopskrivet); jfr 6 a. (Fr.) Tôpe, (sv.) Ja men, må giöra, må giordt, så fritt, välan, det blifver dervid. MontLouis FrSpr. 264 (1739). Dalin Vitt. II. 6: 114 (1740). Sku vi nu följa me'n? / Ja, längst till Bacchi län. / Må gjordt, må gjordt, må gjordt! Bellman (BellmS) 6: 41 (1769). Nå, må göra då. Philipsson Hustru 11 (1850).
β') (i Finl., numera mindre br.) i uttr. må gå (äv. hopskrivet). ”Prat! Jag säger dig att vi rida dit.” ”Mågå för mig.” Topelius Fält. 1: 274 (1853). Ahrenberg Haap. 102 (1893).
γ') (†) i uttr. må ske; jfr MÅSKE. Bellman (BellmS) 2: 57 (c. 1768, 1791). Theano. .. Sjung någonting, Cäcilia! Cäcilia. Må ske! Atterbom 2: 173 (1827).
3) (i högre stil) i pr., ss. uttryck för att man överlåter ngt att göras av en annan l. andra. Om thet är rettferdugt för gudhi ath wij höra idher mera än gudh, ther om måå j sielffue döma. Apg. 4: 19 (NT 1526; äv. i Bib. 1917). Om .. (versen) deri upfyller Anonymens önskan, at vara lämpelig för Musik; derom måge våre Compositeurer döma. Lenngren (SVS) 1: 415 (1792). Må ho som vill gå kring verldens rund. Geijer Skald. 11 (1811, 1835); jfr 2 b. — särsk.
a) (†) i uttr. det må Gud veta, det vete Gud. Skall man .. ther till beskattas (osv.) .. Thå må gud wetta huad skäll och rätt är. G1R 9: 175 (1534). Dhet må Gudh veeta, hvilcken orsaken är till, att allt så långsampt tillgår. OxBr. 9: 681 (1647).
b) (†) i uttr. angivande att man skjuter ifrån sig ngt på djävulen. Gudh nåde den, som tiena skall, / der alla wilia hafua hussbonda kall! / Fröken slåår Hofmesterinnan och Så: / Böfuelen sådant lyda må! Asteropherus 31 (1609).
4) för att beteckna att det är tänkbart l. kan antagas att ngn gör l. är ngt l. att ngt sker l. förhåller sig så l. så; ofta i modesta påståenden l. i uttryck för undran (ofta undran vilken av ett antal möjligheter som i visst fall är förvärkligad); numera bl. (utom i a o. b bl. ngn gg i poesi l. högre stil) i pr. (förr äv. ipf. o. sup.), i sht i bisatser, särsk. indirekta frågesatser. Her måtte nw någhor seya, then ther kan setia troo til gudz lyffte, honom warder (osv.). OPetri MenFall H 7 a (1526). Therföre wardt samme qwinne .. förhördh hure saken sigh her vm haffwe motte. HH XIII. 1: 29 (1562). Hålt stilla mitt Förnuft; tig sachtelig besinna, / Hwad thetta wara må! Stiernhielm Embl. 2 (1668). Börk Darius 1055 (1688; sup.). (Det) åligger oss, att efter löfte tillse, hvad Språk thet måtte hafva varet, som Scandinaviens första inbyggare hafva brukat. Ihre Föret. VII (1779). Tomten .. / tycker sig höra tidens ström, / undrar, hvarthän den skall fara, / undrar, hvar källan må vara. Rydberg Dikt. 1: 144 (1882). Jag har den djupaste vördnad för .. de själsliga skatter, som ännu må slumra i den ryska folksjälen. Steffen Krig 1: 192 (1914). — särsk.
a) sammansmältande med verben hända o. ske till ett adv., se MÅHÄNDA, MÅSKE.
b) (numera bl. i Finl.) i direkta frågesatser; ofta starkt förbleknat, sammansmältande med efterföljande inf. till ett enhetligt uttryck för en fråga; jfr MÅ, adv. Hwadh måå thetta wara? OPetri 1Post. 35 a (1528). Hwart må denne Mannen haff[wa] achtedt sig. SthmTb. 1/6 1584. Så haffwer Malin sagdtt till Jacob Må hon såffwa, haffwer Jacop Swaratt, ia wist såffwer hon. EkenäsDomb. 1: 89 (1644). Man hörde röster. .. Må det vara pappa? Hertzberg Canth Lifsb. 2: 5 (1886). Hvar må slarfven, min son, hålla hus? Topelius Läsn. 8: 174 (1896). jfr Bergroth FinlSv. 131 (1917).
