SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1945  
MÄSTRA mäs3tra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING (numera knappast br., Lind (1749; under meistern), Östergren (1932)); -ARE (se avledn.).
Etymologi
[jfr d. mestre, mnt. mēsteren, t. meistern, ävensom (m)lat. magistrare; till MÄSTARE. — Jfr MÄSTERERA]
1) motsv. MÄSTARE 2. — jfr ÖVER-MÄSTRA.
a) (†) med avs. på person, folk o. d.: vara (l. bli) herre över l. råda över l. styra (ngn); äv. med avs. på landområde o. d.: bli herre över l. erövra (ngt). Schroderus Albert. 2: 138 (1638). Ruus titt hemliga Råd, skal mästra titt Hof, och all Vpwacht. Stiernhielm Herc. 121 (1648, 1668). The oförskräkta mood, .. / .. som fasta Muurar sprängt / Och mästrat vijda fält. Lagerlöf Vitt. 20 (1682). Gyllenborg Andr. H 2 a (1723). Hagberg Shaksp. 2: 24 (1847).
b) (i sht i vitter stil) med avs. på arbetsmaterial, teknik, arbetsmetod, svårighet l. problem o. d., stundom äv. med avs. på känsla l. själsförmögenhet o. d., förr äv. med avs. på språk: vara l. bli (l. göra sig till) herre över l. behärska l. styra l. bemästra (ngt); stundom äv. med sakligt subj. betecknande känsla, själsförmögenhet o. d. At han .. mästrar och underkuffuar alla kötzlige Begärelser. Schroderus HoffWäck. 258 (1616). (Det är svårt) att ledigt underhålla (en konversation) på ett fremmande, icke mycket väl mästradt, språk. Gosselman Sjöm. 1: 95 (1839). Den fantasi som är mest förtrogen med verkligheten, den mästrar den också säkrast, omdanar den lättast. Larsson Kunsk. 133 (1909). Försöken bli, då man ej ännu förstår att mästra materialet, icke lyckade. AntT XIX. 2: 25 (1911). Har man .. engång lärt sig att mästra detta kast (dvs. underhandskastet vid fiske), så sätter man det framför alla andra. Hammarström Sportfiske 86 (1925). Mästra sin vrede. Östergren (1932). Mästra styrandets svåra problem. SvD(A) 1933, nr 63, s. 4.
2) motsv. MÄSTARE 3.
a) (†) (på ett övermodigt l. anspråksfullt l. klandrande sätt) undervisa (ngn) om (ngt), lära (ngn ngt). (Kung Gustav) swarade .. att han intedt wille bliffua mestrat aff them (dvs. dalkarlarna), hure han skulle cläda sina Drawanter och Hoffgesin. Svart G1 111 (1561). Schroderus Dict. 244 (c. 1635).
b) (utom i αγ numera knappast br.) rätta l. korrigera l. anmärka på l. kritisera (ngn l. ngt) (ofta på ett anspråksfullt l. pedantiskt sätt); äv. i uttr. mästra på ngt; äv. i p. pr. med adjektivisk anv.; förr äv. i utvidgad anv.: ändra l. förbättra ngt. RA I. 4: 792 (1598). Naturen kan swårliga mästrat warda. Forsius Fosz 142 (1621). The bätsta böker och skriffter: them jemwel the .. (som vanvårda språket) erkenna för gilla, och goda, til at sig mestra och rettföre styra. Swedberg Schibb. e 1 b (1716). Jag mästrade hans hår och sade at jag på Håfvet ingen sedt bruka det sådant. Dalin Arg. 1: 250 (1754). Försynens vilja var, att menniskan skulle .. sjelf mästra och fullkomna sin skapnad. Lidbeck Anm. 111 (1808). Öfver allt mästras på de antagna formerna. Tegnér (WB) 5: 340 (1826). Liksom den planta härligast uppenbarar sin natur, som fått fritt utveckla sig, så ock det språk som icke mästrats. Noreen SprSt. 1: 153 (1895). — jfr O-MÄSTRAD. — särsk.
α) (fullt br.) med avs. på person, handlingssätt o. d.: (på ett övermodigt l. pedantiskt sätt) anmärka på l. klandra l. kritisera (ngn l. ngt); skolmästra; äv. abs. (Jon skrivare) Bleff .. så oförskemd, att han wille mestra sin Herra och Konung i någer stycker. Svart G1 138 (1561). Af allt i verlden är det lättast att mästra, men svårast att vara mästare. Atterbom VittH 3 (1845). Mera ville han icke säga, för att icke synas mästrande mot den gamla slagna idealisten. Hallström Sparfv. 164 (1903). Guds vilja skulle man inte mästra. Wägner Genomskåd. 272 (1937).
β) med avs. på bibeln, Guds ord o. d.: behandla som om man visste bättre besked; (anspråksfullt) intolka egna meningar i l. finna fel på; äv. abs.; numera bl. med mer l. mindre tydlig anslutning till α. The ther kloke wilia wara, och mestra scrifftena medh theras förnufft. GlJes. 8: 19 (Bib. 1541). Hon förachtar Gudh och hans helighe ord, wille mästra thet effter som henne synes. Lælius Jungf. A 7 a (1591). Det är ju att vilja mästra bibeln. Östergren (1932).
γ) (numera bl. i vissa trakter) i uttr. mästra med ngt, kritisera o. ändra ngt; äv.: ”mixtra” med l. försöka laga (ngt); äv.: lära l. tvinga (en häst) att lyda (tygeln o. sporren); jfr MÄSTRA TILL. Man fruktade .. att ständerna skulle så .. mästra med förslaget, att det hela blefve antingen förderfvadt eller alldeles öfverändakastadt. Fryxell Ber. 7: 13 (1838; efter handl. fr. 1633). Magnus mästrade med hästen, som stampade och frustade under täcket och järnhufvan. Heidenstam Folkung. 2: 334 (1907). När .. den yngre börjat mästra med något på spishällen. Wester Reymont Bönd. 3: 362 (1924). Därs. 4: 146.
3) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) motsv. MÄSTARE 8: överträffa. Kleran .. stämer så högt in med sina diverse toner, att hon offta mästrar nächtergalen, sångarnes mästare. Linné Skr. 5: 7 (1732).
4) [sv. dial. mästra; möjl. till MÄSTARE 11] (vard.) med avs. på fönsterruta, glas o. d.: slå sönder, krossa. Ihre (1769). Hedberg Grim 104 (1897). Östergren (1932; vard.).
Särsk. förb. (†): MÄSTRA SÖNDER. = mästra 4. Tholander Ordl. (c. 1875).
MÄSTRA TILL. till 2 (a); med avs. på djur: inöva, dressera. Att menniskian tämier en häst och mestrar honom til, ehuru modig han ock är. PJGothus Os. 119 (1603). jfr tillmästrad.
Avledn.: MÄSTRARE, m.||ig. till 2 b (α): person som anmärker på l. klandrar l. kritiserar (ngn l. ngt); kritikast; jfr mästare 9. Dalin Arg. 1: 164 (1733, 1754). Den som bygger vid vägen har många mästrare. Granlund Ordspr. (c. 1880). DN(A) 1921, nr 261, s. 8.
Spoiler title
Spoiler content