5) [gm inflytande från MÅNDE] (†) i pr., använt ss. hjälpverb för omskrivning av pr. av annat verb; jfr 14 c. När the Foglar, som wid watnen wanka, / Hopetals sigh må tilsamman sanka, / Hålla fyr, och doppa Hufwud neder, / Stort Regn fölia plägar waara Seder. Arvidi 127 (1651). Doch kommer willigh hwar til tigh, när tu må wiffta. Dens. 141.
6) ss. uttr. för att man erkänner att ngt är möjligt l. tänkbart (men anser att det saknar betydelse l. motväges av annat) l. för att man lämnar därhän l. saknar intresse för vilken av ett antal möjligheter som i ett visst fall är l. blir l. varit förvärkligad (då ingen av dessa möjligheter kan upphäva ett visst sakförhållande l. beslut o. d.); ofta i pregnanta uttr. angivande att man bland de olika möjligheterna även medräknar dem som (förefalla att) tala mest emot ngt; anträffat bl. dels i pr.: kan, får, dels (numera bl. ngt ålderdomligt) i ipf.: kunde, månde, finge. Man må säga vad man vill om honom, så är det ändock en hederlig man. Vad du än må ha att beklaga dig över, så minns (osv.). Så må thu endtskylle tigh så myckitt som thu vill, vij vette (osv.). G1R 23: 317 (1552). Så må nu wäl Platonis böcker .. hålla någon wijsdom i sig, .. men emot den wijsdom .., som är författat i Gvdz Ord, är hon intet til räknandes. Rudbeckius KonReg. 485 (1620). Magnus .. ville regera i Sverige, det måtte kosta hvad det ville. Dalin Hist. 2: 113 (1750). Major Clas Hinrik må hafva sina besynnerligheter, de flyta dock säkert från ett högst ädelt hjerta. Almqvist DrJ 19 (1834). Finn var en djerf och modig man, som sade sanningen åt hvem det vara måtte. Samtiden 1874, s. 474. Kungar och tyranner må ha varit hur utmärkta regenter som helst, så har (osv.). Grimberg VärldH 2: 291 (1927). särsk.
a) (numera knappast br.) i uttr. må göra (äv. hopskrivet), må (så) vara; jfr 2 b β α'. Uti hans (dvs. norrmannens) tal der är en ton, mågöra! / som icke genast smeker hvar mans öra. Sturzen-Becker 6: 160 (1868). PT 1898, nr 185, s. 3.
b) i uttr. (det) må (så) vara, för att beteckna ett medgivande av att ngt förhåller sig på visst sätt; äv. i sådana uttr. som det må (nu) vara härmed (förr äv. härom) hur det vill l. hur som helst. Swedberg Lefv. 25 (1729). Thet må så vara. Lind (1749). (Spårvagnskonduktörernas utropande av hållplatserna) är inte alltid klanderfritt, det må vara, men (osv.). SvD(B) 1943, nr 35, s. 6. särsk. i uttr. må vara (stundom hopskrivet) ss. bestämning till viss satsdel: låt vara; äv. i uttr. må (nu) vara — eller, vare sig — eller. Att du .. skulle vilja .. resa öfver till England med en sådan karl — måvara nära slägting .. — ånej. Almqvist TreFr. 2: 24 (1842). Fångenskap — må nu vara i sjukrummet eller cellen — qvarlemnar alltid vissa spår. Benedictsson Folkl. 121 (1884, 1887). Under den stundom sträfva, stundom bisarra ytan dolde sig ett sinne, må vara ömtåligt, men också finkänsligt. LVetA IV. 5: 79 (1912).
7) (†) i pr. ss. hjälpverb för uttryckande av indirekt anföring o. d. Vij förnimme, att een kyrkioordning må vara fattad, som i månge åhr af någre prästmän hafver varit under hender. RARP 9: 363 (1664). — särsk. i förtrytsamt utrop: skulle. Iagh må (i motsats till andra) icke wara wärdig att niuta thet åhret (dvs. sista tjänstgöringsåret) oförrycht, ther vthi Jagh nästan in till endan labores vthståt hafuer. BraheBrevväxl. II. 1: 126 (1658).
8) (†) vilja (ngt); ha lust till (ngt); bry sig om (ngt); ämna (ngt); komma (att göra ngt), skola (göra ngt); vanl. i ipf., särsk. i modesta påståenden: skulle vilja, ville. Om eders h. Secretarius komber. maage wij tha honom mera wnderuisningh göra. om war Mening. æn wij nw scriffua kunne. G1R 1: 138 (1523). Som oss inthet tuifler wtinnan at j moga ther om ransaka huers skuld ock stampling thet war. Därs. 221 (1524). Jag måtte gierna vetha, om biblietrycket går fort (dvs. går framåt). OxBr. 12: 183 (1616). Är idhart egit Fölet thetta? / Må j thet sälia, säger migh? Forsius Fosz 322 (1621; nt. orig.: wil gî it vorkôpen? Weigere: Vilt du det selge). Nu fick mester Oluf höra / huru doctor Luther må göra / bröllop medh en nunna. JMessenius (1629) i HB 1: 137; möjl. till 7. Här måtte man gerna fråga, hwarföre (osv.). Stiernhielm WgL Föret. 2 (1663). (Han skrev att fru L. var) ute på visiter, hvilket jag gärna må höra, ty allt för mycken isolering är intet heller det bästa. MoB 2: 126 (1796). Meurman (1847).
9) (numera i sht i högre stil l. i skriftspr.) i pr. o. ipf. i bisatser (vanl. inledda av konj. att l. för att l. på det att l. så att) för att angiva ett (i den närmare l. avlägsnare framtiden liggande) förvärkligande av en avsikt l. av ngt väntat l. önskat l. påbjudet l. befarat: skall resp. skulle (kunna). Sa at vij motthom alle med gudz hielp sithia med fredh. G1R 1: 32 (1521). Fadher läät osz icke warda inledda j frestilse, och offwerwinnas, vtan hielp osz at wij them öffwerwinna måghom. OPetri MenFall G 8 a (1526). Köper oss sädh, at wij må leffua och icke döö. 1Mos. 42: 2 (Bib. 1541). Befruchtandes jagh, att han måtte tillfoga Rakoczy vidh Hvita berget någon skada. OxBr. 8: 507 (1645). På det Jag .. mår få tillfälle at hugna mig af wår allernådigste Konungz Nåd. VDAkt. 1707, nr 732. At nu mera icke må lemnas minsta rum til tvifvelsmål .., så har jag (osv.). Kellgren 3: 196 (1792). Jag kom på mig själf med en hemlig önskan, att hvad jag skref måtte fylla så många ark som möjligt. De Geer Minn. 1: 119 (1892). Lägg bomull i harens öron, så att han icke må höra när räven kommer. Hedin 4Tal 103 (1914). — särsk.
a) (numera föga br.) i indirekta frågesatser. Både tiensthion, och Husbondn / Tänckia sig om, huru the må huset, och Härberge ryma. Stiernhielm Herc. 516 (1648, 1668). Framför allt måste de med stor omtanke öfverlägga, hvad de må våga förtära om bord, för att icke bli alldeles kaput. Almqvist Går an 15 (1839).
b) (†) i temporala bisatser. Ther satte han sigh nedher j skuggan, til tess han måtte see hwadh stadhenom wedherfaras skulle. Jona 4: 5 (Bib. 1541). Girs E14 83 (c. 1630).
10) i mer l. mindre känslobetonade utrop ss. uttryck för en önskan l. farhåga; numera bl. i pr. o. ipf. l. måtte det gå dig väl! Måtte det (bara) vara sant! Det måtte väl inte ha hänt honom något! Ja, må han (de) leva uti hundrade år!, se LEVA, v.1 1 k. O at mijn böön måtte skee. Job 6: 8 (Bib. 1541; Bib. 1917: Ack att min bön bleve hörd). De måtte väl ha fått mina bref? Thorild Bref 1: 54 (1781). Du måtte väl inte ha skjutit honom, Åsbjörn? Lagerlöf Holg. 2: 227 (1907). Han må väl inte ha rymt, den karibeln! Norberg Vag. 17 (1908). Måtte fan ta dem, säger jag. Värnlund Sångare 153 (1933). — särsk. (†) i ipf. o. sup. liktydigt med: måtte få resp.: fått; jfr 2. Måtte iagh doch leffua til morghons. Jes. 38: 13 (Bib. 1541). Ach wee, hade iagh mått döö för tigh! Asteropherus 54 (1609).
11) böra, skola o. d.; i ipf. ofta med pr.-bet., särsk. i huvudsatser till konditionala bisatser l. i huvudsatser som hänsyfta på ett underförstått villkor (”om ngn vill handla rätt l. förnuftigt” o. d.); numera bl. i pr., särsk. i uttryck för önskan l. befallning l. vädjan l. beslut. Hafwer iak befelth mesther pedher segia ok vnderwisa eder med mwnnen ther i mogen sethia troo ok liith tiil. G1R 1: 61 (1523). Läätt komma til oss titt helga ordh (o Gud!), / .. thz må wår ledhare wara, / ath wij icke wille fara. GudlVis. A 2 a (1530). Thw (hade) wäll mott rättedh tigh effther wår förre schriffwelsse. E14R 1561, 1: 63 a. Then en blödigh Maga hafwer, motte .. ey myckit brwka (plommon). Palmchron SundhSp. 66 (1642). Herrn måtte skämmas att skjuta sådane oskyldiga kräk (som lärkor). CFDahlgren 5: 10 (1832); jfr 12. Säg Fahlander att bron är smal, .. / Han må hålla ut der en timme, en half. Runeberg 2: 76 (1848). Vår surmulenhet kan vålla andra verklig pina; må vi lägga band på oss själfva! PT 1910, nr 29 A, s. 3. Kunna vi uträtta något, som lättar bördan för Finland, så må vi göra det. GHT 1944, nr 40, s. 10. — särsk.
a) i uttr. angivande att en skribent (l. talare) vädjar till läsaren (l. åhöraren) att tillåta honom ngt l. att han tager sig en viss frihet. Må det vara nog sagt att osv. Må mig förlåtas ännu en sanning! Kellgren 3: 293 (1790). Några få ställen ur vår Missgerningsbalk måga anföras, såsom sällsamma. LBÄ 33—35: 68 (1800). Hvad meningen kan vara med att släppa ut detta meddelande, må lemnas därhän. PT 1912, nr 253 A, s. 2. Om någon .. (hjälp) av värde kan hinna ned från Ryssland må betvivlas. AB(B) 1916, nr 323, s. 5.
b) (ngt vard.) i sådana uttr. som (det) må du tro, (det) skall du tro, du må tro (att osv.), du skall tro (att osv.), man må icke tro att osv., man skall icke tro att osv. Du må tro vi hade roligt. Man må icke tro at. Weste (1807). Inte må du tro jag fäster mig vid sådana småsaker. Strindberg RödaR 139 (1879). (Nattskärran) är en egendomlig varelse, må ni tro. Ericson Fågelkås. 1: 109 (1906). jfr (†): I må aldrigh tänkia att werlden blir någensin så skickat, att icke någen oreda finnes. RARP V. 1: 209 (1654).
c) (ngt vard.) i uttr. (det) må du veta, (det) skall du veta, (det) vill jag säga dig; äv. må veta (stundom hopskrivet), kantänka. Thet bryr folket sig om, må veta. Ihre (1769). Både kon, suggan och grisarne höra min syssla till, det må du veta. Almqvist Grimst. 20 (1839). Hon hade brådt, må veta, att uttala sin önskan. LfF 1914, s. 287. (†) Wårt läger wij hade widh Motala åå, / Thet war så fast, i wette må. Hund E14 280 (1605).
12) (ngt vard.) i mer l. mindre känslobetonade uttryck för att ngn har (all, stor) anledning l. orsak till ngt; numera bl. i pr.: kan, bör. Per Erichsson må tacka Gudh att han må sittia Nederst (på Riddarhuset, där han egentligen förvärkat sin plats). RARP 3: 238 (1642). Det bar af (med segelbåten) i sjungande fart .. — och det må han säga, en sådan färd har han aldrig varit med på. PT 1904, nr 161 A, s. 3. Han må vara glad, att en annan tar vård om (barnet som han inte vill veta av). Lagerlöf Holg. 2: 366 (1907). — särsk. (†) i ipf., i uttr. jag måtte väl tro att, jag kunde väl tro att osv. Jag måtte väl tro, at efter jag var Spåman, skulle jag bli Poët. Dalin Arg. 2: 323 (1734, 1754).
13) vara l. bli tvungen (att), nödgas, icke kunna slippa ifrån l. undvika (att); numera företrädesvis (i vissa trakter, bygdemålsfärgat, se dock b) i ipf. o. (starkt bygdemålsfärgat) i inf. o. sup. (se dock a). OPetri Tb. 50 (1525; uppl. 1929). (Svenska undersåtar klaga över) att the medh owanlig toll bliffwe beswärede vthi Danmark och Norge att motte vtgiffwe. SvTr. V. 1: 66 (1591). E. N:dh haffver jagh ödmiukeligen medh förra emoot min villia måttat bemöda. OxBr. 11: 634 (1633). Rytmester Gyllenpistol .. måtte settia ljfwet till. Spegel Dagb. 18 (1680). Det var .. nedsättande för hennes mors- och matmorsvärdighet att måtta så helt ge sig. Fitinghoff BarnFrostm. 126 (1907). Kommen mitt i trappan greps Brita av skälva och måtte sätta sig. Bergman Frötjärn 58 (1915). Här sir han .. ett sånt lock jag har måttat sätta på (ål-)sumpen, bara för att di inte ska dra i väg för mej. Serner Birck 190 (1917). — särsk.
a) i pr.: måste; numera bl. ngn gg (i poesi) för att beteckna att ngn är tvungen att göra ngt, om en avsikt skall förvärkligas. The haffua kastat honom j kulona ther han må aff hunger döö. Jer. 38: 9 (Bib. 1541). Men si när Dagen går i Fält må Natten rymma. Spegel GW 37 (1685). Hvad tiden dig gaf må du ge igen, / blott det eviga bor i ditt hjerta än. Tegnér (WB) 2: 26 (1810). Min Herre! vi må skynda oss; ty ljusen / Bli släckta genast. Atterbom 2: 253 (1827). Går din Grotte som han gått / .. räkna vi, att templet står / färdigt inom tjugu år, / .. men då må vi börja genast. Rydberg Dikt. 2: 71 (1891).
b) (numera bl. ngn gg starkt arkaiserande) i ipf. med pr.-bet. Huad vj oc Kronen venthe oss ther aff thet motte vj ther strax bliua latha til at förswara landit med. G1R 1: 190 (1524). I siw dyngn har iagh icke äthit Bröö, / Får iagh ey maat måtte iagh döö. Messenius Disa 9 (1611). Väktaren. Ska Du på slottet? Du? Fiskaren. Ja, de måtte ju ha fisk till fastemat. Strindberg Bjälb. 10 (1909).
14) (utom i a o. b numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i pr. o. ipf. i uttr. angivande att ngn vid visst tillfälle icke kan resp. icke kunde undertrycka en viss psykisk reaktion l. på grund av inre tvång (livlig känsla, sanningskärlek o. d.) icke kan resp. icke kunde underlåta ngt. Slicht är nu the Danskes sedh, / Ther må hwar man at gruffua sigh wedh. Svart Gensw. F 3 b (1558). Hvad måtte .. (Gud) tänka, när han hörer vår diupa okunnighet så förmätit döma om hans höga värk? Dalin Hist. 2: Föret. 8 (1750). Jag må ju le, när I prediken / Om denna snöda verlds förakt. Kellgren (SVS) 1: 264 (1777). Minsann må du icke nu tycka, att jag är en stor tok! Almqvist Grimst. 12 (1839). (Tvillingarna) viktade sig så beskäftigt att de kringsittande måtte le och småskratta. Bergman LBrenn. 204 (1928). — särsk.
a) (fullt br.) i uttr. jag må bekänna (att), jag kan inte underlåta att bekänna (att osv.); jag må säga (att), jag måste säga (att osv.). Iagh må bekiänna rätt vppenbaar: / Sedan iagh sidst i templet waar, / Hafuer iagh ingen lysa kiänt. Asteropherus 26 (1609). Då Svend Grundtvig .. stälde sig på broderns sida, var min dom fäld, ock jag må bekänna, att jag med glädje underkastade mig densamma. Landsm. VIII. 1: 3 (1887). ”.. Fast jag må säja, att jag helst hade sett, att det inte hade gått för honom,” tillade hon. Lagerlöf Troll 2: 11 (1921).
b) (ngt vard., fullt br.) i uttr. det må jag säga, äv. (numera föga br.) jag måtte säga ss. uttryck för (stor) förvåning l. för bekräftelse av ngt (som förefaller märkvärdigt). Lindfors (1824). Jag måtte säga! Herr Medenberg har då förtrollat pojken? Almqvist TreFr. 1: 13 (1842). Hå! Det må jag säga! Min kära Fröken Mathilda; det här är en högst besynnerlig tête à tête. Jolin Kom. 18 (1845). Det var romantiskt, det må jag säga. UngKraft. 1907, s. 53. Det må jag säga var en öfverraskning. Hallström Erot. 66 (1908).
c) förbleknat, i uttr. (jag) må undra (förr äv. jag undra må) ss. modest påstående: jag kan undra; närmande sig anv. ss. hjälpverb för omskrivning av pr. av annat verb; jfr 5. Iagh undra må, / Ho må migh hafua så uptändt. Asteropherus 14 (1609). Bönderna skrattade håhåhå! / må undra, hvar Pär firar julen? Fröding Eftersk. 1: 138 (1892, 1910).
15) i pr. l. (numera företrädesvis) i ipf. med pr.-bet., för att beteckna att det är l. förefaller mer l. mindre nödvändigt l. motiverat att antaga att ngt förhåller sig så l. så: måste; bör, torde; i pr. numera (utom ngn gg i poesi l. högre stil) nästan bl. i modesta påståenden, i förb. med adv. väl. Thenne mannen motte wara en mandråpare, hwilken hempden icke tillstädher ath leffua. Apg. 28: 4 (NT 1526). Detta iagh annars ey kan förstå, / än att han ursinnigh wara må. Asteropherus 24 (1609). Thet måtte inthet hängia rätt ihop. RARP 6: 92 (1657). Ah jag motte wara mykit ogudachtig, som hafwer en sådan bäfwan. Swedberg Cat. 666 (1709). Det må väl vara mycket bättre, Sannio, / Att rädda hälften än riskera alltihop. VLitt. 1: 358 (1902). Skald må du vara, vandringsman, / efter bland moln du har din gamman. Heidenstam NDikt. 143 (1912, 1915). Du måtte ha dåligt minne, din slarver! Bergman JoH 106 (1926). — särsk.
a) i vissa uttr. i vilka man på ett modest sätt framhåller att det icke kan råda ngt tvivel om att ngn (särsk. den talande l. tilltalade) vet l. känner till l. begriper ngt; numera nästan bl. i direkt l. indirekt förb. med adv. väl l. ju. Jag måtte känna den saken. Moberg Gr. 223 (1815). Hemfödd var ju hvarenda ko, / Det måtte hon ju vetat, / Som hade dem i skog och mo / Så ofta efterletat. Topelius Ljung 237 (1871, 1889). Det måtte jag väl veta. Lundquist Småfl. 14 (1891). Detta är väl något, som du må begripa? Aronson SlumpMyndl. 152 (1922).
b) (ngt vard., numera knappast br.) i uttr. måtte (väl) det, givetvis, naturligtvis. Malin ... då passar det ju bra med litet blommor i det gröna? Monika. Måtte det! Bäckström DramStud. 86 (1870). Hammar (1936).
Spoiler title